Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.
Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.
Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.
Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.
Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.
Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.
För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.
Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet såg japansk imperialism breda ut sig med krig mot Kina och invasion av Korea, sedermera kompletterat med invasion av Kina och andra delar av Asien. Bestående följder blev bland annat klyvning av såväl Korea som Kina i tvenne delar vardera, en situation som ännu är förhandenvarande i vår tid i konflikterna kring Taiwan och Nordkorea.
De tre makterna ruinerades i grunden av stridigheterna, på samma sätt som europeiska länder under världskriget, men i både Korea och Kina vidtog dessutom inbördeskrig omedelbart efter Japans kapitulation 1945. Japan ockuperades istället av USA, som danade landet som en demokrati.
Japan hade också en i stort sett intakt industriell infrastruktur, som man hade byggt sedan man skrotade shogunatet och grundlade Meiji 1868. Det var därför ingen överraskning att Japan tog ledningen i att återuppbygga sitt land i vad som kallas det japanska ekonomiska undret.
Inte heller är det särskilt märkvärdigt att de fyra asiatiska tigrarna följde därpå, det vill säga Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong, då dessa åtnjöt västerländskt stöd och inflytande. Folkrepubliken Kina var å andra sidan utsatt för västerländska sanktioner av olika slag, samtidigt som man plågades av interna politiska problem fram till slutet av 1970-talet.
Men med Deng Xiaoping (邓小平) vid rodret från 1978 tog Kina samma väg som tidigare Japan och tigerekonomierna, med i stort sett samma metoder av att erbjuda billig arbetskraft och stabila förhållanden i utbyte mot tekniköverföring, varvid man från grunden har kunnat bygga upp en konkurrenskraftig industri och småningom blivit världens fabrik och logistiska nav.
I dag utgör Kina, Japan och Sydkorea en östasiatisk stålaxel, runt vilken snurrar mindre aktörer som Taiwan, Singapore och hela blocket av Asean. Politiska dispyter saknas inte, och har aldrig gjort, men i grunden är det tre välmående nationer i världens ekonomiska och teknologiska toppskikt som tillsammans har en livlig handel och andra utbyten efter en lång renässans, ännu i danande.
Detta är försås inte något nytt, utan är en dynamik som har upprepats gång efter annan under historiens lopp, med likartade ned- och uppgångar, interna stridigheter och monstruösa krig staterna emellan. Fordom gick man under benämningarna Qing (清), Joseon (조선, 朝鮮) och Tokugawa / Edo (徳川 / 江戸) med flera varianter dessförinnan, men i grunden är det samma länder som nu, med en gemensam grundkultur med rums- och tidsmässigt centrum i Tangdynastins Kina.
På samma sätt som Europa trivs bäst under fred, frihet och ekonomisk utveckling, gäller givetvis samma sak i Östasien, som för närvarande befinner sig i en långvarig fredlig period, trots skärmytslingar i haven, diverse gränsdispyter och vapenskrammel kring Taiwan och Nordkorea. Man har visserligen olika system, och har alltid haft, men det borde inte utgöra hinder för handel och samarbete.
I dagarna möts premiärministrarna Li Qiang (李强) och Kishida Fumio (岸田文雄) från Kina respektive Japan med Sydkoreas president Yun Seokyeol (윤석열, 尹錫悅) i ett trilateralt möte i Seoul, det första sedan pandemin bröt ut 2019. På agendan står bland annat Taiwan och Nordkorea, men även handelsrelaterade frågor.
Kina har sedan något år tillbaka en bojkott gentemot japansk fisk efter att Tokyo släppt ut radioaktiva rester från Fukushima i havet, i aktivitetsdoser som av internationella organ bedöms som obetydliga. I bakgrunden finns därför egentligen andra dispyter, som gruff kring öar eller retorisk pingpong om Taiwan och annat. Förmodligen kan man komma överens och därmed bilägga tvisten under detta möte.
Sydkorea är en mer resonlig partner, och Seoul tar inte ställning för Taiwan utan håller sig till principen om ett Kina. Å andra sidan har man placerat ut amerikanskt luftförsvar för att möta det nordkoreanska hotet, vilket av Kina mer ses som ett sätt att låta USA spionera på Kina från koreansk terräng. Eviga politiska tjuvnyp och kulturella gräl präglar också relationen, som dock i grunden är god.
Å andra sidan har Japan och Sydkorea ansträngt sig för att tina upp sin vanligen frostiga relation med upprinnelse i de japanska övergreppen under kriget. Bakgrunden är Kinas allt mer dominerande ställning i regionen, varvid man ser sig nödgade att hålla samman. Både Japan och Sydkorea är samtidigt allierade med USA och Väst i många avseenden, vilket komplicerar saken något.
Icke desto mindre är Kina både Japans och Sydkoreas största handelspartner, och man är därför beroende av goda relationer. Det gäller även för Kinas del, även om dess största handelspartner är USA, som man ligger i handelskrig med och i vilket Japan och Sydkorea är en del, nämligen avseende exportkontroll av avancerad teknik.
Men kilen slogs in av USA och andra för länge sedan, och så länge Väst har sådana hävstänger gentemot nationerna i Östasien och angränsande länder finns risk för konfrontation. Exempelvis kan en skarp konflikt mellan Kina och Taiwan urarta om Japan tar aktiv del i handlingarna på Taiwans och USA:s sida, varvid handelsutbytet och välståndet följer med ned i djupet.
Taiwan och Nordkorea är således veritabla krutdurkar som i ett slag kan explodera och destabilisera hela regionen, särskilt under amerikanskt inflytande. Därför har man att upprätta mekanismer för att undvika en sådan utveckling, vilket i praktiken innebär att Japan håller sig till sin pacifistiska konstitution och inte lägger sig i.
De tre nationerna står i kultur oerhört mycket närmare varandra än vad de inbördes politiska systemen vittnar om, och man borde i Beijing, Seoul och Tokyo gemensamt inse att man har allra mest att vinna på största möjliga samarbete och ömsesidiga utbyten, utan att för den skull försaka relationer med Väst och andra.
Tillsammans utgör de anrika kulturnationerna Östasiens trippelentent, eller skulle i vart fall kunna göra, det vill säga centrala makter som i gemensam regi upprätthåller fred, frihet och välstånd till allas båtnad. Det är kanske världens just nu viktigaste relationer, de tre makterna emellan, även om det sällan framgår i den gängse politiska diskursen och analysen.
Dynamiken kring Taiwansundet är sådan att ju mer Taibei babblar om att man är en självständig nation, desto mer måste Beijing skruva upp volymen på motretoriken. Och ju mer utländska krafter som Bryssel och Washington lägger näsan i blöt, desto hårdare måste Zhongnanhai svara för att upprätthålla status quo och motverka ett fortsättningskrig.
Nyvalde «presidenten» på öprovinsen, Lai Qingde (赖清德), hävdade visserligen i sitt installationstal att man alltjämt är Republiken Kina (Taiwan) snarare än bara Taiwan, men även att man är ett annat land än Folkrepubliken Kina, en oberoende nation med stöd i omvärlden. Beijing kan inte tolka detta som annat än separatistisk retorik, och måste därför svara på lämpligt sätt.
Övningen Förenade svärd (联合利剑-2024A, Lianhe lijian) i syfte att koordinerat simulera en blockad mot ön är planerad sedan tidigare och inte så anmärkningsvärd som medier vill göra gällande, utan tvärtom ganska nedskalad, men däremot är tonläget från utrikesministeriet mer högljutt än eljest. Å andra sidan kan man förstå av beteckningen att fler övningar lär komma under året.
Om Bryssel och Washington verkligen värnar demokratin på Taiwan ska man nog vara mer försiktig i att uttala stöd för Lai, och presidenten själv har att inse att hans eldfängda separatism en dag kan få digra konsekvenser. Om det är en sak man inte ska spela mot är det Beijings beslutsamhet att hålla ön i sitt grepp och vid behov införliva den i moderlandet.
Om Lai och hans parti får för sig att formellt deklarera självständighet, eller om USA försöker etablera militär närvaro på ön, är fortsättningskriget därför ett faktum, och demokratin på Taiwan historia. Då vidtar en blodig kamp om herraväldet på ön, med resultat att «landet» blir till en grushög.
För Beijing spelar det mindre roll, då själva territoriet är det som är av vikt, att en gång för alla hela den nation som splittrades under kolonialism och inbördeskrig, att säkra det så viktiga «fortet» i den första ökedjan och därmed bryta jänkarnas projektionsyta mot Kina.
Men givet allt annat lika föredrar man status quo och att medelst morot och piska locka in Taiwan i fållan, även om det finns en bortre tidsgräns runt 2049. Fastlandet och ön är redan höggradigt integrerade, och Taiwans välstånd är helt beroende av den omfattande handeln med fastlandet. Givet att Kina växer snabbare ökar därför incitamentet till en formell återförening, under gynnsamma villkor för att bevara autonomin och demokratin, i evighet om man så vill.
Inte för att Lai lär lockas av det, men oppositionen begrundar faktiskt den möjligheten, och man har allt tätare kontakter med Beijing. Zhongnanhai har tålamod, men samtidigt beredskap att agera om Lai skulle ta ut svängarna för mycket. Han har fått en inledande tillrättavisning, och han bör ta intryck av detta – så även omvärlden.
Lai Qingde (赖清德) vann ju presidentvalet i Taiwan för Demokratiska framstegspartiets (民进党, Minjindang) räkning, men samtidigt förlorade partiet majoriteten i kammaren. Det borgar för en svårstyrd provins, och redan har slagsmål brutit ut kring reformer som oppositionen försöker pressa fram.
Lai tillträder under morgondagen, och han efterträder då Cai Yingwen (蔡英文). Den sistnämnda har på senare tid varit fullt upptagen med att radera historien och «avsinisera» provinsen för att cementera sitt politiska arv, bland annat genom att föreslå demolering av närmare tusen statyer av den nationalistiske diktatorn Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek»), som styrde med järnhand under närmare trettio års undantagstillstånd under den «vita terrorn».
Problemet här är att Nationalistpartiet (国民党, Guomindang), som Jiang företrädde, är större i parlamentet Lifayuan (立法院), där man tillsamamns med Folkpartiet (民众党, Minzhongdang) lär sätta krokben för sådana tilltag. Även den armé som Cai Yingwen och Lai Qingde vill nyttja för att försvara ön från de elaka kommunisterna på fastlandet svär trohet till Jiang, Republiken Kinas ledare från 1928–1949 samt diktator på Taiwan fram till 1975.
Sådan ikonoklasm har för övrigt vissa beröringspunkter med den västerländska wokerörelsen, där vänsterns bildstormare vill redigera historien genom att vräka över ända statyer av Churchill, Jefferson och von Linné, i tron att man därmed även raderar historien och anakronistiska övergrepp. Ett annat syfte är att klippa banden med Kina och därmed gå vidare på självständighetens väg, men det är alltså inte Taiwans hållning utan enbart Framstegspartiets.
Lais intention är emellertid att fortsätta på Cais inslagna bana, vilket lär leda till fortsatt konfrontation med fastlandet, förstärkt av västerländsk inblandning från Washington och Bryssel i syfte att frigöra provinsen. Det är visserligen business as usual, men med högre volym än eljest.
Beijing kan tänkas reagera skarpt om Taibei formellt deklarerar självständighet (det vågar man inte), om konstitutionen ändras i sådan riktning (majoritet saknas) eller om USA anlägger militär närvaro på ön i någon kapacitet eller på annat sätt provocerar fram konflikt. Det är det senare som är det verkligt riskfyllda, medan Framstegspartiet i övrigt har begränsade möjligheter att ändra status quo under denna mandatperiod.
Den käcke Cwejman är återigen i farten med sina illa underbyggda funderingar kring Kina. Denna gång undrar han vad Sverige ska göra om det blir «krig» mellan diktaturen Kina och demokratin Taiwan, och hur vi då ska hantera Volvo och andra kinesiskägda bolag i landet. På detta svarar vi sålunda.
1. Det är redan krig mellan Fastlandet och utbrytarprovinsen Taiwan, och har varit så sedan nationalisterna drevs på flykten till ön 1949. Inbördeskriget, som tog sin början 1927 då nationalisterna anställde massmord på kommunister, har aldrig fått någon formell avslutning. Fredsfördrag finns ej, inte heller någon vapenvila, även om inga stridigheter ägt rum sedan 1979.
2. Givet att det är ett inbördeskrig där båda parterna tillhör ett och samma land – Kina – är det inte något Sverige eller någon annan nation har att göra med. Det är populärt i västliga kretsar att betrakta Taiwan som något slags «land», men «landets» egen konstitution hävdar inget annat än att man är en del av Kina. Någon självständighet har aldrig utropats, och det finns ingen folklig förankring för sådan oavhängighet – en förkrossande majoritet vill ha status quo.
3. Det internationella samfundet har ingen annan uppfattning i frågan. Endast ett Kina är representerat i Förenta nationerna, sedan 1971 genom Beijing efter att Taibeis diktator Jiang Jieshi kastats ut ur församlingen. Blott ett dussin stater, mestadels av mikrokaraktär, «erkänner» Taiwan som ett «land».
4. Väpnad konflikt kan enbart bryta ut om ledargarnityret i Taibei provocerar fram en sådan, exempelvis genom att utropa självständighet eller förändra konstitutionen i den riktningen, eller om USA anlägger en bas på ön eller på annat sätt framkallar konfrontation. I annat fall gäller status quo, och Beijings strategi är då att med morot och piska förmå ön att självmant ansluta till moderlandet.
Vi kan inte ansluta till USA:s förtvivlade och meningslösa kamp om att bevara global hegemoni.
5. Öns demokrati kan bevaras enbart under status quo eller återförening, och Beijing har inga som helst problem med sådant självstyre, om det så är i evigheten. Zhongnanhais incitament är geostrategiskt, att kontrollera första ökedjan, samt att uppfylla en historisk mission av att hela nationen.
6. Taiwans demokrati kan blomstra under och enbart under Beijings formella överhöghet, och omvänt kommer Taiwans demokrati att smulas sönder och samman om man väljer secession. De som verkligen värnar demokratin – snarare än självständighet – har att beakta denna verklighet.
7. Sverige ska inte ha några synpunkter på ett eventuellt fortsättningskrig, annat än att mana till fredsförhandlingar. Det är vidare en fråga som hanteras gemensamt på unionsnivå i Bryssel, men man kan inte heller där ha någon annan ståndpunkt. Det är en fråga för kineserna på båda sidor sundet, inte för oss.
8. Givet att EU och Kina är ömsesidigt beroende av varandra i handel för respektive regions välfärd, finns ingen möjlighet att idka sanktionskrig gentemot Kina utan att skjuta sig själv i huvudet. Det gäller naturligtvis även Sverige som enskild nation, och man ska nog inte ådra sig Beijings vrede genom att lägga sig i dess interna angelägenheter.
9. Antipatin gentemot Kina är obegriplig, särskilt när det gäller Göteborg och dess främsta organ. Staden är vid fortsatt god vigör just tack vare Kina, förutan vilken nation Volvo hade varit nedlagt och Götet förvandlat till en krisstad av Malmös kaliber. Om man verkligen inte kan fördra goda relationer med Kina, är det således bara att kasta loss – ju fortare desto bättre – och ta konsekvenserna som en man. Men Cwejman är just ingen man, utan en kverulant som inte begriper grunden för den egna tillvaron.
Goda relationer med Kina och respekt för dess territoriella integritet är i Sveriges fundamentala intresse. Vi har inget att vinna på konflikt med Kina.
