Kamrat Xi Jinpings position som högste ledare (最高领导人, zui gao lingdaoren) respektive plats i kärnledarskapet (领导核心, lingdao hexin) tycks ha befästs i Kinesiska kommunistpartiets nittonde centralkommittés sjätte plenum i en resolution som upphöjer kamrat Xi till samma nivå som Mao Zedong och Deng Xiaoping.
Detta eftersom det bara är tredje gången en sådan resolution förkunnas, med innebörd att partiet ställer sig fullt bakom Xis politiska visioner och ambitioner, och att han därmed får fria händer att fortsätta på den inslagna vägen. Vad innebär det?
Mao Zedongs ställning i partiet är oomkullrunkelig, givet att han lyckades vinna inbördeskriget, ta makten och utropa Folkrepubliken Kina 1949. Han enade landet efter vad man kallar «förödmjukelsens århundrade» omfattande kolonialism, ockupation, inbördeskrig och en forna stormakt lagd i ruiner.
Vidare lade han en grund genom omfattande industriella och andra reformer för att återuppbygga landet. Många av dessa slog slint, som Stora språnget och Kulturrevolutionen, men på det hela taget innebar Maos tid vid makten att den forna bondebefolkningen rustades för vidare avancemang genom så primära saker som läskunnighet, vaccinering med mera.
Icke desto mindre präglades Maos ledarskap av stora brister, vilket efter hans död 1976 ledde till en fundamental omsvängning. Deng Xiaoping kunde efter en kort tids maktkamp staka ut en ny riktning som kallas «socialism med kinesiska kännetecken», en omskrivning för en pragmatisk hållning, särskilt i förhållande till kapitalism.
Med Deng Xiaoping påbörjade Kina 1978 sin ekonomiska tillväxtresa och verkliga modernisering. Det slutna och efterblivna landet öppnade sig mot omvärlden, välkomnade utländskt kapital (och kunnande) och blev således ett centrum för västerländsk utflyttning av produktion. Deng normaliserade relationerna med USA, återtog Hongkong från britterna genom avtal, införde en ettbarnspolicy samt uppmanade folket att berika sig under marknadsekonomiska villkor.
Deng Xiaoping hade även han sina fläckar, inte minst att med våld trycka tillbaka protesterna vid Himmelsfridsportens torg 1989. Massakern, som det vanligen benämns i väst, solkar ned den store statsmannens eftermäle, men principiellt hade Kina inte kunnat utvecklas till vad landet är i dag om den liberala falangen hade vunnit. Kina var inte moget för demokrati.
Dengs reformagenda administrerades sedermera av Jiang Zemin och Hu Jintao, som inte stakade ut någon ny riktning eller lanserade egen ideologi av något slag. Det är ändå under dessa ledare som Kina blev medlem i Världshandelsorganisationen och därmed accelererade tillväxten samt blev en rymdnation av rang.
Xi Jinping tillträder 2012, med vidgade ambitioner för Kina. Han lanserar efter en kort tid den nya sidenvägen Ett bälte, en väg (一带一路, yidai-yilu), en infrastruktursatsning som ska säkra och expandera kinesisk dominans i handel för framtiden. Hans vision om den kinesiska drömmen (中国梦, Zhongguomeng) implementeras, med mål att 2049 göra Kina till en «måttligt rik» välfärdsstat.
Givet Kinas allt större avtryck i världen har Xi Jinping på ett helt annat sätt än företrädarna hamnat i den internationella hetluften, och relationerna med USA har försämrats efter Trumps handelskrig och coronapandemin. Kinesiska företrädare har på Xis inrådan intagit en tuffare hållning, att gå i svaromål och försvara Kinas intressen ganska aggressivt, så kallad «vargkrigardiplomati».
Huruvida en sådan mer offensiv attityd är framkomlig eller bara leder till ökad friktion med omvärlden återstår att se. Kina under Xi har bestämt sig för att ta fajten och inte längre låta sig hunsas, ett uttryck för att man har den styrka som krävs för att hävda sig, inte minst mot USA. Den tidigare ambitionen att hålla en låg profil och göra skillnad (韬光养晦、有所作为, taoguang-yanghui, you suo zuowei) är inte längre möjlig att upprätthålla.
Om Mao representerar Kinas enande och Deng Kinas pånyttfödelse, är Xis motsvarande resultat att ha återupprättat Kina som regional stormakt och global supermakt, att ha vidgat ambitionerna och stakat ut en ny riktning för Kinas framtid.
Det är för den ambitionen han får partiets fortsatta förtroende, och det är annars svårt att se vad som gör Xi speciell i jämförelse med företrädarna. Men man kunde ha sagt samma sak om Deng, och det är först i efterhand det framstår som uppenbart. Det är samtidigt fråga om en kontinuitet snarare än tvära kast.
Kritikerna hävdar att Xi har tagit Kina i en mer auktoritär riktning, stärkt censuren, militariserat och så vidare, men även det är kontinuitet och smärre modifikationer, samt viss vantolkning. Sant är att Xi har tagit krafttag mot korruptionen och därmed eliminerat partibossar en masse runtom i landet, och han har på samma sätt företagit sig att hålla på matten ett näringsliv som har tagit sig allt för stor ton och nyttjar tvivelaktiga metoder i sin verksamhet.
För det har han fått folkets gillande, och så även för hanteringen av pandemin. Inledningsvis kunde man annars skönja ett betydande missnöje och offentlig kritik av ett slag man sällan ser i Kina, nämligen för att det inledande svaret på epidemin ansågs vara klandervärt. Senare såg man dock hur omvärlden fallerade på riktigt, varvid man vände på en femöring och prisade landets hantering.
Militariseringen är numera på en betydande nivå, men det är för att ekonomisk tillväxt sätter avtryck i en allt större apparat. Kinas försvarsbudget är helt normal i förhållande till folkmängden och ekonomin, och är inte tillnärmelsevis av samma omfång som den amerikanska. Men så har man inte heller USA:s globala ambitioner, utan nöjer sig med att kontrollera den egna regionen och sina primära intressen.
Kina har ingen historisk ambition av att expandera eller bedriva kolonialism av det slag som tidigare kännetecknade västvärlden (och lärlingen Japan), men man har förvisso ett uttryckligt mål om att värna det egna territoriet. I den andemeningen är frågan om Taiwan den sista pusselbiten för att hela Kina efter «förödmjukelsens århundrade», särskilt som Taiwan är en forna japansk koloni.
Xi har ingen annan uppfattning än företrädarna, men har på ett annat sätt betonat våld som en möjlig lösning på dilemmat. Han har vidare satt ett slags slutdatum kring år 2049, vilket skärper motsättningarna och engagerar omvärldens demokratimissionärer. Våld är dock sista utvägen, och man önskar hellre måla in ön i ett hörn för att pressa fram en fredlig lösning.
Skulle Xi händelsevis ge upp tanken att ta tillbaka Taiwan skulle han omedelbart bli avsatt och placerad i husarrest. Starkare än så är man faktiskt inte i rollen som högste ledare, och man tjänar alltjämt partiet och folket än utgör något slags enväldig diktator av nordkoreanskt snitt. Därför ska man nog inte heller överdriva den «personkult» som sägs prägla Xis ledarskap, och den är inte alls av samma slag eller kaliber som den som kännetecknade Mao.
Att Xi lät avskaffa regeln om två mandatperioder och därmed kommer att sitta en tredje period och kanske fler är på samma sätt inte ägnat att försämra styret, utan tvärtom att bejaka en positiv utveckling under en talangfull ledare istället för att pliktskyldigt vaska fram någon medioker efterträdare. Partiet har således gett Xi klartecken att fortsätta ratta Kina i full fart, och det lär komma att gå undan.
