Den kristborgerliga skräpregimen under Kristersson får inte mycket uträttat. Gängbrottsligheten är alltjämt stor och i fortsatt stigande; ekonomin går trögt; arbetslösheten är rekordstor; inflationen har gröpt ur svenskarnas sparkapital och köpkraft; tågen går fortfarande långsamt, om alls, och definitivt inte i tid; och massinvandringen fortsätter medan integrationen uteblir.
Men en sak är man bra på, nämligen att författa «strategier», särskilt på säkerhetspolitikens område, som om man vore involverad i något slags strategispel snarare än att styra ett land. Från ett «situationsrum» beläget i någon bunker under Rosenbad söker man i jänkeriets fotspår upprätta ett slags global kommandocentral, från vilken lilla Sverige ämnar delta i de stora pojkarnas geopolitiska spel.
När Sverige upptogs i det amerikanska imperiet vid Nato-inträdet fruktade jag halvt på skämt att Sverige snart nog skulle skaffa sig en «indopacifisk strategi» i likhet med uppstudsiga lilla Litauen för att visa sig på styva linan och visa sin underdånighet gentemot de amerikanska klerkerna. Man anpassar nämligen «fiendebilden», retoriken och «strategin» helt efter Washingtons narrativ.
Och gissa vad? Sverige har nu antagit en sådan «indopacifisk strategi», formellt sedan 30 september i en rapport som föll under radarn, men informellt redan 4 juli. «Strategin» är utformad under formell ledning av den lille sojamannen Pål Jonsson, med mål som att «förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen» och att «bidra till fred och stabilitet i den indopacifiska regionen».
Nu är det ju inte i den «indopacifiska» regionen det råder krig och instabilitet, utan i Europa, men tanken att Sverige skulle kunna verka för avspänning genom att «bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer» är i sig en absurd tankegång.
I «strategin» ingår således att bidra med «militär närvaro» och att skydda «viktiga sjötransportleder» (från vad?), vilket i praktiken kokar ned till högst symboliskt stöd för amerikansk aggression i Sydkinesiska sjön och Taiwansundet, kanske genom att likt britterna och tyskarna skicka ett plåtschabrak längs Kinas kust för att mopsa upp sig mot Beijing.
Nu är Sverige en så liten spelare att Zhongnanhai knappt orkar bry sig om den irriterande myggan, men det är ändå ett vågspel som andas inkompetens och idioti, eftersom Beijing tidigare har satt andra lilleputtnationer på plats när så har krävts, exempelvis Norge och Litauen. Det är ingen god idé att bråka med stormakter som inte är verkliga fiender, utan tvärtom en fullständigt usel strategi.
Men moderatregimen tycks nu, med sossarnas benägna bistånd, lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när man överger traditionell neutral hållning. Det borgar för större utsatthet och försämrad säkerhet för svenskarnas vidkommande, och äventyrar i förlängningen den svenska välfärden.
Halvt på skämt utfärdar jag därför en ny förutseelse om att Sverige i den nära framtiden kommer att göra ännu en Litauen genom att närma sig Taiwan allt för mycket, exempelvis genom att låta öns kulturattaché i Sverige formellt bli något slags diplomat i namn av «Taiwan», med reciprok hantering av konsulatet i Taibei. Halvt på allvar fruktar jag som konsekvens att Kristerssons regim gräver en allt större grop för sig själv och för svenskarna.