Kokainisten från Kiev, det vill säga tiggaren Zelenskyj, blev utskälld efter noter inför öppen ridå i Vita huset då han samtalade med US-presidenten Trump och hans vice Vance. Småningom ombads han lämna premisserna, och den planerade lunchen uteblev helt. Något avtal om mineraler blev det alltså inte.
Den församlade vänsterliberala pressen tappade fullständigt hakan, och de inslag som sedermera sändes hade en gråtfärdig och våldsamt upprörd ton. Man ställdes plötsligt inför en verklighet som man inte kunde hantera, men icke desto mindre framhöll man det tidgare mantrat. Exempelvis stassmister Kristersson uttalade slagdängan «slava ukraïni» för att markera att man «står med» Ukraïna till det bittra slutet.
Det är en psykos som minner om de fyras gäng (四人帮, sirenbang) under den kinesiska kulturrevolutionens slutfas, en kvartett som inte insåg att en ny era var förhandenvaramde utan fasthöll att vad än ordförande Mao sade alltjämt gäller. Europa har alltså ännu inte fattat att Ukraïna har förlorat kriget, utan fortsätter att plädera för landet och besluta om stödpaket.
Notera att den amerikanska hållningen är identisk med den som här ihärdigt har framkastats sedan konfliktens begynnelse, nämligen den realistiska skolans analys av skeendet, oberoende av preferenser. Trump och Vance talar absolut klarspråk när man berättar för Zelenskyj att han är kort om manskap, att han inte längre har några kort att spela, och att han borde vara tacksam för det amerikanska stödet.
Att sympatisera med Ukraïna är inte särskilt svårt, men man måste samtidigt veta när slaget är förlorat och vem som behärskar slagfältet. Man måste också inse de vidare konsekvenserna av att framhärda i att vidmakthålla konflikten och reta kärnvapenmakten Ryssland.
Slutligen måste man ta till sig krigets bevekelsegrunder snarare än att hålla fast vid något esoteriskt ideal som inte har någon praktisk tillämpning i verkligheten. Det förljugna narrativet fungerar säkert i den löjliga propagandan, men bakom ridåerna måste man väl för fan inse den förhandenvarande verkligheten och anpassa sig därefter.
Ja, USA har bytt utrikespolitisk doktrin, och därefter har man bara att rätta och packa sig. För Europas vidkommande är det ett brutalt uppvaknande, men man bör känna kaffedoften och laga efter läget.
Det innebär att man måste ge upp den transatlantiska länken, att man inte alltid kan lita på USA, att man inte kan stödja sig på USA, utan måste stå stark för egen maskin. Att man måste hedga med andra aktörer som Kina och Indien, eftersom «America first» slår lika hårt mot Europa som andra parter.
Det innebär vidare att man måste bygga en europeisk försvarsmakt under ett enskilt kommando och med samspelta och trimmade system under en enda standard och ett enda språk. Man måste ha en federal utrikespolitik för att kunna tala med en gemensam stämma, om än förankrad bland medlemsländerna – man kan alltså inte ta folkmördarstaten Israels parti bara för att man råkar vara tysk ordförande för EU-kommissionen.
Europa måste inse att slaget om Ukraïna är förlorat, att Kiev-staten hädanefter blir en buffertstat mellan Väst och Öst. Europas uppgift är att vässa den egna unionen, att arbeta för de egna medborgarna, snarare än att bedriva expansiv geopolitik. EU:s roll är inte att bedriva krig, utan att förhindra krig.