USA är byggt på krigets, kolonialismens och negerslaveriets grund, men har även element av geopolitisk kohandel. Exempelvis köpte man 1854 från Mexiko de södra delarna av Arizona och New Mexico för motsvarande 270 miljoner dollar i dagens penningvärde. Alternativet hade varit att USA hade tagit även resten av dessa delstater med tvång.
Än billigare var Alaska, som man köpte av Ryssland 1867 för motsvarande 132 miljoner dollar i dagens penningvärde. Eftersom området utgör 1.7 miljoner kvadratkilometer i areal, ger det ungefär 75 dollar per kvadratkilometer. Det är i princip gratis, och Moskva kunde lika gärna ha skänkt bort territoriet.
Nu har den amerikanska skurkstaten åter expansion i siktet, när man dels halvt på skämt flörtar med Kanada om att «frivilligt» inlemma sig som USA:s femtioförsta delstat, och dels mer allvarligt begrundar annektering av Grönland. En titt på kartan ger att det sammantagna området utgör en form av Storamerika, helt i linje med tidigare expansion.
Frågan är då vad priset för den frusna ön kan tänkas bli, för det handlar förstås om ett dylikt inköp snarare än regelrätt militär intervention. Det senare är inte möjligt under den amerikanska konstitutionen, men det är däremot annektering med andra medel.
Invånarantalet räknar 56 000, och arealen uppgår till 2.2 miljoner kvadratkilometer, ungefär trettio procent större än Alaska. Om vi räknar med att var och en på ön erhåller en miljon dollar i kompensation, landar prislappen på 56 miljarder dollar. Det är i sammanhanget billigt, och man kan lika gärna slå till med tio miljoner dollar per skalle, om motstånd skulle uppstå. En halv biljon dollar är fortfarande överkomligt med tanke på resurser och geopolitiska fördelar.
Eftersom grönländarna äger sitt eget öde, kan man således bestämma att tillhöra USA snarare än Danmark, exempelvis i en folkomröstning. København kan protestera bäst man vill, men det hjälper nog inte. Inte heller kan man ändra reglerna för att förhindra en sådan utveckling, för då kommer Washingtons militära och andra muskler fram.
Internationella förvecklingar kan tänkas komma som följd, men de bereder egentligen inga större bekymmer. De svaga ledarna i Europa kan man vifta bort som irrelevanta, medan Ryssland och Kina hanteras genom att ge dem varsitt köttben i form av Ukraïna och Taiwan. Kohandeln fullföljs därmed, medan Kallas och von der Liar sliter sitt hår i förtvivlan och Kristersson flaxar med armarna i ren ilska.
Detta kan man se komma, och det är inte särskilt märkvärdigt i historiskt perspektiv. En tid av konsolidering står för dörren, när imperier åter helas, enas och vidgas, för att sedermera än en gång söndras i sina beståndsdelar. Det är ett omlopp som pulserar med en viss regelbundenhet, och åt det går inte att göra ett smack.
I retrospektiv hade det varit bättre om Europa hade hållit fast vid Afrika, för att på så sätt dana kontinenten civilisatoriskt samtidigt som man får del av dess tillgångar. Då hade man i dag stått urstark i konkurrensen med USA och Kina, medan man nu istället nästan helt saknar naturresurser som energi och mineraler. Historien går ändå vidare.