De amerikanska skördarna slår nya rekord under den store landsfadern Donald Trumps eminenta ledning, och bönderna har bara honom att tacka för detta! Problemet är bara att bönderna inte har någon att sälja sina sojabönor till, sedan Kina valde att istället importera soja från Brasilien. Se där en given effekt av de amerikanska tullarna mot Kina.
Amerikanska regimen måste därför göra som man gjorde förra gången det begav sig, under Trumps första handelskrig mot Kina 2018, nämligen att stödja bönderna medelst subventionerade köp av soja, produkter som sedermera blir ultraprocessade flingor och annan skräpmat, jämte djurfoder.
Och vreden låter inte vänta på sig, utan Trump har som svar på tal annonserat tullar om hundra procent mot Kina den första november om Zhongnanhai fortsätter att trilskas. Problemet är bara att han redan har prövat den strategin, varvid USA blev utan magneter och jordartsmetaller.
Samma sak kommer att ske än en gång, eftersom Trump och hans koleriska ministrar inte begriper att Kina sitter med trumf på hand och alla äss i ärmen. Man har den globala handelskedjan under kontroll, med mer eller mindre monopolställning på en rad kritiska råvaror och produkter, samt förstås produktionskapaciteten i stort.
«Economic coercion» säger Greer & kompani, men det är naturligtvis så att detta är Kinas fullt legitima svar på USA:s ohemula ekonomiska utpressning medelst handelstullar mot hela världen. Kina har i egenskap av frihandelns främsta förkämpe ingen ambition att trilskas, men har i rent självförsvar slipat på denna spelbok sedan man blev överrumplade under Trumps första mandatperiod.
Den regin agerar man nu efter, och det kommer att stå USA dyrt i längden. Japan, Sydkorea, Storbritannein och till och med EU gav med sig omedelbart och vågade inte ta striden med Washington, men Kina har helt andra muskler och förutsättningar att ta sig an den amerikanska mobbaren.
Och vad mynnar allt detta då ut i? Att Kina står som slutlig segrare, medan främst EU och andra som finner sig i mobbningen återigen står som sura förlorare. Men främst är det USA som kommer att bita i gräset, vilket vi redan ser tecken på i form av drastiskt minskad produktion av nya arbeten, stagnerande ekonomi och mer eller mindre recession i görningen.
Sojabönor är USA:s största exportprodukt till Kina, och denna ordning lär alltså knappast hjälpa Trump att fixa handelsunderskottet. En del spekulerade i att Trump borde ha fått Nobels fredspris för sitt hot om att ta Grönland och Kanada, men frågan är om han inte vore en bättre kandidat för ekonomipriset med samma slags omvända logik?