Kategori: Taiwan

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Krigsscenarier

Om Trump vinner valet skulle han effektivt kunna stifta fred i Ukraïna genom att helt enkelt avveckla det amerikanska stödet till Kiev samt uppmana parterna till förhandling, naturligtvis huvudsakligen på Rysslands villkor. Snopna EU och Nato får därmed slicka såren och gå vidare, när Ryssland vinner kriget man «inte får» vinna.

En kanske troligare utveckling är emellertid att konflikten inte bara fortsätter, utan eskalerar. Detta är trots allt det svåra tjugotalet, och vi går obönhörligt mot storkrig, kanske det totala kriget om dumheterna får fortsätta.

Nordkorea förser redan Ryssland med ammunition, men kan nu även komma att skicka soldater till fronten. Nordkoreas folkarmé råkar vara störst i världen, med drygt sju miljoner soldater, varför man har råd att avsätta ganska många trupper, hårt drillade dödsmaskiner som inte fruktar något.

Samtidigt har man klippt förbindelserna med grannen i syd, och de båda kombattanterna roar sig hjärtligt med drönare, avföringsballonger, propaganda medelst k-pop och k-drama samt symboliska sprängningar av olika slag. Exempelvis sprängde Pyeongyang häromdagen sina egna småvägar mot gränsen för att markera.

Världens näst största armé hittar man för övrigt i Sydkorea, och det inbördeskrig som rasade 1950–1953 fick aldrig något egentligt avslut. Sannolikheten är låg, men konflikten kan ändå blossa upp igen, särskilt om spänningarna fortsätter att öka, eller om Sydkorea och Japan skaffar kärnvapen.

Ännu äldre är konflikten mellan kinesiska fastlandet och avfällingsön Taiwan, ett inbördeskrig som rasade 1923–1949 innan nationalisterna sjappade till sin sista utpost. Även här har det hettat till sedan främst Framstegspartiet på ön gått i riktning mot självständighet, underblåst av USA och EU.

Senast i går iscensatte Beijing en blixtblockad av ön för att markera mot öpresidenten Lai Qingde (赖清德) och dennes secessionistiska tal på öns «nationaldag», omfattande bland annat ett hangarfartyg och 125 jaktplan. En mindre markering och övning, som visar att elden kan ta fart vid minsta gnista.

Till denna krutdurk har Västvärlden fått för sig att skicka kanonbåtar av olika slag, som om det skulle minska spänningen på något sätt. Ja, till och med lilla Sverige har numera för avsikt att under sin, eh… «indopacifiska strategi» skicka schabrak till Taiwansundet för att… förmodligen sänkas om man inte passar sig.

Även Japan har aviserat vilja att lägga sig i en konflikt om Taiwan, samtidigt som man återmilitariserar för fullt. Filippinerna bistår på motsvarande vis USA med baser på norra delen av ön, och även Australien har fått för sig att man har något att skaffa med saken.

En konflikt om Taiwan kan alltså utlösa en kedjereaktion där inte bara USA och Kina för ett begränsat krig, utan där hela regionen blir inblandad och småningom hela världen. Om Japan griper in kan både Nordkorea och Ryssland angripa Japan, och även Kina lär slå hårt mot varje entitet som väljer att lägga sig i. Sydkorea dras in av bara farten om Nordkorea agerar.

Detta lär i sin tur engagera USA fullt ut, och därmed även EU och kanske Nato. Under sådana omständigheter ökar risken betänkligt för eskalering även vid den europeiska fronten, och Putins nordkoreanska soldater kan då skickas mot Baltikum eller Polen, samtidigt som man gör slut på Ukraïna. Kärnvapenhotet hänger då i luften.

Som alla simuleringar visar blir det inte mycket kvar av Taiwan vid en sådan konflikt, och särskilt försvinner allt vad demokrati heter. Frågan är då varför man faktiskt söker denna konflikt, om man säger sig vilja bevara demokratin och autonomin. Och varför man ständigt lägger näsan i blöt på andra sidan jorden.

I verkligheten bryr man sig inte ett smack om vare sig demokratin eller kineserna på Taiwan, utan det är en i raden av geopolitiska pjäser som nyttjas helt instrumentalt under flummig retorik. Saken gäller amerikansk och därmed västlig hegemoni, inget annat, och det är därför man är beredd att anställa ett armageddon för att bevara ordningen.

Lösningen är annars busenkel, nämligen att Taiwan formellt återansluts till fastlandet med höggradig politisk autonomi för evigt, medan Beijing kontrollerar utrikespolitik och territoriets försvar. Man brukar här hänvisa till förment negativt utfall medl Hongkong, men man har där ett annat avtal.

Zhongnanhai är i själva verket berett till stora eftergifter för en fredlig lösning, och fredspresidenten Trump skulle därför även här kunna göra skillnad genom insikten att man inte har något att vinna på ett krig om Taiwan, och att man inte har riktigt samma motivation som Kina.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Svensk «indopacifisk strategi»

Den kristborgerliga skräpregimen under Kristersson får inte mycket uträttat. Gängbrottsligheten är alltjämt stor och i fortsatt stigande; ekonomin går trögt; arbetslösheten är rekordstor; inflationen har gröpt ur svenskarnas sparkapital och köpkraft; tågen går fortfarande långsamt, om alls, och definitivt inte i tid; och massinvandringen fortsätter medan integrationen uteblir.

Men en sak är man bra på, nämligen att författa «strategier», särskilt på säkerhetspolitikens område, som om man vore involverad i något slags strategispel snarare än att styra ett land. Från ett «situationsrum» beläget i någon bunker under Rosenbad söker man i jänkeriets fotspår upprätta ett slags global kommandocentral, från vilken lilla Sverige ämnar delta i de stora pojkarnas geopolitiska spel.

När Sverige upptogs i det amerikanska imperiet vid Nato-inträdet fruktade jag halvt på skämt att Sverige snart nog skulle skaffa sig en «indopacifisk strategi» i likhet med uppstudsiga lilla Litauen för att visa sig på styva linan och visa sin underdånighet gentemot de amerikanska klerkerna. Man anpassar nämligen «fiendebilden», retoriken och «strategin» helt efter Washingtons narrativ.

Sverige upptas i imperiet.

Och gissa vad? Sverige har nu antagit en sådan «indopacifisk strategi», formellt sedan 30 september i en rapport som föll under radarn, men informellt redan 4 juli. «Strategin» är utformad under formell ledning av den lille sojamannen Pål Jonsson, med mål som att «förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen» och att «bidra till fred och stabilitet i den indopacifiska regionen».

Nu är det ju inte i den «indopacifiska» regionen det råder krig och instabilitet, utan i Europa, men tanken att Sverige skulle kunna verka för avspänning genom att «bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer» är i sig en absurd tankegång.

I «strategin» ingår således att bidra med «militär närvaro» och att skydda «viktiga sjötransportleder» (från vad?), vilket i praktiken kokar ned till högst symboliskt stöd för amerikansk aggression i Sydkinesiska sjön och Taiwansundet, kanske genom att likt britterna och tyskarna skicka ett plåtschabrak längs Kinas kust för att mopsa upp sig mot Beijing.

Kristersson springer mer än gärna Onkel Sams ärenden.

Nu är Sverige en så liten spelare att Zhongnanhai knappt orkar bry sig om den irriterande myggan, men det är ändå ett vågspel som andas inkompetens och idioti, eftersom Beijing tidigare har satt andra lilleputtnationer på plats när så har krävts, exempelvis Norge och Litauen. Det är ingen god idé att bråka med stormakter som inte är verkliga fiender, utan tvärtom en fullständigt usel strategi.

Men moderatregimen tycks nu, med sossarnas benägna bistånd, lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när man överger traditionell neutral hållning. Det borgar för större utsatthet och försämrad säkerhet för svenskarnas vidkommande, och äventyrar i förlängningen den svenska välfärden.

Halvt på skämt utfärdar jag därför en ny förutseelse om att Sverige i den nära framtiden kommer att göra ännu en Litauen genom att närma sig Taiwan allt för mycket, exempelvis genom att låta öns kulturattaché i Sverige formellt bli något slags diplomat i namn av «Taiwan», med reciprok hantering av konsulatet i Taibei. Halvt på allvar fruktar jag som konsekvens att Kristerssons regim gräver en allt större grop för sig själv och för svenskarna.

Nu ska Sverige bidra i uppgiften att betvinga Kina…
Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan USA

Beijing skickar en varning

Kina avfyrade häromdagen en interkontinental ballistisk robot över havet, med nedslag någonstans i Franska polynesien, tio tusen kilometer bort från avfyrningsrampen på Hainan. Det rör sig om en Dongfeng DF-41 med kapacitet att skicka ett dussin stridsspetsar femton tusen kilometer bort, det vill säga till det amerikanska fastlandet.

Sprängkraften motsvarar tio nagasakibomber, och de avfyras typiskt från mobila enheter som inte enkelt kan elimineras i förebyggande syfte. Kina har några hundra sådana enheter, och sammanlagt fler avfyrningsplatser för interkontinetala robotar än USA, även om man har betydligt färre stridsspetsar.

Normalt skickar man sådana pjäser över eget territorium i syfte att utvärdera förmåga, och Kina har inte avfyrat någon pjäs över havet sedan 1980, då en DF-5 med motsvarande räckvidd men mindre sprängkraft. Det är för att grannarna tenderar att bli oroliga, som när Gim Jeongun skjuter av sina smällare över Japan.

Därför ska man också tolka avfyrningen som ett politiskt utspel, som en varning till berörda parter i regionen samt förstås även makter som USA och Australien, att man ska hålla sig borta från Taiwan och Kinas närområde. Särskilt lät man pjäsen snudda Luzon i Filippinernas nordligaste del, ett utspel som inte kan missförstås givet att Bongbong Marcos har tvärvänt i hållningen till Kina och bjudit in USA till ytterligare baser.

DF-41.

För att göra Filippinerna till en grushög behöver man dock inte DF-41, utan det räcker med medeldistansrobotar som DF-26 (guamexpressen) eller DF-17 med förmåga att aptera hypersoniska robotar. Däremot skulle man behöva mer långräckviddiga pjäser för att kunna nå hela Australien, där USA för närvarande bygger upp kapacitet för att kunna slå mot Kina.

Zhongnanhais meddelande är således riktat till såväl Filippinerna som USA och Australien, och implicit även Japan, att man har såväl förmåga som vilja att slå vakt om Taiwan och andra intressen, och att både vilja och förmåga sannolikt är långt större än motståndarnas. Beijings röda linje kring Taiwan ska inte ifrågasättas eller utmanas, är budskapet.

Formellt hävdar man givetvis att testflygningen inte är riktad mot något enskilt land, utan en rutinåtgärd. För det har man visst fog, då DF-41 sjösattes först 2017 och nu har kommit ur den sista testfasen. Men det är en sekundär aspekt, även om man säkert vill se att den fungerar felfritt hela vägen. Den politiska dimensionen är given, och budskapet kan inte missförstås.

Den bana pjäsen tog från Hainan till Franska polynesien.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Geopolitiskt skifte med Trump

Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.

Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.

Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.

Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.

Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.

Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.

För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.

Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Kultur Politik Taiwan USA

🇯🇵 Östasiens 🇨🇳 trippelentent 🇰🇷

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet såg japansk imperialism breda ut sig med krig mot Kina och invasion av Korea, sedermera kompletterat med invasion av Kina och andra delar av Asien. Bestående följder blev bland annat klyvning av såväl Korea som Kina i tvenne delar vardera, en situation som ännu är förhandenvarande i vår tid i konflikterna kring Taiwan och Nordkorea.

De tre makterna ruinerades i grunden av stridigheterna, på samma sätt som europeiska länder under världskriget, men i både Korea och Kina vidtog dessutom inbördeskrig omedelbart efter Japans kapitulation 1945. Japan ockuperades istället av USA, som danade landet som en demokrati.

Japan hade också en i stort sett intakt industriell infrastruktur, som man hade byggt sedan man skrotade shogunatet och grundlade Meiji 1868. Det var därför ingen överraskning att Japan tog ledningen i att återuppbygga sitt land i vad som kallas det japanska ekonomiska undret.

Inte heller är det särskilt märkvärdigt att de fyra asiatiska tigrarna följde därpå, det vill säga Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong, då dessa åtnjöt västerländskt stöd och inflytande. Folkrepubliken Kina var å andra sidan utsatt för västerländska sanktioner av olika slag, samtidigt som man plågades av interna politiska problem fram till slutet av 1970-talet.

Men med Deng Xiaoping (邓小平) vid rodret från 1978 tog Kina samma väg som tidigare Japan och tigerekonomierna, med i stort sett samma metoder av att erbjuda billig arbetskraft och stabila förhållanden i utbyte mot tekniköverföring, varvid man från grunden har kunnat bygga upp en konkurrenskraftig industri och småningom blivit världens fabrik och logistiska nav.

I dag utgör Kina, Japan och Sydkorea en östasiatisk stålaxel, runt vilken snurrar mindre aktörer som Taiwan, Singapore och hela blocket av Asean. Politiska dispyter saknas inte, och har aldrig gjort, men i grunden är det tre välmående nationer i världens ekonomiska och teknologiska toppskikt som tillsammans har en livlig handel och andra utbyten efter en lång renässans, ännu i danande.

Detta är försås inte något nytt, utan är en dynamik som har upprepats gång efter annan under historiens lopp, med likartade ned- och uppgångar, interna stridigheter och monstruösa krig staterna emellan. Fordom gick man under benämningarna Qing (清), Joseon (조선, 朝鮮) och Tokugawa / Edo (徳川 / 江戸) med flera varianter dessförinnan, men i grunden är det samma länder som nu, med en gemensam grundkultur med rums- och tidsmässigt centrum i Tangdynastins Kina.

På samma sätt som Europa trivs bäst under fred, frihet och ekonomisk utveckling, gäller givetvis samma sak i Östasien, som för närvarande befinner sig i en långvarig fredlig period, trots skärmytslingar i haven, diverse gränsdispyter och vapenskrammel kring Taiwan och Nordkorea. Man har visserligen olika system, och har alltid haft, men det borde inte utgöra hinder för handel och samarbete.

I dagarna möts premiärministrarna Li Qiang (李强) och Kishida Fumio (岸田文雄) från Kina respektive Japan med Sydkoreas president Yun Seokyeol (윤석열, 尹錫悅) i ett trilateralt möte i Seoul, det första sedan pandemin bröt ut 2019. På agendan står bland annat Taiwan och Nordkorea, men även handelsrelaterade frågor.

Kina har sedan något år tillbaka en bojkott gentemot japansk fisk efter att Tokyo släppt ut radioaktiva rester från Fukushima i havet, i aktivitetsdoser som av internationella organ bedöms som obetydliga. I bakgrunden finns därför egentligen andra dispyter, som gruff kring öar eller retorisk pingpong om Taiwan och annat. Förmodligen kan man komma överens och därmed bilägga tvisten under detta möte.

Sydkorea är en mer resonlig partner, och Seoul tar inte ställning för Taiwan utan håller sig till principen om ett Kina. Å andra sidan har man placerat ut amerikanskt luftförsvar för att möta det nordkoreanska hotet, vilket av Kina mer ses som ett sätt att låta USA spionera på Kina från koreansk terräng. Eviga politiska tjuvnyp och kulturella gräl präglar också relationen, som dock i grunden är god.

Å andra sidan har Japan och Sydkorea ansträngt sig för att tina upp sin vanligen frostiga relation med upprinnelse i de japanska övergreppen under kriget. Bakgrunden är Kinas allt mer dominerande ställning i regionen, varvid man ser sig nödgade att hålla samman. Både Japan och Sydkorea är samtidigt allierade med USA och Väst i många avseenden, vilket komplicerar saken något.

Icke desto mindre är Kina både Japans och Sydkoreas största handelspartner, och man är därför beroende av goda relationer. Det gäller även för Kinas del, även om dess största handelspartner är USA, som man ligger i handelskrig med och i vilket Japan och Sydkorea är en del, nämligen avseende exportkontroll av avancerad teknik.

Men kilen slogs in av USA och andra för länge sedan, och så länge Väst har sådana hävstänger gentemot nationerna i Östasien och angränsande länder finns risk för konfrontation. Exempelvis kan en skarp konflikt mellan Kina och Taiwan urarta om Japan tar aktiv del i handlingarna på Taiwans och USA:s sida, varvid handelsutbytet och välståndet följer med ned i djupet.

Taiwan och Nordkorea är således veritabla krutdurkar som i ett slag kan explodera och destabilisera hela regionen, särskilt under amerikanskt inflytande. Därför har man att upprätta mekanismer för att undvika en sådan utveckling, vilket i praktiken innebär att Japan håller sig till sin pacifistiska konstitution och inte lägger sig i.

De tre nationerna står i kultur oerhört mycket närmare varandra än vad de inbördes politiska systemen vittnar om, och man borde i Beijing, Seoul och Tokyo gemensamt inse att man har allra mest att vinna på största möjliga samarbete och ömsesidiga utbyten, utan att för den skull försaka relationer med Väst och andra.

Tillsammans utgör de anrika kulturnationerna Östasiens trippelentent, eller skulle i vart fall kunna göra, det vill säga centrala makter som i gemensam regi upprätthåller fred, frihet och välstånd till allas båtnad. Det är kanske världens just nu viktigaste relationer, de tre makterna emellan, även om det sällan framgår i den gängse politiska diskursen och analysen.