Det där med honungsfällor är läckert klickbete för kommersmedierna, men det är ofta si och så med substansen i anklagelserna. I fallet med Nvidias VD «Jensen» Huang Rensun (黄仁勋) och dennes affär med «Alice» Huang Le (黄乐) vet man helt enkelt inte, utan slänger ut misstankarna offentligt utan egentlig grund.
Om Huang Le vet vi att hon har en framskjuten position vid Megaspeed, ett AI-företag i Singapore. Företaget råkar ha ett avtal med Nvidia om större volymer av grafikkort, men hur och var de används är inte fastställt och går inte heller att undersöka.
«Risken» ur amerikansk synvinkel är att korten finner sin väg till Kina, i strid med de «sanktioner» som den amerikanska skurkstaten har upprättat gentemot landet, men det är då bara en av ett flertal vägar på vilka Kina erhåller de grafikkort man behöver. Man har nog aldrig närt tanken om ett vattentätt embargo.
Därutöver har man emellertid låtit framhålla att Huang Le är en particell som har infiltrerat Huang för att befinna sig i hans närhet och kunna påverka hans beslutsfattande, inte minst då han har US-presidentens öra. Det är i linje med den paranoida amerikanska tanken att varje kinesisk medborgare egentligen är en sådan cell, redo att när som helst aktiveras.
Exempelvis förföljde USA i sitt China initiative kinesiska studenter och forskare i USA så till den grad att dessa valde att istället återvända till Kina, där de nu är verksamma i att leda landet mot dominans i AI-kapplöpningen. Så kan man också såga av den gren man sitter på, och det är inte första gången USA agerar i strid med sitt egenintresse.
Kinesiska Tiktok – en västerländsk variant av Douyin (抖音) – anklagades som bekant för att vara kinesiska statens spioninstrument, och under utfrågningen av företagets VD Zhou Shouzi (周受资) i kongressförhör upprepades till leda frågan huruvida Zhou var medlem av Kinas kommunistparti och således potentiellt bunden till partiets intressen. Han fick upprepa lika många gånger att han är från Singapore, ett USA-allierat land.
Den amerikanska paranojan nådde extrema höjder för några år sedan, då en kinesisk väderballong på vift över USA tolkades som en «spionballong» i syfte att kartlägga amerikanska intressen. Detta i en tid då satelliter är kapabla att ta högupplösta foton var som helst på jorden, och då drönare kan användas på backen för att mer noggrant undersöka objekt av intresse. Det amerikanska psykbrytet fick den gången sin makabra upplösning i att ett stycke F-22 skickades upp för att plocka ned ballongen.
Historien med Huang Le liknar mest av allt denna ballongincident, då man ser saker som inte har med verkligheten att göra, utan är ett spratt av den egna paranoida fantasin. Huang Le lockas som alla kvinnor av makt, pengar och inflytande, och råkade få in en fot i Huang Rensuns liv. Det går inte att placera sådana personer, och skulle man ändå göra det är Huang Les kvalifikationer inte tillräckliga – hon ser bra ut, men har inte riktigt den klass som skulle krävas för ett sådant uppdrag.
Det är inte heller så att Kina saknar spioner, utan man har (likt USA) tvärtom gott om dem, förmodligen även med inslag av Mata Hari-liknande honungsfällor. Men de används inte på det viset, utan har andra operationella mål och metoder.
Huang Rensun är inte heller så dum i huvudet att han låter munlädret gå för att impa på en brud, och hans manicker är inte så beskaffade att de kan röja något som skulle skada företaget (eller den «nationella säkerheten»). Vill han ha läcker kinesisk pussy kan han skaffa det på annat vis, utan att gå till överdrift i att skryta – det är vad makt och pengar öppnar upp för.
Den egentliga storyn rör Huang Rensun personligen, hur han har kvaddat sin egen familj på klassiskt vis med en otrohetsaffär och därmed äventyrat sin egen fortsatta karriär samt inte minst företagets framtid. Nvidia lever ändå på lånad tid, då företaget egentligen handlar med virtuella produkter, medan den egentliga hårdvaran tillverkas på Taiwan – det är ett våldsamt övervärderat företag.
