Sedan 1600-talet har utbildningsinsatser riktats mot den samiska minoriteten, delvis som ett led i den kristna tvångskonverteringen. Undervisningsspråket har därvid alltid i huvudsak varit svenska, i vad man numera kallar «integration», men delvis understöddes även utbildning i och på samiska, nämligen för att missionen krävde att de utbildade prästerna kunde verka bland lokalbefolkningen för vidare assimilation.
I mer modern tid reducerades samiska till ett hjälpspråk under de första åren, medan svenska förblev huvudspråk i undervisningen. Sedan 1960-talet har samiska successivt tagit plats i undervisningen i form av modersmålsundervisning, och har i den moderna sameskolan nära nog samma antal undervisningstimmar som svenska. Sameskolan omfattar de sex första årskurserna, i något fall hela grundskolan, det vill säga den primära utbildningen.
Det betydligt större landet Kina har bland sina egna många minoritetsfolk en motsvarande situation. Tibetaner kan därvidlag förstås som en motsvarighet till svenska samer, med en egen kultur och ett eget språk som är väsensskilt från mandarin och andra kinesiska topolekter.
Man bör här också beakta att tibetaner inte enbart finns i autonoma regionen Tibet, utan i större omfattning framförallt i de angränsande provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Oavsett frågan om Tibets ställning kan man slå fast att exempelvis Qinghai i nuvarande omfång och utan avbrott har tillhört Kina sedan 1724. Sichuan har tillhört Kina under hela den dynastiska tiden. Gansu är identisk med den tidigare staten Qin, som förenade Kina i dess första dynasti 221 f.v.t. och gav kejsardömet dess namn i vår mening.
Två tredjedelar av Kinas tibetaner finns således i områden som sedan länge är strikt under kinesisk kontroll och som utgör det «egentliga» Kina. Vad man här bör ha i åtanke är att tibetlaman i exil och andra som gör anspråk på ett självständigt eller möjligen autonomt Tibet även räknar in samtliga de territorier i övriga Kina som bebos av tibetaner, ett anspråk som är så absurt att det omöjliggör varje seriös diskussion om sådan autonomi.
Den autonoma regionen Tibet, som åtnjöt de facto-självständighet i kölvattnet av den kinesiska Xinhai-revolutionen 1911 fram till det kinesiska återtagandet 1950, kan ändå tas som exempel för den vidare diskussionen om tibetansk kultur. Regionen präglades vid tiden för det kinesiska enandet inte bara av ekonomisk misär under en inkompetent lamakrati, utan även av utbredd analfabetism. Bara en tiondel var läskunniga, nämligen de pojkar som upptogs i lamakratins undervisning i de buddistiska klostren. Man måste fråga sig hur övriga nittio procent av befolkningen, som utgjordes av livegna, förmådde tillägna sig kulturen utan elementär läskunnighet.
Analfabetismen kvarstår i stora drag bland den äldre befolkningen, men har reducerats till någon enstaka procent bland yngre sedan Kina införde allmän skolundervisning. Oavsett 1960-talets kulturrevolution och andra vansinniga politiska kampanjer under Mao-eran, kan man därför slå fast att Kina har skapat en mer jämlik utbildningsstruktur i Tibet, utöver att ha tillfört regionen betydande ekonomisk tillväxt, avsevärt högre livslängd och livskvalitet, samt möjligheter som helt enkelt inte existerade under den tibetanska buddistiska hierokratin.
Den primära undervisningen sker på tibetanska, med undantag för undervisning i matematik och naturvetenskap, liksom naturligen i mandarin och engelska. Detta gäller i såväl primitiva byskolor som vanliga skolor i städerna, som fångar upp i princip samtliga tibetanska barn. Detta är i jämförelse med den samiska situationen i Sverige en betydligt mer fördelaktig lott med avseende på bevarande av den egna kulturens särart.
Sekundär undervisning i gymnasium och högre utbildning präglas dock av mandarin som huvudspråk, vilket är analogt med situationen i Sverige och övriga världen, och för övrigt i resten av Kina. Ett återkommande tema i rapporteringen om Tibet är den diskriminering som tibetaner sägs utsättas för, och vad är ett bättre sätt att motverka sådan diskriminering än att ge adekvata verktyg att förbättra möjligheterna till förkovring? Kunskap i mandarin är lika mycket ett måste i Kina som kunskap i svenska i Sverige, oavsett härkomst.
Men tibetaner som åtnjuter en utbildningsnivå de aldrig hade kunnat erhålla under en annan regim vänder på steken och menar att undervisning på mandarin i sig är en form av förtryck, att den kinesiska staten fråntar tibetanerna sin kultur. Det påminner en smula om hur sextioåttavänstern revolterade mot den högre utbildning de just hade fått till skänks, och är lika ologiskt och otacksamt mot de egentliga förhållandena. Har man väl fått en mängd rättigheter vill man genast ha mer, och den västliga propagandakvarnen tar genast ställning för allt som går emot den kinesiska centralregeringen, uppenbarligen utan att tänka till först.