Kategorier
Kina Politik Taiwan

Alternativ linje för Taiwan

Lokala oppositionsledarinnan i provinsen Taiwan, Zheng Liwen (郑丽文), har för nationalistpartiet Guomindangs (国民党) räkning avlagt visit i Kina, omfattande ett möte med Xi Jinping (习近平). Syftet uppges vara att verka för fred och välstånd samt uppnå försoning och enhet mellan fastlandet och ön.

Nationalistpartiet och Kommunistpartiet Gongchandang (共产党) är ju de två traditionella fiendena i det forna kinesiska inbördeskriget (1923–1949), om än inte formellt avslutat, medan Demokratiska framstegspartiet Jinbudang (进步党) är en lokal utväxt i Taiwans unga demokrati. Det senare partiet förespråkar självständighet, dock utan att riktigt våga ta det formella steget med avsiktsförklaring eller konstitutionell förändring – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Guomindang hävdar tvärtom principen om ett Kina, om än under dess ledning snarare än Beijings. Man är förstås inte dummare än att man inser att Nationalistpartiet aldrig åter kommer till makten, men man har icke desto mindre en annan ingångsvinkel på problemet kring Taiwan, nämligen att upprätthålla status quo. Det är också den linje som alltjämt har starkast stöd i opinionen på ön.

Opinionen på Taiwan om förhållandet till fastlandet är stabilt.

I förlängningen finns den självklara kompromissen om återförening under Zhongnanhais kontroll, men med stark autonomi för Taiwans vidkommande. Det innebär i praktiken att Beijing kontrollerar utrikespolitik och försvar, medan Taibei är suveränt över den lokala politiken i alla dess former. Taiwans demokrati bevaras intakt.

Det är i praktiken den kompromissen Zheng och Xi strävar emot, utan att uttala det för högt, och det är således den alternativa vägen till återförening. Den andra stavas invasion, krig och förödelse, om det är vad Framstegspartiet önskar. Taiwans demokrati upphör då, tillsammans med dess unika kännetecken.

Men för att den fredliga linjen ska kunna fullföljas, måste först Guomindang återta makten i Taiwan, vilket nog inte är så svårt givet den gröna terror och vanskötsel som Framstegspartiet Lai Qingde (赖清德) ställer an på ön. Den andra knäckfrågan gäller opinionen på Taiwan, som måste bearbetas för ett sådant projekt.

Det skulle nämligen krävas en folkomröstning för att ge en sådan reform den demokratiska legitimitet som krävs, inte minst för den tvivlande omvärlden, som ser Taiwan som sin egen vänsterliberala trojanska häst i förhållande till Kina. Givet att status quo omhuldas av en förkrossande majoritet, gäller saken i princip bara att försäkra befolkningen om att autonomin blir så mycket starkare än i exempelvis Hongkong ovh Macao.

För Beijing är detta inte ett bekymmer överhuvudtaget, utan man kan mycket väl tänka sig ett isolerat system inom ramen för formellt enande. Huvudsaken för Zhongnanhai är att kontrollera territoriet i yttre mening, det vill säga militärt, och att ha den formella överhögheten i internationell diplomati. Allt annat är förhandlingsbart.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland Taiwan USA

Världskriget inleds

Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.

Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.

Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.

Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.

I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.

Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.

Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!

Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.

I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.

Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.

Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.

Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Operation rättvisa: regla dörren och slå hunden

Nyårsfirandet på Taiwan blir nog en smula avslaget, då kinesiska folkets befrielsarmé från och med i dag inleder en blixtövning i fem zoner runt ön. Övningen, som går under namnet Operation rättvisa (正义使命, Zhengyi shiming), är ett svar på den amerikanska regimens rekordförsäljning av vapen till rebellerna på ön för ett tag sedan, och syftar till att stävja självständighetsivrarna en smula.

En annan skojig fras som används i sammanhanget är den om att regla dörren och slå hunden (关门打狗, guanmen da gou), ett ordspråk med den mer prosaiska betydelsen att kontrollera sin egen intressesfär. Men den poetiska dimensionen kan inte missförstås, då byrackan man vill prygla är «presidenten» Lai Qingde (赖清德).

Givet den korta längden på övningen ska det mest förstås som signalpolitik, men varje sådan uppladdning kring ön måste tas på allvar av Taibei, eftersom sådana övningar när som helst kan övergå i skarpt läge. Ett av Beijings syften är således att matta ut motståndaren.

Enligt principen om ett Kina, som upprätthålls av såväl Taibei som Beijing samt Förenta nationerna, finns bara ett Kina, även om meningarna är delade om vem som ska företräda detta Kina. Fram till 1971 företräddes Kina av den nationalistiska diktaturen på Taiwan, men därefter kastades diktatorn Jiang Jieshi ut av församlingen, varvid Beijing istället erkändes som Kinas enda och rättmätiga företrädare.

Demokratiska framstegspartiet, som är i minoritet i parlamentet men alltjämt innehar presidentmakten, betraktar emellertid Taiwan som «självständigt», i strid med konstitutionen, men vågar inte offentligt deklarera en sådan hållning, eftersom man vet vad konsekvensen blir. Samtidigt försöker man bearbeta världen i övrigt att ta parti för ön, men i praktiken är det nu bara tolv stater kvar som «erkänner» Taiwan.

Småningom lär vi få se ett slut på det kinesiska inbördeskriget, som inleddes 1927 med nationalisternas massaker i Shanghai och fick sitt avgörande 1949 då kommunisterna intog hela fastlandet. 2027 är därför ett bäst före-datum som frodas i retoriken, som ett bra årtal att sätta punkt.

Men det kan lika gärna komma under nästa år. Detta eftersom kriget i Ukraïna alltjämt pågår och eftersom USA är på väg att engagera sig i Venezuela. Samtidigt har Kina nu den militära kapaciteten att ge sig i kast med mastodontprojektet att inta den bergiga ön, och ett bättre tillfälle kanske aldrig återkommer.

Kategorier
Europa Politik Ryssland Taiwan USA

Storamerika

USA är byggt på krigets, kolonialismens och negerslaveriets grund, men har även element av geopolitisk kohandel. Exempelvis köpte man 1854 från Mexiko de södra delarna av Arizona och New Mexico för motsvarande 270 miljoner dollar i dagens penningvärde. Alternativet hade varit att USA hade tagit även resten av dessa delstater med tvång.

Än billigare var Alaska, som man köpte av Ryssland 1867 för motsvarande 132 miljoner dollar i dagens penningvärde. Eftersom området utgör 1.7 miljoner kvadratkilometer i areal, ger det ungefär 75 dollar per kvadratkilometer. Det är i princip gratis, och Moskva kunde lika gärna ha skänkt bort territoriet.

Nu har den amerikanska skurkstaten åter expansion i siktet, när man dels halvt på skämt flörtar med Kanada om att «frivilligt» inlemma sig som USA:s femtioförsta delstat, och dels mer allvarligt begrundar annektering av Grönland. En titt på kartan ger att det sammantagna området utgör en form av Storamerika, helt i linje med tidigare expansion.

Frågan är då vad priset för den frusna ön kan tänkas bli, för det handlar förstås om ett dylikt inköp snarare än regelrätt militär intervention. Det senare är inte möjligt under den amerikanska konstitutionen, men det är däremot annektering med andra medel.

Invånarantalet räknar 56 000, och arealen uppgår till 2.2 miljoner kvadratkilometer, ungefär trettio procent större än Alaska. Om vi räknar med att var och en på ön erhåller en miljon dollar i kompensation, landar prislappen på 56 miljarder dollar. Det är i sammanhanget billigt, och man kan lika gärna slå till med tio miljoner dollar per skalle, om motstånd skulle uppstå. En halv biljon dollar är fortfarande överkomligt med tanke på resurser och geopolitiska fördelar.

Eftersom grönländarna äger sitt eget öde, kan man således bestämma att tillhöra USA snarare än Danmark, exempelvis i en folkomröstning. København kan protestera bäst man vill, men det hjälper nog inte. Inte heller kan man ändra reglerna för att förhindra en sådan utveckling, för då kommer Washingtons militära och andra muskler fram.

Internationella förvecklingar kan tänkas komma som följd, men de bereder egentligen inga större bekymmer. De svaga ledarna i Europa kan man vifta bort som irrelevanta, medan Ryssland och Kina hanteras genom att ge dem varsitt köttben i form av Ukraïna och Taiwan. Kohandeln fullföljs därmed, medan Kallas och von der Liar sliter sitt hår i förtvivlan och Kristersson flaxar med armarna i ren ilska.

Storamerika växer fram.

Detta kan man se komma, och det är inte särskilt märkvärdigt i historiskt perspektiv. En tid av konsolidering står för dörren, när imperier åter helas, enas och vidgas, för att sedermera än en gång söndras i sina beståndsdelar. Det är ett omlopp som pulserar med en viss regelbundenhet, och åt det går inte att göra ett smack.

I retrospektiv hade det varit bättre om Europa hade hållit fast vid Afrika, för att på så sätt dana kontinenten civilisatoriskt samtidigt som man får del av dess tillgångar. Då hade man i dag stått urstark i konkurrensen med USA och Kina, medan man nu istället nästan helt saknar naturresurser som energi och mineraler. Historien går ändå vidare.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.