Kategorier
Asien Kina Kultur Politik Taiwan

Taiwan vänder blad och vräker statyer

Lai Qingde (赖清德) vann ju presidentvalet i Taiwan för Demokratiska framstegspartiets (民进党, Minjindang) räkning, men samtidigt förlorade partiet majoriteten i kammaren. Det borgar för en svårstyrd provins, och redan har slagsmål brutit ut kring reformer som oppositionen försöker pressa fram.

Lai tillträder under morgondagen, och han efterträder då Cai Yingwen (蔡英文). Den sistnämnda har på senare tid varit fullt upptagen med att radera historien och «avsinisera» provinsen för att cementera sitt politiska arv, bland annat genom att föreslå demolering av närmare tusen statyer av den nationalistiske diktatorn Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek»), som styrde med järnhand under närmare trettio års undantagstillstånd under den «vita terrorn».

Problemet här är att Nationalistpartiet (国民党, Guomindang), som Jiang företrädde, är större i parlamentet Lifayuan (立法院), där man tillsamamns med Folkpartiet (民众党, Minzhongdang) lär sätta krokben för sådana tilltag. Även den armé som Cai Yingwen och Lai Qingde vill nyttja för att försvara ön från de elaka kommunisterna på fastlandet svär trohet till Jiang, Republiken Kinas ledare från 1928–1949 samt diktator på Taiwan fram till 1975.

Sådan ikonoklasm har för övrigt vissa beröringspunkter med den västerländska wokerörelsen, där vänsterns bildstormare vill redigera historien genom att vräka över ända statyer av Churchill, Jefferson och von Linné, i tron att man därmed även raderar historien och anakronistiska övergrepp. Ett annat syfte är att klippa banden med Kina och därmed gå vidare på självständighetens väg, men det är alltså inte Taiwans hållning utan enbart Framstegspartiets.

Lais intention är emellertid att fortsätta på Cais inslagna bana, vilket lär leda till fortsatt konfrontation med fastlandet, förstärkt av västerländsk inblandning från Washington och Bryssel i syfte att frigöra provinsen. Det är visserligen business as usual, men med högre volym än eljest.

Beijing kan tänkas reagera skarpt om Taibei formellt deklarerar självständighet (det vågar man inte), om konstitutionen ändras i sådan riktning (majoritet saknas) eller om USA anlägger militär närvaro på ön i någon kapacitet eller på annat sätt provocerar fram konflikt. Det är det senare som är det verkligt riskfyllda, medan Framstegspartiet i övrigt har begränsade möjligheter att ändra status quo under denna mandatperiod.

Just en snygg demokrati…
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Galet om Taiwan

Den käcke Cwejman är återigen i farten med sina illa underbyggda funderingar kring Kina. Denna gång undrar han vad Sverige ska göra om det blir «krig» mellan diktaturen Kina och demokratin Taiwan, och hur vi då ska hantera Volvo och andra kinesiskägda bolag i landet. På detta svarar vi sålunda.

1. Det är redan krig mellan Fastlandet och utbrytarprovinsen Taiwan, och har varit så sedan nationalisterna drevs på flykten till ön 1949. Inbördeskriget, som tog sin början 1927 då nationalisterna anställde massmord på kommunister, har aldrig fått någon formell avslutning. Fredsfördrag finns ej, inte heller någon vapenvila, även om inga stridigheter ägt rum sedan 1979.

2. Givet att det är ett inbördeskrig där båda parterna tillhör ett och samma land – Kina – är det inte något Sverige eller någon annan nation har att göra med. Det är populärt i västliga kretsar att betrakta Taiwan som något slags «land», men «landets» egen konstitution hävdar inget annat än att man är en del av Kina. Någon självständighet har aldrig utropats, och det finns ingen folklig förankring för sådan oavhängighet – en förkrossande majoritet vill ha status quo.

3. Det internationella samfundet har ingen annan uppfattning i frågan. Endast ett Kina är representerat i Förenta nationerna, sedan 1971 genom Beijing efter att Taibeis diktator Jiang Jieshi kastats ut ur församlingen. Blott ett dussin stater, mestadels av mikrokaraktär, «erkänner» Taiwan som ett «land».

4. Väpnad konflikt kan enbart bryta ut om ledargarnityret i Taibei provocerar fram en sådan, exempelvis genom att utropa självständighet eller förändra konstitutionen i den riktningen, eller om USA anlägger en bas på ön eller på annat sätt framkallar konfrontation. I annat fall gäller status quo, och Beijings strategi är då att med morot och piska förmå ön att självmant ansluta till moderlandet.

Vi kan inte ansluta till USA:s förtvivlade och meningslösa kamp om att bevara global hegemoni.

5. Öns demokrati kan bevaras enbart under status quo eller återförening, och Beijing har inga som helst problem med sådant självstyre, om det så är i evigheten. Zhongnanhais incitament är geostrategiskt, att kontrollera första ökedjan, samt att uppfylla en historisk mission av att hela nationen.

6. Taiwans demokrati kan blomstra under och enbart under Beijings formella överhöghet, och omvänt kommer Taiwans demokrati att smulas sönder och samman om man väljer secession. De som verkligen värnar demokratin – snarare än självständighet – har att beakta denna verklighet.

7. Sverige ska inte ha några synpunkter på ett eventuellt fortsättningskrig, annat än att mana till fredsförhandlingar. Det är vidare en fråga som hanteras gemensamt på unionsnivå i Bryssel, men man kan inte heller där ha någon annan ståndpunkt. Det är en fråga för kineserna på båda sidor sundet, inte för oss.

8. Givet att EU och Kina är ömsesidigt beroende av varandra i handel för respektive regions välfärd, finns ingen möjlighet att idka sanktionskrig gentemot Kina utan att skjuta sig själv i huvudet. Det gäller naturligtvis även Sverige som enskild nation, och man ska nog inte ådra sig Beijings vrede genom att lägga sig i dess interna angelägenheter.

9. Antipatin gentemot Kina är obegriplig, särskilt när det gäller Göteborg och dess främsta organ. Staden är vid fortsatt god vigör just tack vare Kina, förutan vilken nation Volvo hade varit nedlagt och Götet förvandlat till en krisstad av Malmös kaliber. Om man verkligen inte kan fördra goda relationer med Kina, är det således bara att kasta loss – ju fortare desto bättre – och ta konsekvenserna som en man. Men Cwejman är just ingen man, utan en kverulant som inte begriper grunden för den egna tillvaron.

Goda relationer med Kina och respekt för dess territoriella integritet är i Sveriges fundamentala intresse. Vi har inget att vinna på konflikt med Kina.
Kategorier
Europa Hongkong Kina Politik Ryssland Taiwan

Hittepåländer

Statstelevisionen menar helt korrekt att Transnistrien är ett «påhittat land», eftersom statsbildningen inte är erkänd av någon annan nation. Däremot har man förstås fel i att utbrytarrepubliken «ockuperas» av Ryssland, ty entiteten är självständig och inte under kontroll av Moskva. De ryska styrkorna välkomnas av Tiraspol, som ju även har sökt Moskvas stöd från Moldaviens aggressioner.

Rättare sagt är bilden av Transnistrien som «ockuperat» en del i statstevepropagandan, vars narrativ ständigt rastreras så att det linjerar med Västs geopolitiska doktriner. Och den ambitionen stannar förstås inte med denna utbrytarrepublik, utan är allestädes närvarande i den fantasivärld som målas upp av den skattefinansierade medieoligarken.

Exempelvis betraktar man konsekvent en annan utbrytare som ett «land», nämligen Taiwan. Men den «statsbildningen» erkänns av blott ett dussin entiteter, omfattande 5 ‰ av världens befolkning. Promille, inte procent, ty bland detta smutsiga dussin återfinns främst mikrostater som Tuvalu (12k invånare), Palau (18k), Marshallöarna (42k), Saint Kitts och Nevis (50k), Saint Vincent och Grenadinerna (110k) och Saint Lucia (178k), samt även Vatikanstaten (524 invånare).

Förenta nationerna kastade ut Republiken Kina (Taiwan) redan 1971, och den internationella linjen är sedan dess principen om ett Kina, under kontroll av Beijing. Det finns alltså inte två Kina, och inte heller något «land» kallat «Taiwan» som nybildning av den tidigare Republiken Kina. Det föreligger ingen som helst deklaration om sådan självständighet eller avsteg från ståndpunkten om att företräda hela Kina, allra minst i den konstitution som definierar Republiken Kina i rättslig mening.

Principiellt korrekt karta över Kina, omfattande provinsen Taiwan.

För all del skulle jag vara den förste att erkänna Taiwan som en självständig statsbildning, om man utropar självständighet och överlever drabbningen med fastlandet. På samma sätt förhåller det sig med Transnistrien och varje annan aspirerande entitet, under den folkrättsliga principen om att varje folk har rätt att uppgå i en nation.

Men den rätten kommer med vissa villkor, som att man måste ha kontroll över det egna territoriet samt åtnjuta internationellt erkännande. Transnistrien och Taiwan har båda kontroll över sina territorier, men saknar erkännande. Statstelevisionen fantiserar således när man regelmässigt betecknar Taiwan som ett «land».

Omvänt betecknar man inte Palestina som ett «land», trots att Sverige som nation har erkänt statsbildningen, i likhet med större delen av världen – 140 av 193 länder, i princip alla med undantag för det koloniala Väst som har skuld i den uppkomna situationen i Mellanöstern. Det är därför statsteve betecknar Israels brutala folkmord i Palestina som «kriget mellan Israel och Hamas».

Här kan man förstås invända att inte heller Palestina erkänns av FN (man har dock observatörstatus), och att man inte har kontroll över sitt territorium. Det senare försvåras så att säga när den judiska apartheidstaten metodiskt lägger under sig Palestina medelst bosättning, krig och kontinuerlig ockupation, med Västvärldens goda minne – den «regelbaserade världsordningen». Icke desto mindre är Palestina i rättslig mening en betydligt mer legitim statsbildning än Taiwan, för att ställa saken i perspektiv.

Karta över Palestina, den historiskt och folkrättsligt korrekta.

Statsmediernas – och Västs i allmänhet – tolkning är emellertid inte folkrättens, utan en given uppdelning i vi och dom, vänner och fiender, allierade och motståndare, demokratier och autokratier. Splittring bland förmenta fiender är alltid i sin ordning, varför man stödjer upplopp och ockupation av parlamentet i Hongkong, men rynkar på näsan åt Kataloniens, Baskiens och Skottlands självständighetssträvan. Vi ska hålla ihop, de ska splittras.

På samma sätt godtas aldrig splittring i Moldavien och Georgien (eller för den delen Ukraïna), om sådan leder till närmande till Ryssland – Sydossetien är ett typiskt exempel. Geopolitiken trumfar här folkrätten, och EU vill i lika hög grad som Ryssland lägga rabarber på dessa områden.

Sådan internationell kamp och strävan är visserligen oundviklig, men mediernas – enkannerligen statsmediernas – roll är här att sakligt, objektivt och konsekvensneutralt rapportera om dessa konflikter och händelser, och inte som statstelevisionen göra sig till del av den propagandistiska informationskrigföringen.

Bland hittepåkartor är detta min favorit, nämligen Sverige som återuppstånden regional stormakt…
Kategorier
❤️ Asien Kina Korea Kultur Musik Taiwan

❤️ (여자)아이들 (G)IDLE

Koreapopen är en synnerligen kreativ genre, men de flesta band skriver inte själva musiken. Istället är det professionella låtskrivare och andra figurer i bakgrunden som står för de kreativa inslagen, varefter de söta och väldrillade flickorna – och i förekommande fall pojkarna – får i uppdrag att gestalta verket.

Det är visserligen inte unikt för Korea, men det är ändå mer utmärkande för den koreanska popfabriken än för dess västliga motsvarighet. Men undantag finns givetvis, och bland artister som står på egna ben hör bland andra Sunmi och inte minst (G)IDLE.

Den senare gruppen – vars namn uttalas utan inledande G, det vill säga idle på engelska – måste förstås som ett veritabelt fenomen, och är således föremål för min omedelbara kärlek. Det är mer avantgardistisk konstpop än traditionell K-pop, vilket även avspeglas i de intelligenta videoverken.

K-pop är nu inte en nationell angelägenhet, utan en gemensam popmarknad för hela Öst- och Sydöstasien. Som så många andra band har (G)IDLE – (여자)아이들 eller Yeoja aideul = flickebarn – en högst internationell medlemskara.

Bandet formerades 2018 under ledning av 🇰🇷 Jeon Soyeon (전소연), omfattande sex medlemmar, utöver sagda Soyeon även 🇰🇷 Jo Miyeon (조미연); 🇹🇭 Nicha Yontararak (ณิชา ยนตรรักษ์) alias Minnie (민니); 🇨🇳 Song Yuqi (宋雨琦 / 송우기); 🇹🇼 Ye Shuhua (叶舒华 / 예슈화); samt numera avknoppade 🇰🇷 Seo Sujin (서수진). Fattas bara en japanska och en vietnamesiska, och uppställningen hade varit komplett!

Första studioalbumet I Never Die släpptes så sent som 2022, och det andra – lämpligen benämnt 2 – lanseras om exakt en vecka. Men i K-popens värld är videoströmningarna så oerhört mycket mer omfattande, medan pengarna finns i konserterna.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Maktskifte i Taiwan

Svenska statsmedier skriver något förvånande att «DPP vinner valet i Taiwan», där «DPP» är den engelska termen för Demokratiska framstegspartiet (民进党, Minjindang, MJD), men i själva verket förlorar man makten i kammaren till oppositionen. Däremot är det med sanningen överensstämmande att MJD:s kandidat Lai Qingde (赖清德) vann presidentvalet, men det är nu inte presidenten som stiftar lagar…

Resultatet är så som förutspått och som opinionsundersökningar har indikerat. Nationalistpartiet (国民党, Guomindang, GMD) tar 52 mandat (+14) i Lifayuan (立法院), medan Framstegspartiet får nöja sig med 51 (-10). Folkpartiet (民众党, Minzhongdang, MZD) plockar åtta mandat (+3) och blir således vågmästare, men det är här redan klart att man lutar åt Nationalistpartiet som partner.

Analys från oberoende Singapore.

Det innebär att Taiwan blir något svårstyrt under kommande mandatperiod, men framförallt att status quo vidmakthålls. Lai Qingdes vansinniga separatism blir tandlös utan majoritet i parlamentet, varför ledargarnityret i Zhongnanhai nog drar en lättnadens suck – kriget kan skjutas på framtiden.

Beijings perspektiv.

Det innebär även att USA:s och EU:s försök att infiltrera ön och mucka gräl med Kina förvåras, och att vi därmed kan se fram emot viss avspänning i Taiwansundet. I själva verket lär vi se ökad integration mellan Taiwan och fastlandet, då både Nationalistpartiet och Folkpartiet har ställt sig positiva till en sådan utveckling. Lai Qingde får ägna sig åt att klippa band och hålla meningslösa tal vid ceremonier.

Konflikten mellan USA och Kina fortsätter visserligen, men Biden förlorade just Taiwan-kortet.