Då var det slut för den här gången, det vill säga med fint och varmt väder. Redan på söndag har vi åter sossegrått ruskväder med max 14 °C under dagen, en siffra som väl ska hålla stockholmarna och miljöpartisterna på gott humör. I alla fall enligt myndighetsvänsterns väderkartor, där man sätter grön temperatur kring nollan och allt rödare på allt över det.
Faktum är att maximalt rött uppnås redan vid 25 °C, och allt ovanför det går asymptotiskt mot grått. Helt obegripligt för den som har färger, skalor och liknande som yrke, men det begripliggörs förstås av den rödgröna politiska klimatagendan, vars syfte är att försöka skrämma populasen med värme- och skogsbrandsbias. De politiska väderkartorna är en del av den skrämseltaktiken, man manipulerar kartorna medvetet med inherenta varningsfärger för detta syfte.
Under ett valår blir det dessutom extra viktigt för den rödgröna vänsterns främsta vallokomotiv – statstelevisionen – att försöka sätta denna klimatagenda, och om det inte finns några inhemska bränder (det gör det inte), så är man redo att söka upp dem varhelst de uppstår. I värsta fall repriserar man 2018 års skogsbränder i en märklig form av nyhetsförpackning.
Men den som inte håller med om agendan och dess förmenta viktighet stämplas givetvis som «klimatförnekare», och vän av ordning flikar gärna in att det inte är «normalt» för Sverige att ha temperaturer kring 30 °C, eller för den delen 40 °C i södra Europa. På vilket man enkelt kan svara att det visst är normalt, och att de svårslagna svenska värmerekorden är av gammalt datum. Däremot förelåg häromdagen ett köldrekord, men mediabiasen gör att sådant inte riktigt bubblar fram.
Vetenskapsförnekare!, säger då vän av ordning, och menar att the science is settled avseende klimatet, det vill säga att jorden värms upp kontinuerligt av fossila utsläpp. Men det är alltså inte det som förnekas, utan att det skulle vara något «extremt» med temperaturtoppar (och -dalar).
Temperaturförhöjningen yttrar sig alltså inte på det viset, utan i högre medeltemperatur. Framförallt sker denna ökning i en gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir jämnvarm. Och framförallt är det nätterna som blir varmare, inte dagarna.
Det gör att människan i princip inte märker av förändringarna (annat än i mediabiasen), som blir märkbara först på flera generationers sikt. Det gäller även de eventuella konsekvenserna, och det finns så att säga inget givet i att en stad ska bestå för evigt, utan den flyttar sig organiskt efter förutsättningar i form av kustlinje, vattenstånd, flora, fauna och annat, och det sker över sådana tidsrymder att det inte påverkar det momentana livet – förmodligen måste man dra nya rörledningar, asfaltera nya vägar och bygga nya hus efter hundra år i vilket fall som helst?
Nej, det finns inte någon som egentligen «förnekar» att dessa skeenden pågår, men däremot finns olika uppfattning om vad de eventuella konsekvenserna blir, och vad man i så fall ska göra åt det, om något alls. Summerar man utvecklingen så här långt står det nämligen klart att förloppet inte går att reversera, eftersom ingen är intresserad av att bromsa in den ekonomiska utvecklingen för att bevara det nuvarande tillståndet i en värld som ändå ständigt rör sig.
Elektrostaten Kina har den mest logiska hållningen, nämligen att gasa sig ur fossilberoendet genom att bränna upp allt kol och med den energin ta fram så mycken grön teknik man bara kan. Det är av den anledningen man är världsledande på batterier, elbilar, vindsnurror och snart även nyare former av kärnenergi.
Egentligen är det bara Europa som försöker späka sig ur vad man betecknar som en «klimatkris», men det är dödfött givet att resten av världen inte har samma ambition. Konsekvensen blir bara att det redan ansträngda Europa förlorar i den ekonomiska och tekniska kapplöpningen, samtidigt som det europeiska bidraget till reduktionen blir irrelevant.
Betraktar man utnyttjandet av elektricitet i Sverige och övriga Europa, finner man att denna har legat mer eller mindre konstant i decennier. Det betyder inte att vi har haft samma utväxling under all denna tid, utan bara att förbrukningen har effektiviserats med värmepumpar, isolering, LED-lampor och så vidare.
Men den stundande framtid är elektrisk, och mer effektivisering kommer inte att lösa problemet med elslukande elbilar och artificiell intelligens. Det sistnämnda har förvisso stor potential i ytterligare effektivisering, vilket kineserna redan har visat genom Deepseek och andra modeller, men det man bör ta till sig är att AI-agenter kommer att finnas precis överallt, och att de kommer att behöva en viss grundläggande mängd energi – det är den moderna formen av glödlampan.
Det är en effekt av Jevons paradox, och den stiltje som har rått i elförbrukningen under några decennier ska snarast ses som en tillfällig platå, som en anomali. Det vi har att förvänta oss är kraftigt ökad förbrukning, som därmed motiverar kraftigt ökad produktion.
Det är alltså ingen tillfällighet att *Tjornobyl (Tjernobyl) och Fukushima (福島) redan är glömda och att kärnkraft planeras precis överallt, utan är en konsekvens av att energibehovet är ett annat än eljest. Särskilt Europa lider av kronisk energkris sedan man i en märklig form av rödgrönt industriellt självmord lade ned sin kärnkraft i Tyskland, Sverige med flera länder, samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas som man nu desperat försöker göra sig av med.
Kina och USA har fattat detta, att man inte kan bromsa sig ur dilemmat, och att klimatförändringarna får hanteras, eftersom de ändå inte går att förhindra. Europa har emellertid ännu inte förstått detta, utan har fortfarande elfenbenstornsmässiga ambitioner kring klimatet, samtidigt som man paradoxalt nog lägger strafftullar på den teknik som finns på området, nämligen den från Kina. EU:s linje är inte koherent.
Vad Europa behöver är först och främst att förflytta diskursen från politiska väderkartor och allmänt tjafs om väder, och att istället börja skissa på lösningar, som samtliga fordrar enorma mängder av energi för att realisera. Varifrån ska denna energi komma, hur ska den bekostas, hur ska den främja näringlisvets konkurrens med omvärlden?
Hur ska energin utnyttjas, och hur ska EU kunna driva egen framväxt av AI-agenter och annan modern teknik snarare än att förlita sig på opålitliga parter i andra delar av världen? Mer allmänt, hur ska EU kunna ha en egen IT-industri som är fristående från USA och Kina?
Man kan glädjande notera att fransmännen och några fler för närvarande försöker bryta beroendet av amerikansk mjukvara och molntjänster, men det krävs att hela Europa gör en liknande ansträngning på alla nivåer för att främja framväxten av en sådan inhemsk IT-industri, samt för den elektricitet som behövs för ändamålet.
Det är denna typ av frågor man behöver deliberera i pressen och bland allmogen, inte skrika satan bara för att det är fyrtio grader i Paris några dagar under året. Släpp klimatbiasen och kom ut på banan, där det verkliga spelet redan pågår mellan Kina och USA, men där EU inte ens är bänkvärmare.