Kan «liberalismen» överleva, frågar sig regimtelevisionens glättiga politikprogram Politikbyrån. Detta med anledning av att de två «liberala» partierna Folkpartiet och Centerpartiet befinner sig under riksdagsspärren och kämpar i nedåtgående trend. Men frågan är förstås alldeles felställd.
Sverige har nämligen aldrig haft något liberalt parti, i vart fall inte i någon beslutande församling, utan det man avser är så kallade socialliberala partier. Därtill är Centerpartiet i grunden inte socialliberalt, utan ett konservativt jordbruksparti som tidigare kallade sig Bondeförbundet.
Man kan kanske tycka att liberaler oavsett smak och inriktning borde avhålla sig från att kivas inbördes, men den tankefiguren leder alldeles fel, eftersom klassisk liberalism (libertarianism) och socialliberalism inte bara är olika doktriner, utan framförallt oförenliga. De båda ideologierna har helt olika frihetsbegrepp, och därmed även helt olika politik som konsekvens.
Klassisk liberalism bottnar i så kallade negativ frihet, det vill säga frihet från statligt förtryck av olika slag. Exempelvis friheten att yttra sig är antingen av eller på, och den är på så länge staten inte lägger sordin på den genom förbud. Sådan verklig yttrandefrihet finns såvitt man kan förstå bara i USA och möjligen Japan.
I kontrast tar socialliberalism avstamp i rättigheter, det man benämner positiva friheter, det vill säga privilegier som statsmakten likt forna monarker pytsar ut till undersåtarna. Medan friheter existerar naturligt, är rättigheter konstruktioner. «Yttrandefrihet» i denna europeiska socialliberala modell är således att medborgarna ges «rätten» till «yttrandefrihet», och «yttrandefriheten» i fråga existerar inte förrän denna rätt har stadfästs.
Sådan «yttrandefrihet» är behäftad med en lång rad undantag, och skiljer sig inte i någon praktisk mening från den «yttrandefrihet» som föreligger i Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran – den enda skiljelinjen går i vad som är undantaget, där socialliberalerna i Europa föga förvånande tycker att just deras undantag är rimliga. Händelsevis har man samma uppfattning i Tehran, Pyeongyang, Beijing och Moskva.
Detta medan äktliberalen inte godtar några som helst undantag, utan likt den amerikanska tolkningen ser en fundamental gräns då friheten övergår i omedelbar praktisk handling i våld, exempelvis att uppmana en mobb till mord under en demonstration.
Vän av ordning inflikar kanske att yttrandefriheten måste ha vissa undantag, för inte vill vi tillåta barnporr eller att statshemligheter läcker? Upphovsrätten måste dessutom gälla för att skydda den skapande klassens arbete. Men man skiljer då inte på å ena sidan yttrandefrihet – det som kommer från din egen fantasi och tankekraft – och å den andra informationsfrihet, som avser friheten att ta del av och sprida andras verk eller bilder. Den senare friheten måste mycket riktigt vara begränsad.
Det är liktydigt med att man fritt kan fantisera fram barnpornografiska alster, även i nuvarande svensk lagstiftning, men att man ingalunda kan nyttja övergreppsmaterial som i sig stammar från en förbjuden handling och som inte är ett resultat av den egna tankekraften. På samma sätt äger man ingen självklar rätt att fritt handskas med upphovsrättsinnehavares material, eller för den delen hemligstämplade statliga handlingar. Hanteringen av sådant kan regleras godtyckligt i den läpande politiska diskursen.
Klassisk liberalism balanserar friheterna på så sätt att den enes frihet upphör exakt där den andres frihet kränks. Vad gäller yttrandefrihet finns ingen sådan gräns, eftersom den enes frihet att yttra sig inte beror av den andres motsvarande frihet att yttra sig. Oavsett hur jag yttrar mig gentemot någon annan, kvarstår vederbörandes reciproka yttrandefrihet (eller annan frihet) intakt. Yttranden i sig kan inte skada i någon objektiv mening.
Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.
Noam Chomsky (vänsterlibertarian)
Socialliberalerna har ett liknande förhållningssätt, men då med avseende på rättigheter snarare än friheter. Därmed blir konsekvenserna också olika, eftersom man i socialliberalismens Europa anses ha en «rättighet» att inte bli «kränkt» eller «förolämpad» (subjektiv mening). Därför kan man i Tyskland råka ut för gryningsräder, beslag av elektronisk apparatur och fängelsestraff om man benämner den socialdemokratiske monarken Scholz «Pimmel», eftersom man då «kränker» härskaren i fråga. För den klassiska liberalen är detta just det slags statliga förtryck man vill förhindra, eftersom det är ett sluttande plan.
Europeisk socialliberalism menar att «yttrandefriheten» bara ska ha tillämpning i det politiska samtalet, och inte medger att smutskasta motståndaren. Men även den politiska diskussionen är förstås begränsad, då vissa politiska ståndpunkter och ideologier med dess symboler på förhand är förbjudna och uteslutna. Men det är i vart fall tillåtet i princip att inom ramen för den socialliberala ideologin uttrycka sin fria åsikt, så länge samtalet inte övergår i «hat och hot» i form av kritik mot invandring med mera.
Bevekelsegrunden för denna inställning är att man inte åter vill se nazister marschera på gatorna och tillämpa hatisk politik, men man bortser då från att Weimarrepubliken faktiskt hade hetslagar av samma snitt som dagens tyska eller svenska hetslagstiftning, med resultat att nazisterna blev martyrer bland de egna skarorna. Omvänt kan man i yttrandefria nationer som USA inte notera någon framgångsrik nazistisk eller motsvarande rörelse. Man lär sig alltså aldrig.
I praktiken finns ingen fullständig renlärighet, utan man kan se socialliberala drag även hos liberaler och vice versa, exempelvis tanken att allmän skolgång bekostad av skattemedel är en godtagbar inskränkning i äganderätten för att öka friheten på totalen. Gränsen går snarare vid etatistiska nivåer, då staten är allestädes närvarande, så som den är i den folkpartistiska liberalistdiktaturen – socialliberalismen är i detta avseende socialdemokratins kusin.
Omvänt ser man emellanåt liberala mönster hos socialliberalerna, men utan en sammanhållen och konsekvent ideologi. Härav har man noterat ultraliberala drag hos storstadscentern och Centerns ungdomsförbund, med märkliga förslag om polygami, nekrofili med mera, med konsekvens att pedofiler och andra avvikare har dragits till partiet som flugor till skit. Det ena pedofilavslöjandet efter det andra har sedermera sänkt partiet, utöver dess mer realpolitiska dåd i att ha bidragit till dagens problem med gängkriminalitet och andra effekter av massinvandring.
Mer angelägna liberala mål vore att avveckla Systembolaget, sexköpslagen och hetslagstiftningen, men man finner här att Folkpartiet har varit drivande i att införa dessa illiberala företeelser. Folkpartiet är historiskt de «frisinnades» parti, det vill säga ett slags väckelsekristen falang med särskild aversion mot rusdrycker och narkotika samt förstås även sexhandel, spel och liknande företeelser man anser är moraliskt förkastliga. Inte heller Centerpartiet har rört sig i sådan riktning, vilket då bekräftar att det mer rör sig om socialliberala än liberala partier.
Men det kanske är i den riktningen man borde gå, om man vill göra skillnad mot resten av partifloran? Om alla partier är som Förbudspartiet liberalerna behövs uppenbarligen inte längre originalet. För omväxlings skull kunde man göra anspråk på den sedan länge lediga liberala positionen i det svenska politiska spektrat, och därifrån skaffa sig en ny unik bas som man kan växa på. Eller så kan man gott dö.
