Kategori: Taiwan

Lokala oppositionsledarinnan i provinsen Taiwan, Zheng Liwen (郑丽文), har för nationalistpartiet Guomindangs (国民党) räkning avlagt visit i Kina, omfattande ett möte med Xi Jinping (习近平). Syftet uppges vara att verka för fred och välstånd samt uppnå försoning och enhet mellan fastlandet och ön.

Nationalistpartiet och Kommunistpartiet Gongchandang (共产党) är ju de två traditionella fiendena i det forna kinesiska inbördeskriget (1923–1949), om än inte formellt avslutat, medan Demokratiska framstegspartiet Jinbudang (进步党) är en lokal utväxt i Taiwans unga demokrati. Det senare partiet förespråkar självständighet, dock utan att riktigt våga ta det formella steget med avsiktsförklaring eller konstitutionell förändring – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Guomindang hävdar tvärtom principen om ett Kina, om än under dess ledning snarare än Beijings. Man är förstås inte dummare än att man inser att Nationalistpartiet aldrig åter kommer till makten, men man har icke desto mindre en annan ingångsvinkel på problemet kring Taiwan, nämligen att upprätthålla status quo. Det är också den linje som alltjämt har starkast stöd i opinionen på ön.

I förlängningen finns den självklara kompromissen om återförening under Zhongnanhais kontroll, men med stark autonomi för Taiwans vidkommande. Det innebär i praktiken att Beijing kontrollerar utrikespolitik och försvar, medan Taibei är suveränt över den lokala politiken i alla dess former. Taiwans demokrati bevaras intakt.

Det är i praktiken den kompromissen Zheng och Xi strävar emot, utan att uttala det för högt, och det är således den alternativa vägen till återförening. Den andra stavas invasion, krig och förödelse, om det är vad Framstegspartiet önskar. Taiwans demokrati upphör då, tillsammans med dess unika kännetecken.

Men för att den fredliga linjen ska kunna fullföljas, måste först Guomindang återta makten i Taiwan, vilket nog inte är så svårt givet den gröna terror och vanskötsel som Framstegspartiet Lai Qingde (赖清德) ställer an på ön. Den andra knäckfrågan gäller opinionen på Taiwan, som måste bearbetas för ett sådant projekt.

Det skulle nämligen krävas en folkomröstning för att ge en sådan reform den demokratiska legitimitet som krävs, inte minst för den tvivlande omvärlden, som ser Taiwan som sin egen vänsterliberala trojanska häst i förhållande till Kina. Givet att status quo omhuldas av en förkrossande majoritet, gäller saken i princip bara att försäkra befolkningen om att autonomin blir så mycket starkare än i exempelvis Hongkong och Macao.

För Beijing är detta inte ett bekymmer överhuvudtaget, utan man kan mycket väl tänka sig ett isolerat system inom ramen för formellt enande. Huvudsaken för Zhongnanhai är att kontrollera territoriet i yttre mening, det vill säga militärt, och att ha den formella överhögheten i internationell diplomati. Allt annat är förhandlingsbart.

Nyårsfirandet på Taiwan blir nog en smula avslaget, då kinesiska folkets befrielsarmé från och med i dag inleder en blixtövning i fem zoner runt ön. Övningen, som går under namnet Operation rättvisa (正义使命, Zhengyi shiming), är ett svar på den amerikanska regimens rekordförsäljning av vapen till rebellerna på ön för ett tag sedan, och syftar till att stävja självständighetsivrarna en smula.

En annan skojig fras som används i sammanhanget är den om att regla dörren och slå hunden (关门打狗, guanmen da gou), ett ordspråk med den mer prosaiska betydelsen att kontrollera sin egen intressesfär. Men den poetiska dimensionen kan inte missförstås, då byrackan man vill prygla är «presidenten» Lai Qingde (赖清德).

Givet den korta längden på övningen ska det mest förstås som signalpolitik, men varje sådan uppladdning kring ön måste tas på allvar av Taibei, eftersom sådana övningar när som helst kan övergå i skarpt läge. Ett av Beijings syften är således att matta ut motståndaren.

Enligt principen om ett Kina, som upprätthålls av såväl Taibei som Beijing samt Förenta nationerna, finns bara ett Kina, även om meningarna är delade om vem som ska företräda detta Kina. Fram till 1971 företräddes Kina av den nationalistiska diktaturen på Taiwan, men därefter kastades diktatorn Jiang Jieshi ut av församlingen, varvid Beijing istället erkändes som Kinas enda och rättmätiga företrädare.

Demokratiska framstegspartiet, som är i minoritet i parlamentet men alltjämt innehar presidentmakten, betraktar emellertid Taiwan som «självständigt», i strid med konstitutionen, men vågar inte offentligt deklarera en sådan hållning, eftersom man vet vad konsekvensen blir. Samtidigt försöker man bearbeta världen i övrigt att ta parti för ön, men i praktiken är det nu bara tolv stater kvar som «erkänner» Taiwan.

Småningom lär vi få se ett slut på det kinesiska inbördeskriget, som inleddes 1927 med nationalisternas massaker i Shanghai och fick sitt avgörande 1949 då kommunisterna intog hela fastlandet. 2027 är därför ett bäst före-datum som frodas i retoriken, som ett bra årtal att sätta punkt.

Men det kan lika gärna komma under nästa år. Detta eftersom kriget i Ukraïna alltjämt pågår och eftersom USA är på väg att engagera sig i Venezuela. Samtidigt har Kina nu den militära kapaciteten att ge sig i kast med mastodontprojektet att inta den bergiga ön, och ett bättre tillfälle kanske aldrig återkommer.