Kategori: Taiwan

Kategorier
Korea Kultur Liberalism Politik Taiwan

Skör koreansk demokrati

Sydkoreas president Yun Seokyeol (尹석열) fick under gårdagen för sig att iscensätta en statskupp genom att deklarera undantagstillstånd samt kalla in polis och militär för att barrikadera parlamentsbyggnaden. Såväl opposition som Yuns eget konservativa parti fördömde emellertid kuppen, och kunde samlas för votering för att häva undantagstillståndet.

Incidenten varade bara några timmar, och man kunde här gärna tro att Yun alldeles har tappat det, men i själva verket är detta en tradition i sydkoreansk politik. Sydkorea är en ung och inte helt stabil demokrati, och konstitutionen ger alldeles för mycket verkställande makt till presidenten, som en följd av det spända läget på Koreahalvön.

Landet demokratiserades först 1987, lagom till olympiska spelen i Seoul året därpå, och kantades dessförinnan av ständiga kupper och massakrer – vilket inte minst årets nobelpristagare i litteratur, Han Gang (한강), vet att berätta om i sina romaner.

Militären har också alltid haft en tendens att åtlyda presidentens – överbefälhavarens – diktat, som i upproret i Gwangju (광주) 1980, eller som under gårdagens dramatik. Trots att parlamentet hävde undantagstillståndet inväntade armén Yuns order flera timmar senare. Konstitutionen föreskriver här ingen ordning för militären, utan bara att presidenten ska åtlyda parlamentet. Så sent som 2019 stormades parlamentet av tre partier, vars medlemmar nyttjade våld mot parlamentsledamöter.

Märkligt stöd för Yuns undantagstillstånd kom från den likaledes unga och labila demokratin i den kinesiska provinsen Taiwan, där Demokratiska framstegspartiet (进步党, Jinbudang) framförde att man erfar en liknande situation som i Sydkorea, nämligen att parlamentet blockerar presidenten Lai Qingdes (赖清德) politiska plattform.

Men det senare är förstås helt normalt i republiker med maktdelning i lagstiftande och verkställande grenar, och Framstegspartiet borde veta bättre än att förorda det slags undantagstillstånd som Nationalisterna upprätthöll i närmare fyrtio år 1949–1987. Utspelet är mest ägnat visa att man inte riktigt har de demokratiska ryggradsreflexerna, och att demokratin är tämligen skör i dessa tigerekonomier.

Ska man iscensätta en statskupp måste man emellertid i princip ha folkligt stöd för sin sak. Det har inte Yun Seokyeol, och därför kommer han att få skaka galler vad det lider, på samma sätt som tidigare Bak Geunhye (박근혜), som dömdes till tjugofyra års fängelse för korruption. Även det har en parallell i Taiwan, där Chen Shuibian (陈水扁) dömdes till nitton års fängelse för samma slags brott.

I vår del av världen är sådana händelser nästan otänkbara, även om amerikansk lawfare mot Trump och underliga benådningar faller under samma korrupta fack. Europa präglas mer av oförvitliga tjänstemän i Oxenstiernas tradition, och korruptionen begränsar sig vanligen till personliga skumraskaffärer med lägenheter och kontokort – illa nog, men inte i närheten av östasiatiska skandaler.

Joseon ilbo (조선일보, 朝鮮日報) var under gårdagen under presidentens kontroll.
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Resolution 2758 igen

Väst tycks ha funnit en ny infallsvinkel angående taiwanfrågan, och i serie har USA, Australien, Nederländerna och nu även Europeiska unionen i dess helhet beslutat om en radikal nytolkning av FN:s resolution 2758 angående Kinas ställning i Förenta nationerna. Man anar här ett koordinerat «försvar» av Taiwan i det gängse blocket av forna kolonialstater, nu när man har förlorat Hongkong som murbräcka att söndra och härska i Kina.

Resolutionen i fråga härrör från 25 oktober 1971, med innebörd att nationalistdiktaturen på Taiwan förlorar sitt mandat att företräda Kina i Förenta nationerna till förmån för motsvarande kommunistdiktatur i Beijing. Det ansågs orimligt att låta den lilla ön representera en miljardhövdad befolkning på fastlandet, och det fanns därtill omfattande ekonomiska motiv bland medlemsländerna att ändra ordningen.

The General Assembly,

Recalling the principles of the Charter of the United Nations,

Considering that the restoration of the lawful rights of the People’s Republic of China is essential both for the protection of the Charter of the United Nations and for the cause that the United Nations must serve under the Charter,

Recognizing that the representatives of the Government of the People’s Republic of China are the only lawful representatives of China to the United Nations and that the People’s Republic of China is one of the five permanent members of the Security Council,

Decides to restore all its rights to the People’s Republic of China and to recognize the representatives of its Government as the only legitimate representatives of China to the United Nations, and to expel forthwith the representatives of Chiang Kai-shek from the place which they unlawfully occupy at the United Nations and in all the organizations related to it.

1976th plenary meeting, 25 October 1971.

Texten i fråga stipulerar alltså dels att Folkrepubliken Kina är den enda lagliga representanten för Kina, och dels att «Chiang Kai-shek» (Jiang Jieshi) och dennes representanter sparkas ut från FN och alla dess organisationer. Med det sistnämnda förstås Taiwan, eftersom Jiang Jieshi dåtilldags utgjorde Nationalistkinas diktator.

Det är också den hållning som Förenta nationerna sedan dess har intagit, vilket är orsaken till att man vägrar låta Taiwan delta i FN:s organisationer med mindre än att Beijing godkänner ett sådant adjungerat medlemskap. Fastlandet har i princip inget emot sådant deltagande, men trilskas så fort man anar försök till secession genom sådana mekanismer.

Och secession är vad Väst syftar till när man nu ifrågasätter resolutionen och den tolkning som har varit förhandenvarande i ett halvsekel. Man menar att Jiang Jieshis nationalistdiktatur inte är samma sak som Taiwans nuvarande demokratiskt valda regim, och att den senare är kinesernas på Taiwan enda rättmätiga representant.

Parliament strongly rejects China’s attempts to distort history and international rules and underlines that UN resolution 2758 does not take a position on Taiwan. It opposes China’s constant efforts to block Taiwan’s participation in multilateral organisations and calls on the EU and its member states to support Taiwan’s meaningful participation in international organisations such as the World Health Organization, the International Civil Aviation Organization, the International Criminal Police Organization (Interpol), and the UN Framework Convention on Climate Change.

Men resolutionen är faktiskt glasklar, samtidigt som Taiwan erkänns som «stat» av blott ett dussin entiteter i världen, de flesta mikrostater under Taibeis pekuniära stöd. Man kan jämföra detta med Palestina, som erkänns av hela världen utöver EU och övriga Väst, men som förvägras just det deltagande som EU vill medge Taiwan. Detta är att tala med kluven tunga, att upprätthålla olika regler och bedömningar för olika situationer, vilket för all del är Västs märkliga signum.

Förenta nationerna har förvägrat Taiwan medlemskap med hänvisning till resolution 2758, senast 2007, samtidigt som man i den egna handboken om multilaterala avtal stipulerar att Taiwan är provins i Kina, nämligen det enda Kina som kontrolleras av Beijing. Detta är vad den «regelbaserade ordningen» har att säga, och detta borde alltså EU med flera rätta sig efter, givet att man ständigt hävdar denna ordning som rättesnöre. I vart fall när det passar.

For example, regarding the Taiwan Province of China, the Secretary-General follows the General Assembly’s guidance incorporated in resolution 2758 (XXVI) of the General Assembly of 25 October 1971 on the restoration of the lawful rights of the People’s Republic of China in the United Nations. The General Assembly decided to recognize the representatives of the Government of the People’s Republic of China as the only legitimate representatives of China to the United Nations. Hence, instruments received from the Taiwan Province of China will not be accepted by the Secretary-General in his capacity as depositary.

Vad EU har för intresse av att söndra Kina är inte gott att veta, men det har kanske med unionens vasallskap till USA att göra. En bättre ambition vore att värna demokratin på Taiwan, men det kan inte ske genom att förespråka secession.

Taiwans demokrati kan bara bibevaras under status quo under policyn om ett Kina, eller under Beijings formella överhöghet under något lämpligt avtal. Arbeta då för detta, istället för att riskera ett krig som smular sönder och samman Taiwans regim för gott. Testa inte Beijing på denna punkt.

EU gör sig till åtlöje när man leker med den geopolitiska elden på andra sidan jordklotet. Detta är inte EU:s uppgift eller syfte. Det finns bara ett Kina, inklusive provinsen Taiwan, och efter det ska Bryssel rätta och packa sig.
Kategorier
Asien Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Krigsscenarier

Om Trump vinner valet skulle han effektivt kunna stifta fred i Ukraïna genom att helt enkelt avveckla det amerikanska stödet till Kiev samt uppmana parterna till förhandling, naturligtvis huvudsakligen på Rysslands villkor. Snopna EU och Nato får därmed slicka såren och gå vidare, när Ryssland vinner kriget man «inte får» vinna.

En kanske troligare utveckling är emellertid att konflikten inte bara fortsätter, utan eskalerar. Detta är trots allt det svåra tjugotalet, och vi går obönhörligt mot storkrig, kanske det totala kriget om dumheterna får fortsätta.

Nordkorea förser redan Ryssland med ammunition, men kan nu även komma att skicka soldater till fronten. Nordkoreas folkarmé råkar vara störst i världen, med drygt sju miljoner soldater, varför man har råd att avsätta ganska många trupper, hårt drillade dödsmaskiner som inte fruktar något.

Samtidigt har man klippt förbindelserna med grannen i syd, och de båda kombattanterna roar sig hjärtligt med drönare, avföringsballonger, propaganda medelst k-pop och k-drama samt symboliska sprängningar av olika slag. Exempelvis sprängde Pyeongyang häromdagen sina egna småvägar mot gränsen för att markera.

Världens näst största armé hittar man för övrigt i Sydkorea, och det inbördeskrig som rasade 1950–1953 fick aldrig något egentligt avslut. Sannolikheten är låg, men konflikten kan ändå blossa upp igen, särskilt om spänningarna fortsätter att öka, eller om Sydkorea och Japan skaffar kärnvapen.

Ännu äldre är konflikten mellan kinesiska fastlandet och avfällingsön Taiwan, ett inbördeskrig som rasade 1923–1949 innan nationalisterna sjappade till sin sista utpost. Även här har det hettat till sedan främst Framstegspartiet på ön gått i riktning mot självständighet, underblåst av USA och EU.

Senast i går iscensatte Beijing en blixtblockad av ön för att markera mot öpresidenten Lai Qingde (赖清德) och dennes secessionistiska tal på öns «nationaldag», omfattande bland annat ett hangarfartyg och 125 jaktplan. En mindre markering och övning, som visar att elden kan ta fart vid minsta gnista.

Till denna krutdurk har Västvärlden fått för sig att skicka kanonbåtar av olika slag, som om det skulle minska spänningen på något sätt. Ja, till och med lilla Sverige har numera för avsikt att under sin, eh… «indopacifiska strategi» skicka schabrak till Taiwansundet för att… förmodligen sänkas om man inte passar sig.

Även Japan har aviserat vilja att lägga sig i en konflikt om Taiwan, samtidigt som man återmilitariserar för fullt. Filippinerna bistår på motsvarande vis USA med baser på norra delen av ön, och även Australien har fått för sig att man har något att skaffa med saken.

En konflikt om Taiwan kan alltså utlösa en kedjereaktion där inte bara USA och Kina för ett begränsat krig, utan där hela regionen blir inblandad och småningom hela världen. Om Japan griper in kan både Nordkorea och Ryssland angripa Japan, och även Kina lär slå hårt mot varje entitet som väljer att lägga sig i. Sydkorea dras in av bara farten om Nordkorea agerar.

Detta lär i sin tur engagera USA fullt ut, och därmed även EU och kanske Nato. Under sådana omständigheter ökar risken betänkligt för eskalering även vid den europeiska fronten, och Putins nordkoreanska soldater kan då skickas mot Baltikum eller Polen, samtidigt som man gör slut på Ukraïna. Kärnvapenhotet hänger då i luften.

Som alla simuleringar visar blir det inte mycket kvar av Taiwan vid en sådan konflikt, och särskilt försvinner allt vad demokrati heter. Frågan är då varför man faktiskt söker denna konflikt, om man säger sig vilja bevara demokratin och autonomin. Och varför man ständigt lägger näsan i blöt på andra sidan jorden.

I verkligheten bryr man sig inte ett smack om vare sig demokratin eller kineserna på Taiwan, utan det är en i raden av geopolitiska pjäser som nyttjas helt instrumentalt under flummig retorik. Saken gäller amerikansk och därmed västlig hegemoni, inget annat, och det är därför man är beredd att anställa ett armageddon för att bevara ordningen.

Lösningen är annars busenkel, nämligen att Taiwan formellt återansluts till fastlandet med höggradig politisk autonomi för evigt, medan Beijing kontrollerar utrikespolitik och territoriets försvar. Man brukar här hänvisa till förment negativt utfall medl Hongkong, men man har där ett annat avtal.

Zhongnanhai är i själva verket berett till stora eftergifter för en fredlig lösning, och fredspresidenten Trump skulle därför även här kunna göra skillnad genom insikten att man inte har något att vinna på ett krig om Taiwan, och att man inte har riktigt samma motivation som Kina.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Svensk «indopacifisk strategi»

Den kristborgerliga skräpregimen under Kristersson får inte mycket uträttat. Gängbrottsligheten är alltjämt stor och i fortsatt stigande; ekonomin går trögt; arbetslösheten är rekordstor; inflationen har gröpt ur svenskarnas sparkapital och köpkraft; tågen går fortfarande långsamt, om alls, och definitivt inte i tid; och massinvandringen fortsätter medan integrationen uteblir.

Men en sak är man bra på, nämligen att författa «strategier», särskilt på säkerhetspolitikens område, som om man vore involverad i något slags strategispel snarare än att styra ett land. Från ett «situationsrum» beläget i någon bunker under Rosenbad söker man i jänkeriets fotspår upprätta ett slags global kommandocentral, från vilken lilla Sverige ämnar delta i de stora pojkarnas geopolitiska spel.

När Sverige upptogs i det amerikanska imperiet vid Nato-inträdet fruktade jag halvt på skämt att Sverige snart nog skulle skaffa sig en «indopacifisk strategi» i likhet med uppstudsiga lilla Litauen för att visa sig på styva linan och visa sin underdånighet gentemot de amerikanska klerkerna. Man anpassar nämligen «fiendebilden», retoriken och «strategin» helt efter Washingtons narrativ.

Sverige upptas i imperiet.

Och gissa vad? Sverige har nu antagit en sådan «indopacifisk strategi», formellt sedan 30 september i en rapport som föll under radarn, men informellt redan 4 juli. «Strategin» är utformad under formell ledning av den lille sojamannen Pål Jonsson, med mål som att «förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen» och att «bidra till fred och stabilitet i den indopacifiska regionen».

Nu är det ju inte i den «indopacifiska» regionen det råder krig och instabilitet, utan i Europa, men tanken att Sverige skulle kunna verka för avspänning genom att «bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer» är i sig en absurd tankegång.

I «strategin» ingår således att bidra med «militär närvaro» och att skydda «viktiga sjötransportleder» (från vad?), vilket i praktiken kokar ned till högst symboliskt stöd för amerikansk aggression i Sydkinesiska sjön och Taiwansundet, kanske genom att likt britterna och tyskarna skicka ett plåtschabrak längs Kinas kust för att mopsa upp sig mot Beijing.

Kristersson springer mer än gärna Onkel Sams ärenden.

Nu är Sverige en så liten spelare att Zhongnanhai knappt orkar bry sig om den irriterande myggan, men det är ändå ett vågspel som andas inkompetens och idioti, eftersom Beijing tidigare har satt andra lilleputtnationer på plats när så har krävts, exempelvis Norge och Litauen. Det är ingen god idé att bråka med stormakter som inte är verkliga fiender, utan tvärtom en fullständigt usel strategi.

Men moderatregimen tycks nu, med sossarnas benägna bistånd, lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när man överger traditionell neutral hållning. Det borgar för större utsatthet och försämrad säkerhet för svenskarnas vidkommande, och äventyrar i förlängningen den svenska välfärden.

Halvt på skämt utfärdar jag därför en ny förutseelse om att Sverige i den nära framtiden kommer att göra ännu en Litauen genom att närma sig Taiwan allt för mycket, exempelvis genom att låta öns kulturattaché i Sverige formellt bli något slags diplomat i namn av «Taiwan», med reciprok hantering av konsulatet i Taibei. Halvt på allvar fruktar jag som konsekvens att Kristerssons regim gräver en allt större grop för sig själv och för svenskarna.

Nu ska Sverige bidra i uppgiften att betvinga Kina…
Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan USA

Beijing skickar en varning

Kina avfyrade häromdagen en interkontinental ballistisk robot över havet, med nedslag någonstans i Franska polynesien, tio tusen kilometer bort från avfyrningsrampen på Hainan. Det rör sig om en Dongfeng DF-41 med kapacitet att skicka ett dussin stridsspetsar femton tusen kilometer bort, det vill säga till det amerikanska fastlandet.

Sprängkraften motsvarar tio nagasakibomber, och de avfyras typiskt från mobila enheter som inte enkelt kan elimineras i förebyggande syfte. Kina har några hundra sådana enheter, och sammanlagt fler avfyrningsplatser för interkontinetala robotar än USA, även om man har betydligt färre stridsspetsar.

Normalt skickar man sådana pjäser över eget territorium i syfte att utvärdera förmåga, och Kina har inte avfyrat någon pjäs över havet sedan 1980, då en DF-5 med motsvarande räckvidd men mindre sprängkraft. Det är för att grannarna tenderar att bli oroliga, som när Gim Jeongun skjuter av sina smällare över Japan.

Därför ska man också tolka avfyrningen som ett politiskt utspel, som en varning till berörda parter i regionen samt förstås även makter som USA och Australien, att man ska hålla sig borta från Taiwan och Kinas närområde. Särskilt lät man pjäsen snudda Luzon i Filippinernas nordligaste del, ett utspel som inte kan missförstås givet att Bongbong Marcos har tvärvänt i hållningen till Kina och bjudit in USA till ytterligare baser.

DF-41.

För att göra Filippinerna till en grushög behöver man dock inte DF-41, utan det räcker med medeldistansrobotar som DF-26 (guamexpressen) eller DF-17 med förmåga att aptera hypersoniska robotar. Däremot skulle man behöva mer långräckviddiga pjäser för att kunna nå hela Australien, där USA för närvarande bygger upp kapacitet för att kunna slå mot Kina.

Zhongnanhais meddelande är således riktat till såväl Filippinerna som USA och Australien, och implicit även Japan, att man har såväl förmåga som vilja att slå vakt om Taiwan och andra intressen, och att både vilja och förmåga sannolikt är långt större än motståndarnas. Beijings röda linje kring Taiwan ska inte ifrågasättas eller utmanas, är budskapet.

Formellt hävdar man givetvis att testflygningen inte är riktad mot något enskilt land, utan en rutinåtgärd. För det har man visst fog, då DF-41 sjösattes först 2017 och nu har kommit ur den sista testfasen. Men det är en sekundär aspekt, även om man säkert vill se att den fungerar felfritt hela vägen. Den politiska dimensionen är given, och budskapet kan inte missförstås.

Den bana pjäsen tog från Hainan till Franska polynesien.