Amerikanska vasallstaten Nederländerna beslöt i slutet av september, på Washingtons order, att medelst lagar från kalla krigets dagar ta kontroll över företaget Nexperia, som tillverkar ultrabilliga chips för bruk i främst bilindustrin. Anledningen sades vara oro över ospecificerade missförhållanden i ägarstrukturen, främst gällande kinesiska VD:n Zhang Xuezheng (张学政).
Den verkliga orsaken är emellertid att USA utvidgade sin «entity list» över företag under exportkontroll med underleverantörer till berörda företag, vilket fick Nexperia att hamna i fokus. Företaget ägs nämligen av kinesiska Wingtech (闻泰, Wentai), efter ett uppköp 2018.
Samma Wingtech beordrades nyligen av den brittiska vasallregimen att sälja sin majoritetsandel i ett brittiskt halvledarföretag, och vad man kan skönja i denna utveckling är en systematisk utrensning av kinesiskt ägande i sektorn. I vanlig ordning sker det under täckmantel av «nationell säkerhet», men de chips som saken gäller är inte spetsteknologi, utan mer en form av baskomponenter i fordonsindustrin.
Kinas svar? Man stoppade all export från Nexperias fabriker i Kina, med resultat att den just-in-time-styrda bilindustrin i Europa direkt fick komponentbrist och med nöd och näppe undvek att stänga de löpande banden. Beijing har sedermera lättat en smula på restriktionerna, efter mötet mellan Xi och Trump, men grundproblematiken kvarstår.
Debaclet visar än en gång hur Väst ideligen skjuter sig själv i foten med tuffa tag som bara kommer i retur från mottagaren, likt en pingpongboll smashad av Fan Zhendong själv. Exportkontrollerna kring halvledarteknik härrör från Sleepy Joe Bidens tid, och innebär att Kina bara får handla avancerade halvledarprodukter på licens från amerikanska och andra tillverkare som innehåller den allra minsta patenterade amerikanska teknik.
Det uttryckliga syftet är även här «nationell säkerhet», och man vill inte att Kinas «militär» ska kunna bruka de mest avancerade GPU:erna för exempelvis AI, men i praktiken rör det sig om att strypa den kinesiska utvecklingen av helt civila produkter i telekomsektorn, nämligen för att man inte kan konkurrera med Kinas produkter på annat vis.
Sedermera och långt om länge svarade Kina med exakt samma mynt, genom exakt samma slags exportkontroll medelst exakt samma licensförfarande med exakt samma argument kring «nationell säkerhet», avseende exporten av sällsynta jordartsmetaller. Det fick de amerikanska politrukerna att yra om «economic coercion» och att man ju behöver metallerna för sin «militär» (!!). Pingpongbollen träffade mitt i ögat, och Taco-Trump fick backa.
Metallerna används mycket riktigt för militärt bruk, inte minst för egenskaper som magnetism och värrmeresistens. Bara ett stridsflygplan kräver ett halvt ton av sådana metaller, som Kina mer eller mindre har monopol på. Det skulle ta Väst tre decennier att återuppbygga en sådan industri, och till dess att det eventuellt sker har Kina ett formidabelt trumfkort på hand för att handskas med de amerikanska (och europeiska) aggressionerna med handelstullar, exportkontroller och andra former av «economic coercion».
Det ger Kina den tid man behöver för att utveckla den egna halvledartekniken utan att behöva utsättas för ett fullständigt embargo. Numera nobbar Kina även amerikanska chips, då man har tillräckligt bra inhemska lösningar samt vill ge incitament till den egna industrin att vidareutveckla metoder.
Europa talar om «riskminimering» och USA till och med om «frånkoppling», men det visar sig att Kina har störst resiliens och förmåga till självförsörjning, givet att man kontrollerar produktionen och logistiken för nästan allt. Men även Kina dras därmed in i denna juche-liknande ideologi av att vara «självförsörjande» när globalismen rullas tillbaka, vilket bara är ägnat att göra världen mer oberäknelig och produkter så mycket dyrare.
Det är också dåliga nyheter för oss i Europa, för vi har inte tillstymmelse till chans att bli självförsörjande, utan är brutalt beroende av omvärlden för leveranser av råmaterial, komponenter och annat gods, för att inte tala om tjänster i framförallt techsektorn. Desto märkligare då att vi ständigt ska tuffa till oss mot Kina, och Europa har helt enkelt hål i huvudet just nu.