Sydkoreas president Yun Seokyeol (尹석열) fick under gårdagen för sig att iscensätta en statskupp genom att deklarera undantagstillstånd samt kalla in polis och militär för att barrikadera parlamentsbyggnaden. Såväl opposition som Yuns eget konservativa parti fördömde emellertid kuppen, och kunde samlas för votering för att häva undantagstillståndet.
Incidenten varade bara några timmar, och man kunde här gärna tro att Yun alldeles har tappat det, men i själva verket är detta en tradition i sydkoreansk politik. Sydkorea är en ung och inte helt stabil demokrati, och konstitutionen ger alldeles för mycket verkställande makt till presidenten, som en följd av det spända läget på Koreahalvön.
Landet demokratiserades först 1987, lagom till olympiska spelen i Seoul året därpå, och kantades dessförinnan av ständiga kupper och massakrer – vilket inte minst årets nobelpristagare i litteratur, Han Gang (한강), vet att berätta om i sina romaner.
Militären har också alltid haft en tendens att åtlyda presidentens – överbefälhavarens – diktat, som i upproret i Gwangju (광주) 1980, eller som under gårdagens dramatik. Trots att parlamentet hävde undantagstillståndet inväntade armén Yuns order flera timmar senare. Konstitutionen föreskriver här ingen ordning för militären, utan bara att presidenten ska åtlyda parlamentet. Så sent som 2019 stormades parlamentet av tre partier, vars medlemmar nyttjade våld mot parlamentsledamöter.
Märkligt stöd för Yuns undantagstillstånd kom från den likaledes unga och labila demokratin i den kinesiska provinsen Taiwan, där Demokratiska framstegspartiet (进步党, Jinbudang) framförde att man erfar en liknande situation som i Sydkorea, nämligen att parlamentet blockerar presidenten Lai Qingdes (赖清德) politiska plattform.
Men det senare är förstås helt normalt i republiker med maktdelning i lagstiftande och verkställande grenar, och Framstegspartiet borde veta bättre än att förorda det slags undantagstillstånd som Nationalisterna upprätthöll i närmare fyrtio år 1949–1987. Utspelet är mest ägnat visa att man inte riktigt har de demokratiska ryggradsreflexerna, och att demokratin är tämligen skör i dessa tigerekonomier.
Ska man iscensätta en statskupp måste man emellertid i princip ha folkligt stöd för sin sak. Det har inte Yun Seokyeol, och därför kommer han att få skaka galler vad det lider, på samma sätt som tidigare Bak Geunhye (박근혜), som dömdes till tjugofyra års fängelse för korruption. Även det har en parallell i Taiwan, där Chen Shuibian (陈水扁) dömdes till nitton års fängelse för samma slags brott.
I vår del av världen är sådana händelser nästan otänkbara, även om amerikansk lawfare mot Trump och underliga benådningar faller under samma korrupta fack. Europa präglas mer av oförvitliga tjänstemän i Oxenstiernas tradition, och korruptionen begränsar sig vanligen till personliga skumraskaffärer med lägenheter och kontokort – illa nog, men inte i närheten av östasiatiska skandaler.