Utbrytarprovinsen Taiwan håller sedan 1984 årliga militära övningar under beteckningen Hanguang (汉光), i syfte att förbereda för en invasion från fastlandet. Under årets drill har man på amerikanskt initiativ förstärkt med drygt tre tusen reservister, samtidigt som en amerikansk general har skymtats i bakgrunden.
Med mer eller mindre automatik reagerar Beijing på varje sådan upptrappning genom att skruva upp både retoriken och storleken på de egna övningarna. Försvarsministeriets talesman Wu Qian (吴谦) uttryckte sig således tämligen bombastiskt under en presskonferens, då han varnade det styrande Framstegspartiet att «vi kommer förr eller senare att ta er» (早晚要来收了你们, zaowan yao lai shoule nimen).
Även i medier har man dammat av den gamla sloganen «fäderneslandet måste förenas» (祖国必然统一, zuguo biran tongyi) för att piska upp nationalistisk yra och mana till folklig kampvilja. Samtidigt finns en viss osäkerhet kring den nya Trump-administrationens hållning till renegadprovinsen.
US-presidenten bibehåller nämligen klassisk ambivalens kring frågan om huruvida USA kommer att bistå Taiwan i händelse av konflikt, till skillnad från företrädaren Sleepy Joe Bidens klarspråk i att komma till undsättning. Traditionell amerikansk doktrin är här att inte ta uttrycklig ställning.
Samtidigt har Trump deklarerat att Taiwan måste börja betala för eventuellt amerikanskt skydd, och han har också hotat med att slänga inte mindre än hundra procent tullar på chips och annan halvledarteknik i syfte att driva tillverkningen till USA. I själva verket anser han att Taiwan har «stulit» den amerikanska produktionen. Det visar att han har samma transaktionella attityd till Taiwan som till Ukraïna, Ryssland, Kanada, Mexiko och Europa, vilket ger en del oanade öppningar.
Musks administration har orsakat chockvågor över världen sedan tillträdet för drygt en månad sedan, inte minst i fråga om hållningen till Ukraïna. Trump anses slänga Voldemort Zelenskyj under bussen i utbyte mot mineraler och andra resurser, samtidigt som han är villig att normalisera relationen med Ryssland. Den transatlantiska länken har brustit, och nu lägger Trump dessutom ett initialt förhandlingsbud om tjugofem procent tullar mot EU.
Återstår då Kina, den stora knäckfrågan. Tullar mot Beijing kommer denna gång att bemötas hårt, vilket kan skada USA ordentligt, exempelvis om fulla exportrestriktioner kring jordartsmetaller införs från kinesisk sida. Men Trump kan då spela Taiwan-kortet, fast denna gång i en annan mening än den gängse, nämligen att ge bort ön i utbyte mot något annat, på samma sätt som med Ukraïna. Vad är Zhongnanhai villigt att betala för den presenten? Troligen en hel del.
Vi har då att göra med en nygammal form av transaktionell geopolitik, där stormakter delar upp världen i intressesfärer och förhandlar om territorier, även andras. Trump vill ha Grönland, och om han kan få Ryssland och Kina att titta bort behöver han bara hantera primadonnorna i Danmark och Bryssel efter att annekteringen är fullbordad.
Varken Ukraïna eller Taiwan är självändamål för Trump, utan vad som räknas i slutändan är nettot av samtliga dessa transaktioner. Ryssland erhåller sina fem ukraïnska oblast, Taiwan kommer hem till fastlandet och Trump tar Grönland plus en rad avtal om mineraler och andra utbyten som storligen gynnar USA. En vinn–vinn-situation för alla inblandade parter, naturligtvis med undantag för Ukraïna, Danmark och EU.
