I ett föregående inlägg redogjordes kort för det svenska språkets utveckling från urindoeuropeiska, urgermanska och urnordiska, med ett urnordiskt exempel i form av en runtext. Den urnordiska (150/800) perioden avlöstes sedermera av den fornnordiska (800/1225), varefter fornsvenskan (1225/1526) småningom tog vid.
De skarpa gränserna är godtyckliga, och beror mer av befintligt källmaterial än hastiga språkförändringar. Det tämligen exakta årtalet 1225 kommer sig av att den äldsta fullständiga svenska skriften med latinska bokstäver, (den äldre) Västgötalagen, antas stamma från det året eller däromkring. Den äldsta bevarade avskriften är något halvsekel yngre, och torde därför inte avvika kraftigt från ursprunget.
På samma sätt avgränsas fornnordiskan från urnordiskan genom förändrad runskrift. Den äldre urnordiska futharken hade tjugofyra runor, den yngre fornnordiska bara sexton. Paradoxalt nog täcker den yngre futharken fler ljud än den äldre, och skiftet hade sin grund i verkliga förändringar i det talade språket. Vokalerna blev fler till antalet, medan orden blev kortare. Samtidigt skedde en första klyvning i fornöstnordiska (Danmark och Sverige) och fornvästnordiska (Norge, senare även Island), dialekter som ändå var snarlika.
Övergången från urgermanska (PG, protogermanska) till urnordiska (PN, protonordiska) bestod i enklare fonetiska förändringar, som att obetonade diftonger (*au) övergick i monoftonger (ō). I numerus försvann dualis för substantiv, men inga andra större förändringar i morfologin antas ha skett. I stort är urnordiska en dialekt av urgermanska.
Fonetiken förändras dock mer påtagligt under utveckling av fornnordiskan från urnordiskan. Omljud tillkommer, som i ordet gæster (gäst) från PN gastiR, i sin tur från PG *gastiz och urindoeuropeiskans (PIE) *gʰóstis (främling). De i germanska språk unika omljuden gav sedermera upphov till nya vokaler, som y i fornnordiskans (FN) fylla från PG *fullijaną och *fullaz (full) via PIE pl̥h₁nós.
Distinkt fornnordiska vokaler som y och œ ackompanjerades av diftongering, som i fornnordiskans hjarta (hjärta) från PG *hertô och PIE *ḱḗr. Synkopering, det vill säga förlust av obetonad vokal, kortade orden, som i fornnordiskans himinn (himmel), från PG *himinaz, eller i svenskr (svensk) från PG *swihaniskaz. Jämför nusvenskans nån med någon.
Som en konsekvens påverkades även morfologin, det vill säga böjningen av substantiv, verb och andra ordklasser. Bland substantiven försvann i fornnordiskan instrumentalis, medan vokativ fick samma form som ackusativ. Denna erodering av morfologi till förmån för utvecklad syntax och strängare ordföljd är således en kontinuerlig process som har fortgått sedan nordisk forntid, ett ämne vi ska återkomma till i en tredje del.
I betraktande av den äldre fornsvenskan i form av Västgötalagen, är det därför av vikt att känna till att det inte finns någon skarp gräns mellan denna svenska och den tidigare fornnordiskan, utan att det rör sig om ett kontinuum. Även om vi i vår nutid inte märker av några drastiska förändringar i språket, blir den ackumulativa effekten över tid mer påtaglig. Samma förhållande har gällt för samtida personer i den tidigare historien.
Det är under denna period som de skandinaviska språken börjar utkristalliseras som distinkta, även om det sker under gradvisa omständigheter. Den samtida Skånelagen räknas som forndanska, eller kanske snarare fornskånska, men har i stort samma språk som Västgötalagen, men med något annorlunda ortografi.
Rätts(lösa)balkens (rætlosæ bolkær) femte stycke i Västgötalagen tas här som utgångspunkt: Kallær maþær man bykkiuhuælp har ær· þæt sighir· han þu koþ hæn· Iak skyrskutæ þy at þu kallæþe mik vkuæþins orþ· þæt ær sextanörtoghæ sak i hvan lot· han skal hanum þing uisæ at skyrskutæ vittni latæ bæræ at endagha ok vitæ mæþ tylptær eþe· biþi sva sær guþ holl· ok vattum sinum at þu kallaþe mik· vkuæþins orþ· ok þu æst sandær at sak þerri· ær iak giuær þær Sva skal vkuæþins orþ sökiæ ok firnær orþ.
En modern svensk med någorlunda bildning kan tillgodogöra sig en del av innehållet, och kanske därmed en ungefärlig uppfattning om helheten, men ett antal ord lär framstå som främmande, särskilt i skrift. Det kunde vara en god idé att i detalj bryta ned beståndsdelarna, för att få en bättre uppfattning om hur detta språk kom att danas från tidigare förlagor, och hur det ligger till vidare grund för vårt nutida tungomål.
Kallær, eller egentligen kallar är tredje person singular av verbet kalla i indikativ, aktiv form. Infinitivets förlaga i fornnordiskan var kalla, och i urgermanskan *kalzōną, med betydelsen ropa, kalla. Bruket av æ beror på irreguljär ortografi färgad av dialekt och andra omständigheter, och det var vanligt att ord stavades på ett flertal olika sätt i en och samma skrift (iak, iac och så vidare).
I tabellen ovan framgår hur reduceringen av denna verbform har skett genom olika perioder. Dualis existerar inte sedan urnordiskan, fornnordiskan slog samman andra och tredje person singular, medan fornsvenskan förenade alla singularformer i en, samt slog samman participen. I nusvenskan finns bara en enda form kvar och är därmed irreducibel. Motsvarande scheman finns för konjunktiv och imperativ, liksom för passiva former, i såväl presens som preteritum.
maþær är nominativ (subjekt) för det vi benämner man, i texten sedvanligt angivet med runan ᛘ. Nutidssvensken har föga kännedom om kasus, annat än om vederbörande har läst tyska, latin eller något annat språk med utpräglade kasus. Den form som har överlevt, man, är i själva verket ackusativet, som vanligen styr direkt objekt.
I tabellen ovan visas hur utvecklingen av kasus för detta substantiv har skett från urgermanska till nusvenska. Vokativ och instrumentalis försvann redan i fornnordiskan, övriga kasus i nysvenskan. Formellt finns bara nominativ kvar, då den nusvenska genitivformen mer är en klitisk possessiv partikel (-s) som kan fogas till hela nominalfraser snarare än bara enstaka ord.
Egentlig kasusböjning sker numera bara i enstaka bevarade uttryck, till exempel i ordet mannaminne, där manna är genitiv plural av man i fornsvenskan: i mäns minne. Genitiv singular finns i uttrycket till mans. Bestämdhet fanns inte i urgermanskan eller urnordiskan, men utvecklades i senare varianter: artikel i tyska och engelska, suffix i de nordiska språken, i båda fallen från pronomen.
I likhet med kallær är maþær en ortografiskt irreguljär form som kanske avslöjar skribentens uttal, nämligen obetonat vokalmummel av samma slag som förekommer i engelskan (exempelvis det ljudliknande mother, där e är reducerat till ə). Det är sådan reduktion som har givit upphov till synkopering och successiv nedkortning av ord.
bykkiuhuælp är en sammanfogning av två ord. Ortografiskt är u och v två likvärdiga varianter, och fornsvenska ordet hvælp är inget annat än ackusativ av hvælper eller hvalper (valp), från PG *hwelpaz (skälla). En valp är ett yngre djur, vanligen en hund, men här en unge i överförd betydelse, och på norska heter just detta djur (oavsett kön) alltjämt bikkje.
Ur urgermanskans *bikjǭ härleds således fornsvenskans bykkia, ett svagt substantiv som i oblik form bykkiu är ordet för en hynda eller tik. En annan härledning går över fornengelskans biċċe och medelengelskans biche till den nutida engelskans bitch. Samma etymologi ligger till grund för ordet argbigga och ilskbigga, genom accentförsvagning och utveckling av *bæggia (fårhona). bykkiuhuælp eller hyndunge är således ekvivalent med engelskans son of a bitch.
h(v)ar, i felstavning, stammar från PG *hwar med grundbetydelsen var, men här med innebörden av interrogativt pronomen vem (hó), i likhet med tyskans wer. Rekonstruktionen i PIE är *kʷis, ur vilka bland andra latinets (L) quī, quae, quod med flera härrör.
ær betecknar självklart tredje person singular indikativ av verbet vara, från FN vera och PG *wesaną. Utvecklingen från urnordiskan och tidigare former till nusvenskan är fascinerande, särskilt om man tar med urindoeuropeiskan och dess avledningar till latin. Verbet har ingen passiv form, men väl konjunktiv och imperativ i såväl presens som preteritum. I konjunktiv finns de många formerna sē, sēi, sī, æri, væri i gemensam singular, samt liknande former i pluralis, vilket indikerar en pågående förgrening i språket.
þæt är det, ett pronomen som här markerar ett tomt subjekt. Från FN þat, PG *þat, neutrum singular av PG *sa, från PIE *só. Pronomen är en ordklass som i vissa stycken har förenklats, men som i andra ändå bär en ålderdomlig prägel relativt andra språk, och som till yttermera visso på senare tid har komplicerats ytterligare med försök till politiskt motiverade ingrepp.
Demonstrativa pronomen i både urgermanska/urnordiska och fornsvenska har distinkta former i tre genus, fyra eller fem kasus och två numerus. Nusvenskan har utöver kasus släppt femininum och maskulinum, förutom i pronomen, där man även har tillfogat utrum till neutrum.
sigher är första person presens indikativ av sæghia, från FN segja, PG *sagjaną och PIE *sokʷ-h₁-yé-. koþ är tredje person singular preteritum av verbet kväþa (kväda, yttra, säga), från FN kveða och PG *kweþaną. Ordet förefaller i förstone vara felstavat, men formerna qaþ och kot finns belagda i gotiskan och medelhögtyskan. Bortfall av v i preteritum återtas i senare språkutveckling i form av kvad och kvodo.
Därmed kan vi formulera ett första delresultat för texten, om vi noterar att interpunktionen är en smula slarvig. Kallær maþær man bykkiuhuælp har ær· þæt sighir· han þu koþ hæn blir: Kallar man (en) man hyndunge: «Vem är det», säger han; «du», yttrade han. Man nyttjar således talspråkliga konversationer för att illustrera lagtextens innebörd; detta var en tid då enbart en liten elit hade elementär bildning och därmed förmåga att förstå abstrakt språk.
skyrskutæ kanske inte ögonblickligen faller på plats. Låt oss ta det baklänges. PG har i nominativ singular formerna *skīriz och *skairiz för detta adjektiv, med ättlingar som fornengelskans scīr vidare till engelskans sheer. I den östra utvecklingen har vi skírr eller skærr i fornnordiskan, som i fornsvenskan tar formerna skīr respektive skær, det vill säga nusvenskans skir och skär. skir är det samma som ren och skär, och skyr är således en variantstavning.
skutæ (skiūta) är kort och gott FN skjóta, från PG *skeutaną, det vill säga att skjuta, eller att skotta i en avledning. Den moderna formen skåda är således en fonetisk ombildning, och ordet vi söker är skärskåda eller rättare skärskjuta. Ett besläktat ord är hänskjuta, det vill säga att överlämna till någon för en prövning, att väcka talan eller kära (inför rätten), vilket är den betydelse vi söker. Det egentliga ordet skåda härleds annars ur PG *skawwōną över fornnordiskans skoða.
at (att) är unikt för skandinaviska språk, och är troligen bildat av þat genom bortfall av þ. þy är dativ singular av þat, det vill säga ett pronomen, men här som konjunktionen ty eller ity (eftersom, fördenskull). Från FN því och ytterst PG *hwī.
vkuæþins orþ eller ōkvæþinsorþ är den fornsvenska formen av okvädingsord, det vill säga ett nedsättande tillmäle. okväding betecknar en person som inte kan tala. PG *un- (icke) ger o-. orþ härleds ur fornnordiskans ord, PG *wurdą och PIE *werdʰh₁om, med ickegermanska avledningar som L verbum, återfört i svenskan som verb.
Satsen Iak skyrskutæ þy at þu kallæþe mik vkuæþins orþ tar då den mer moderna formen Jag kärar ity du kallade mig okvädingsord, eller mer ledigt Jag väcker talan för att du kallade mig okvädingsord. Vidare i texten har vi sextanörtoghæ, där sextan (sexton) är en rak härledning från FN sextán och PG *sehstehun. PG *sehs (sex) respektive *tehun (tio) stammar i sin tur från PIE *swéḱs respektive *déḱm̥t.
örtoghæ utgjorde en tredjedels øre, en viktenhet vars namn härleds ur FN eyrir, PG *aurijaz, L aureus och protoitaliska *auzom (guld), ytterst från PIE *h₂ews- (gryning, rodna). Åtta ören eller tjugofyra örtugar motsvarade en mark (begränsning, område), en viktenhet om drygt 200 gram, vanligen av någon ädelmetall (silver i allmänhet). En örtug motsvarar då drygt åtta gram silver, och sexton örtugar runt 140 gram silver, en mängd som i dagens pris motsvarar ungefär 600 kronor (men som då var dyrare). Örtugen slogs dock inte i silver förrän senare under medeltiden.
togh är samma som tåg, i betydelsen rep, det vill säga ett knippe sammanflätade trådar. Ordet kommer från medellågtyskan över PG *tugiz, avlett från PG *teuhaną och PIE *dewk- (dra, leda). I protogermanskan finns vidare den transitiva (kausativa) motsvarigheten *taugijaną, som i FN blir teygja och i fornsvenskan tø̄ghia (töja). Ordet tygel är en släkting, från PG *tugilaz, liksom engelskans toy och danskans (lege)tøj.
sak kommer ur FN sǫk (juridiskt mål), från PG *sakō (gräl, mål, sak), avlett från PG *sakaną (anklaga, ifrågasätta) och slutligen PIE *seh₂g- (söka). Härledning bakåt ger PG *sōkijaną, FN sœkja och fornsvenska sø̄kia (söka). Man söker utreda en sak. i kommer från PG *in och PIE *h₁én, en elementär preposition.
hvan är samma som var eller varje, från FN hverr och PG *hwarjaz. lot är lott, från PG *hlautiz (lott, andel). hvan lott utläses då till fullo eller till varje del, och vi har följande delresultat: þæt ær sextanörtoghæ sak i hvan lot blir det är ett sexton örtugars mål till varje del. Andra exempel i de uppräknade förtalsfallen tycks visa att sexton örtugar var något slags standardmått för böter, och man kunde få avlägga flera eller delar av sådana beroende på graden av skymfning.
skal är tredje person singular av verbet skula eller skola, som avleds från FN skulu, PG *skulaną och PIE-roten *skel-, med betydelse vara skyldig eller stå i skuld. I modern mening används skall alltjämt i betydelsen måste, men har numera en överförd betydelse som futurummarkör i form av ett modalt hjälpverb (skall göra).
þing (ting) är oförändrat från FN þing, härlett från PG *þingą med betydelse möte, sammankomst, råd, liksom sak, ärende och fall (det som avhandlas i sammankomsten). Båda betydelserna av ting lever vidare i svenskan, medan den tyska motsvarigheten Ding och den engelska thing numera enbart betyder sak. Både ting och sak är således numera generiska ord härledda ur juridiska termer.
uisæ eller visa, från PG *wīsōną, att låta göra känt, peka på. vittni, plural av vitni, från FN vitni och PG *witniją (vittne). Ytterst från PIE-roten *weyd- (att se) över PIE *wóyde (ha sett, veta; jämför L vīdī) och PG *witaną, vidare till FN vita och fornsvenskans vita. Från PG *witją (kunskap, vett), i kombination med suffixet -ne (-ness i engelskan), här i form av vittne, någon som vet.
latæ eller lata (låta), från PG *lētaną och PIE-roten *leh₁d- (vara trött). Man överäcker något, eller lämnar något till någon annan, i överförd abstrakt betydelse. Det svenska ordet lat har således gemensam etymologi med låta.
bæræ eller bæra, från FN bera, PG *beraną och PIE *bʰéreti är bära i modern svenska. Nusvenskan skulle vilja lägga till en preposition, så att betydelsen skärps till frambära.
endagha, det vill säga en (bestämd) dag då saken ska avhandlas, en tingsdag. en är från FN einn, PG *ainaz och PIE *óynos. dagha är genitiv plural obestämd form av dagher (dag), från FN dagr och PG *dagaz. Samma formbildning gäller i exempelvis allehanda och varjehanda. Uttrycket ta av daga är emellertid inte genitiv, utan härleds från af daghum taka, det vill säga dativ singular bestämd form.
ok (och) är en konjunktion med en intressant etymologi. Ordet härleds ur FN ok, PG *auk och PIE-roten *h₂ewg- (öka). Bakåt har man då PG *aukaną, FN auka och fornsvenskans øka. Att sammanfläta ord med konjunktionen och är att öka. Lånordet augmentera från L augeō har då samma etymologi.
vitæ (vita, veta, anklaga, bevisa), från PG *wītaną (se, veta, straffa). Här i betydelsen bevisa med ett tyskt lån (be- är en lokativ partikel). Besläktade ord är förvita och tillvita (anklaga, förebrå). Vid bevisad skuld utdömer man vite, det vill säga straff. Vi har också ordet helvete, det vill säga vite från hæl, från PG *haljō (underjorden).
mæþ eller mædh (med) härleds ur FN með, PG *midi och PIE *me (med, mellan). Ordet har således en instrumental betydelse av att verka mellan två agenter. Kopplingen bakåt ges av PIE-avledningen *médʰyos, PG *midjaz, FN miðr och svenskans mid- och mitt.
tylptær är genitiv singular av tylpt eller tylft, med ett nyare ord tolft, det vill säga en helhet bestående av tolv delar, dussin. Räkneordet tolv härleds ur PG *twalif och PIE *twa (två) i konjunktion med PIE *lif, avlett från roten *leykʷ- (lägga, lämna). Man lämnar en rest tio vid räkning, eller tar ett lån (PG *laihną) i abstrakt aritmetisk mening.
eþe är dativ singular obestämd form av eþer (med styr dativ), från FN eiðr och PG *aiþaz (ed). I fornengelskan blev detta istället āþ, som utvecklades till oath. tylptær eþe blir sammansatt tolvmannaed, och vi har följande delstycke: han skal hanum þing uisæ at skyrskutæ vittni latæ bæræ at endagha ok vitæ mæþ tylptær eþe blir han skall honom (på) ting visa (för) att väcka talan, (och) låta frambära vittnen (för) att under en dag bevisa (sin sak) med tolvmannaed.
biþi indikerar konjunktiv singular av biþia eller bedja, från FN biðja, PG *bidjaną och PIE *gʷʰédʰyeti, begära eller fråga efter i progressiv aspekt. Den som väcker talan är således den som må bedja, så som vi idag skriver om äldre konjunktivformer.
sva (så) stammar från FN svá, PG *swa eller *swe, och från PIE *swé (själv). Detta är ytterligare ett ord som används mekaniskt med implicit förståelse, men som i grunden har betydelse av tillbakablickande reflektion. Ordet är besläktat med sig, vilket i satsen sig själv ger samma reflekterande innebörd.
sær är dativ av sig, samma ord som sär, det vill säga något som är särskilt eller för sig själv, för att återknyta till föregående stycke. Här är det dock troligare en kontraktion av sē mær, där sē är konjunktiv av vara, det vill säga vare med en modernare form, och där mær är dativ av personligt pronomen i tredje person singular (mig). Alternativt är det sig i reflexiv mening, se nedan.
guþ (gud), från FN guð, PG *gudą och PIE *ǵʰutós (åkallad), det vill säga en högre makt som man åkallar. holl är hull eller huld, från FN hollr och PG *hulþaz. huld betyder nådig. sva sær guþ holl eller sva sē mær guþ holl betyder således så vare mig gud huld, eller i nyare form så hjälpe mig gud. Detta edsformulär brukades före kristendomens begynnande inflytande. Alternativt så hjälpe sig (honom) gud i tredje person reflexivt.
vattum är vittne i dativ plural, medan sinum är reflexivt possessivt pronomen sin i samma numerus och kasus: sina vittnen. Dativformen beror av att det är en fortsättning från föregående sats mæþ tylptær eþe. Besvärjelsesatsen sva sær guþ holl är inskjuten parentetiskt.
æst är andra person singular presens indikativ av vara, det vill säga är. sandær eller sander är maskulinum nominativ för ordet sann. Från FN sannr och PG *sanþaz. Sann i detta avseende är att befinnas vara skyldig till brott.
at är detsamma som åt, eller vid som vi numera använder. þerri (eller þeirri) är demonstrativt pronomen denna i dativ singular femininum. Det redan behandlade sak är således feminint, med samma oböjda form i nominativ, ackusativ och dativ.
giuær eller giver, från giva, FN gefa, PG *gebaną och PIE-roten *gʰebʰ- (ge). Eftersom ordet föregås av ær iak, måste vi här infoga det och som för att få en modern stil: Det är jag som giver, det vill säga det är jag som är kärande i målet. þær (där), från FN/PG *þar.
firnær, enligt SAOB styggelse, från fornsvenskans firnærværk (styggelseverk), en rättslig term för brott omfattande förbjudna sexuella relationer som homosexualitet, incest med flera. firn på isländska tycks betyda enorm, men någon vidare etymologi är svårfunnen. firnær orþ är sålunda smädelse med sådan koppling, vilket även framgår av den vidare texten efter det citerade exemplet. Hela den tolkade texten blir sålunda i så nära anslutning till ursprunget som möjligt:
Kallar man någon hyndunge: «Vem är det», säger han; «du», kvad han. Jag skärskjuter ity att du kallade mig okvädingsord, det är sexton örtugars mål i var lott. Han skall honom (på) ting visa att skärskjuta, vittnen låta bära vid en (tings)dag och förvita med tolvmannaed – bedje så vare sig gud huld – och vittnen sina att du kallade mig okvädingsord, och (att) du är sann vid saken denna. (Det) är jag (som) giver (målet) där, (och) så skall (för) okvädingsord söka, ock (för) styggelseord.
Lagtexten håller sig således med talspråkliga formuleringar för att exemplifiera förtalsfallen på ett för samtiden praktiskt förståeligt sätt. I modern utformning skulle texten kanske lyda mer prosaiskt: Den som smädar annan skall, om han inför edsvuren nämnd befinns vara skyldig genom vittnesförhör, dömas att till käranden böta ett basbelopp. Talspråket skulle motsvara hänvisningar till prejudicerande domar.
Med en sådan här etymologisk undersökning av en äldre text får man en bättre förståelse för hur fornsvenskan har övergått i modernare varianter, men också en bild av hur fornsvenskans föregångare har gestaltat sig. Vi har inte bara blickat åtta hundra år tillbaka i tiden, utan faktiskt tvåtusen femhundra, till järnålderns urgermanska språk. I det följande ska vi blicka framåt.
