Kategorier
Kina Politik Taiwan Teknik USA

Kinesisk Mata Hari eller ny ballongfadäs?

Det där med honungsfällor är läckert klickbete för kommersmedierna, men det är ofta si och så med substansen i anklagelserna. I fallet med Nvidias VD «Jensen» Huang Rensun (黄仁勋) och dennes affär med «Alice» Huang Le (黄乐) vet man helt enkelt inte, utan slänger ut misstankarna offentligt utan egentlig grund.

Om Huang Le vet vi att hon har en framskjuten position vid Megaspeed, ett AI-företag i Singapore. Företaget råkar ha ett avtal med Nvidia om större volymer av grafikkort, men hur och var de används är inte fastställt och går inte heller att undersöka.

«Risken» ur amerikansk synvinkel är att korten finner sin väg till Kina, i strid med de «sanktioner» som den amerikanska skurkstaten har upprättat gentemot landet, men det är då bara en av ett flertal vägar på vilka Kina erhåller de grafikkort man behöver. Man har nog aldrig närt tanken om ett vattentätt embargo.

Därutöver har man emellertid låtit framhålla att Huang Le är en particell som har infiltrerat Huang för att befinna sig i hans närhet och kunna påverka hans beslutsfattande, inte minst då han har US-presidentens öra. Det är i linje med den paranoida amerikanska tanken att varje kinesisk medborgare egentligen är en sådan cell, redo att när som helst aktiveras.

Exempelvis förföljde USA i sitt China initiative kinesiska studenter och forskare i USA så till den grad att dessa valde att istället återvända till Kina, där de nu är verksamma i att leda landet mot dominans i AI-kapplöpningen. Så kan man också såga av den gren man sitter på, och det är inte första gången USA agerar i strid med sitt egenintresse.

Kinesiska Tiktok – en västerländsk variant av Douyin (抖音) – anklagades som bekant för att vara kinesiska statens spioninstrument, och under utfrågningen av företagets VD Zhou Shouzi (周受资) i kongressförhör upprepades till leda frågan huruvida Zhou var medlem av Kinas kommunistparti och således potentiellt bunden till partiets intressen. Han fick upprepa lika många gånger att han är från Singapore, ett USA-allierat land.

Den amerikanska paranojan nådde extrema höjder för några år sedan, då en kinesisk väderballong på vift över USA tolkades som en «spionballong» i syfte att kartlägga amerikanska intressen. Detta i en tid då satelliter är kapabla att ta högupplösta foton var som helst på jorden, och då drönare kan användas på backen för att mer noggrant undersöka objekt av intresse. Det amerikanska psykbrytet fick den gången sin makabra upplösning i att ett stycke F-22 skickades upp för att plocka ned ballongen.

Historien med Huang Le liknar mest av allt denna ballongincident, då man ser saker som inte har med verkligheten att göra, utan är ett spratt av den egna paranoida fantasin. Huang Le lockas som alla kvinnor av makt, pengar och inflytande, och råkade få in en fot i Huang Rensuns liv. Det går inte att placera sådana personer, och skulle man ändå göra det är Huang Les kvalifikationer inte tillräckliga – hon ser bra ut, men har inte riktigt den klass som skulle krävas för ett sådant uppdrag.

Det är inte heller så att Kina saknar spioner, utan man har (likt USA) tvärtom gott om dem, förmodligen även med inslag av Mata Hari-liknande honungsfällor. Men de används inte på det viset, utan har andra operationella mål och metoder.

Huang Rensun är inte heller så dum i huvudet att han låter munlädret gå för att impa på en brud, och hans manicker är inte så beskaffade att de kan röja något som skulle skada företaget (eller den «nationella säkerheten»). Vill han ha läcker kinesisk pussy kan han skaffa det på annat vis, utan att gå till överdrift i att skryta – det är vad makt och pengar öppnar upp för.

Den egentliga storyn rör Huang Rensun personligen, hur han har kvaddat sin egen familj på klassiskt vis med en otrohetsaffär och därmed äventyrat sin egen fortsatta karriär samt inte minst företagets framtid. Nvidia lever ändå på lånad tid, då företaget egentligen handlar med virtuella produkter, medan den egentliga hårdvaran tillverkas på Taiwan – det är ett våldsamt övervärderat företag.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Trump nixar självständighet för Taiwan

Facit av mötet mellan kolosserna Xi och Trump i Beijing är inte riktigt klarlagt, och man kan riktigt se hur medieskrået famlar efter ord att pryda sina innehållslösa krönikor med. Men en del saker som sipprar ut skvallrar om den större bilden.

I’m not looking to have somebody go independent. And, you know, we’re supposed to travel [15,000 kilometers] to fight a war. I’m not looking for that.

Inte minst Donalds utsaga om att Taiwan inte ska räkna med USA:s hjälp om man skulle få för sig att utropa självständighet från Kina. Det är ett dramatiskt avsteg från Sleepy Joe Bidens hållning att Washington visst skulle försvara rebellerna på Taiwan, och en återgång till tidigare försvar av status quo.

Det innebär givetvis inte klartecken för Kina att med våld inkorporera ön, men det är inte heller den lösning man främst syftar till. Om USA backar the fuck down från Taiwan, lär viljan att låtsas vara självständig minska hos den gröna terrorns företrädare i Framstegspartiet, och en mer stabil situation kan åter råda kring ön.

Zhongnanhai tycks därmed ha fått gehör för sin ultraröda linje kring Taiwan, en sak Donald lätt kan gå med på i utbyte mot att få lite draghjälp i Hormuzsundet samt att få sälja lite bönor och flygplan. I övrigt har man väl som mest förlängt vapenvilan i handelskriget, kan tänkas.

Storkukstabloiden utmärker sig i vanlig ordning med storstilad journalistik kring Kina, och som tidigare är man du med Xi.

Donald är ju affärsman, och ideologi är inte riktigt hans starka sida. Angående Taiwan har han lagt kraftiga tullar även där, samt hävdat att ön har stulit amerikansk halvledarteknik. I Taibei noterar man förmodligen att USA inte är helt pålitligt, och att det kan skifta fort. Och om man bygger avancerade fabs i USA, lär den amerikanska viljan att stå bi minska snabbt, resonerar man.

Praktiskt resultat av detta lär bli att Lai Qingde och hans rövarband i Taibei modererar tonen nedåt en smula, och att Beijing på motsvarande vis får mindre anledning att anställa storskaliga blockadövningar kring ön. Det i sin tur ger utrymme för dialog och naturlig integration, i det oundvikliga målet att småningom fusionera inbördeskrigets båda parter i en enhet.

Mellan USA och Kina fortsätter ställningskriget, så länge Kina har övertag i jordartsmetaller, produktionskapacitet, läkemedelskomponenter och dylikt, och USA på motsvarande vis kan hota med att strypa tillförseln av avancerade halvledare. Det är två supermakter som brottas, men ingen har riktigt övertaget. Och det är ju en bra sak, för det är en form av terrorbalans som gynnar världsfreden, trots lokala skärmytslingar.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Alternativ linje för Taiwan

Lokala oppositionsledarinnan i provinsen Taiwan, Zheng Liwen (郑丽文), har för nationalistpartiet Guomindangs (国民党) räkning avlagt visit i Kina, omfattande ett möte med Xi Jinping (习近平). Syftet uppges vara att verka för fred och välstånd samt uppnå försoning och enhet mellan fastlandet och ön.

Nationalistpartiet och Kommunistpartiet Gongchandang (共产党) är ju de två traditionella fiendena i det forna kinesiska inbördeskriget (1923–1949), om än inte formellt avslutat, medan Demokratiska framstegspartiet Jinbudang (进步党) är en lokal utväxt i Taiwans unga demokrati. Det senare partiet förespråkar självständighet, dock utan att riktigt våga ta det formella steget med avsiktsförklaring eller konstitutionell förändring – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Guomindang hävdar tvärtom principen om ett Kina, om än under dess ledning snarare än Beijings. Man är förstås inte dummare än att man inser att Nationalistpartiet aldrig åter kommer till makten, men man har icke desto mindre en annan ingångsvinkel på problemet kring Taiwan, nämligen att upprätthålla status quo. Det är också den linje som alltjämt har starkast stöd i opinionen på ön.

Opinionen på Taiwan om förhållandet till fastlandet är stabilt.

I förlängningen finns den självklara kompromissen om återförening under Zhongnanhais kontroll, men med stark autonomi för Taiwans vidkommande. Det innebär i praktiken att Beijing kontrollerar utrikespolitik och försvar, medan Taibei är suveränt över den lokala politiken i alla dess former. Taiwans demokrati bevaras intakt.

Det är i praktiken den kompromissen Zheng och Xi strävar emot, utan att uttala det för högt, och det är således den alternativa vägen till återförening. Den andra stavas invasion, krig och förödelse, om det är vad Framstegspartiet önskar. Taiwans demokrati upphör då, tillsammans med dess unika kännetecken.

Men för att den fredliga linjen ska kunna fullföljas, måste först Guomindang återta makten i Taiwan, vilket nog inte är så svårt givet den gröna terror och vanskötsel som Framstegspartiet Lai Qingde (赖清德) ställer an på ön. Den andra knäckfrågan gäller opinionen på Taiwan, som måste bearbetas för ett sådant projekt.

Det skulle nämligen krävas en folkomröstning för att ge en sådan reform den demokratiska legitimitet som krävs, inte minst för den tvivlande omvärlden, som ser Taiwan som sin egen vänsterliberala trojanska häst i förhållande till Kina. Givet att status quo omhuldas av en förkrossande majoritet, gäller saken i princip bara att försäkra befolkningen om att autonomin blir så mycket starkare än i exempelvis Hongkong och Macao.

För Beijing är detta inte ett bekymmer överhuvudtaget, utan man kan mycket väl tänka sig ett isolerat system inom ramen för formellt enande. Huvudsaken för Zhongnanhai är att kontrollera territoriet i yttre mening, det vill säga militärt, och att ha den formella överhögheten i internationell diplomati. Allt annat är förhandlingsbart.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland Taiwan USA

Världskriget inleds

Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.

Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.

Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.

Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.

I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.

Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.

Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!

Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.

I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.

Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.

Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.

Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Operation rättvisa: regla dörren och slå hunden

Nyårsfirandet på Taiwan blir nog en smula avslaget, då kinesiska folkets befrielsarmé från och med i dag inleder en blixtövning i fem zoner runt ön. Övningen, som går under namnet Operation rättvisa (正义使命, Zhengyi shiming), är ett svar på den amerikanska regimens rekordförsäljning av vapen till rebellerna på ön för ett tag sedan, och syftar till att stävja självständighetsivrarna en smula.

En annan skojig fras som används i sammanhanget är den om att regla dörren och slå hunden (关门打狗, guanmen da gou), ett ordspråk med den mer prosaiska betydelsen att kontrollera sin egen intressesfär. Men den poetiska dimensionen kan inte missförstås, då byrackan man vill prygla är «presidenten» Lai Qingde (赖清德).

Givet den korta längden på övningen ska det mest förstås som signalpolitik, men varje sådan uppladdning kring ön måste tas på allvar av Taibei, eftersom sådana övningar när som helst kan övergå i skarpt läge. Ett av Beijings syften är således att matta ut motståndaren.

Enligt principen om ett Kina, som upprätthålls av såväl Taibei som Beijing samt Förenta nationerna, finns bara ett Kina, även om meningarna är delade om vem som ska företräda detta Kina. Fram till 1971 företräddes Kina av den nationalistiska diktaturen på Taiwan, men därefter kastades diktatorn Jiang Jieshi ut av församlingen, varvid Beijing istället erkändes som Kinas enda och rättmätiga företrädare.

Demokratiska framstegspartiet, som är i minoritet i parlamentet men alltjämt innehar presidentmakten, betraktar emellertid Taiwan som «självständigt», i strid med konstitutionen, men vågar inte offentligt deklarera en sådan hållning, eftersom man vet vad konsekvensen blir. Samtidigt försöker man bearbeta världen i övrigt att ta parti för ön, men i praktiken är det nu bara tolv stater kvar som «erkänner» Taiwan.

Småningom lär vi få se ett slut på det kinesiska inbördeskriget, som inleddes 1927 med nationalisternas massaker i Shanghai och fick sitt avgörande 1949 då kommunisterna intog hela fastlandet. 2027 är därför ett bäst före-datum som frodas i retoriken, som ett bra årtal att sätta punkt.

Men det kan lika gärna komma under nästa år. Detta eftersom kriget i Ukraïna alltjämt pågår och eftersom USA är på väg att engagera sig i Venezuela. Samtidigt har Kina nu den militära kapaciteten att ge sig i kast med mastodontprojektet att inta den bergiga ön, och ett bättre tillfälle kanske aldrig återkommer.