Amerikanska utrikesdepartementet under Marco Rubio sanktionerar fem européer som anses ha påtvingat amerikanska plattformar censur av amerikanska åsikter man inte vill ska få yttras. De fem individerna är således inte längre välkomna till USA, och i den mån de redan befinner sig i landet kommer de att deporteras.
Bland de sanktionerade märks framförallt Thierry Breton, fransosen bakom EU:s censurmonster Digital services act tillika tidigare kommissionär för den inre marknaden. Breton har tidigare gått i personlig klinch med Elon Musk över vad man får och inte får säga i EU, samt påpekat «reglerna» för AfD:s Alice Weidel inför en intervju med sagde Musk.
Till de bannade hör även Clare Melford, som leder något som kallas «Global disinformation index», och Imran Ahmed, som på motsvarande vis dirigerar en tankesmedja kallad «Center for countering digital hate». Det rör sig här om organisationer som vill «faktagranska» och leka åsiktspolis på nätet samt i övrigt påverka stater att «reglera» sociala medier.
Motsvarande organisationer finns förstås även i Sverige, till exempel «Näthatsgranskaren», som har gjort karriär på att lura till sig skattepengar för ändamålet, samtidigt som debatten kring «hat och hot» intermittent rasar. Det rör sig då om särskilda åsikter man angriper, till skillnad från det förment goda vänsterhatet som alltid får flöda fritt.
Så kallad «faktagranskning» tillämpas även av regimtelevisionen SVT, som om en starkt vänsterlutande mediejätte sutte inne med något slags sanning om allt. I själva verket klarar man inte av att «faktagranska» sig själv när man fulklipper Trump eller nyttjar AI-genererat material, eller för den delen ljuger friskt på en lång rad områden.
Byråkrater i Bryssel sitter inte heller inne med någon «sanning», som aldrig existerar i ett politiskt landskap som omfattar värderingar, känslor och andra faktorer, utöver mer eller mindre grumliga fakta. Fakta kan alltid vridas och vändas i den riktning man vill, helt enkelt genom att destillera «faktan» på lämpligt vis, till exempel utelämna centrala sammanhang och på annat vis redigera den verklighet man vill komprimera till «sanning» i faktarutans format.
Därför är det bra att USA nu skärper tonen och sätter ned foten vad gäller Europas allt intensivare förtryck av det fria ordet. Långt fler personer borde omfattas av motsvarande sanktioner, nämligen var och en som anser sig äga debattvisselpipan på nätet, ägnar sig åt organiserad «faktagranskning» i urval samt stiftar repressiva lagar i ämnet.
Sociala medier och andra företeelser på nätet ska inte regleras mer än vad som är rudimentärt nödvändigt, till vilket inte några som helst åsikter hör. Har man problem med åsikter får man debattera saken, alldeles oavsett ämne. Förmår man inte övertyga andra saknar man tydligen goda argument, och lösningen då är inte att «bötfälla» sociala medier hundratals miljoner kronor för att en annan uppfattning om exempelvis vaccin kungörs än den som omfattas av byråkrater i Bryssel.
Lösningen är inte heller att anställa gryningsräder och beslagta människors utrustning eller att massarrestera personer som uttrycker «förbjudna» åsikter på nätet (exempelvis att Merz är en jävla kuk). Sådant Gestapo-trams hör helt enkelt inte hemma i verkliga demokratier. Ändå är det numera kutym i Tyskland, Storbritannien och andra vänsterliberala diktaturer, som väl är en korrekt term för ett statsskick som arbetar för att förbjuda den politiska oppositionen.
Istället måste det censurindustriella komplexet, som det kallas av Rubio, monteras ned och Europa få yttrandefrihet för första gången någonsin i historien. Hetslagar har vi dragits med sedan Weimarrepublikens dagar, ett otyg som gjorde nazisterna till martyrer och bidrog till att de kom till makten. Medan det fåtal länder som har full yttrandefrihet och fri debatt aldrig har sett totalitarism få det minsta fäste, exempelvis USA.
Yttrandefrihetens natur är nu en gång för alla så beskaffad att den är antingen på eller av. Skyddet av yttrandefrihet i lag är inte till för de förment goda åsikterna, utan för allt det som andra inte vill se eller höra, enkannerligen hat och obeväma åsikter.