Ibland sprattlar det till i valutahandeln, med klara spikar i förhållande till kursen. Det beror då ofta på stödköp av den egna centralbanken i syfte att hålla valutans värde i schack, åt endera hållet beroende på situation. Det kan förstås även bero på andras spekulationer mot ett lands valuta, som när globalisten Soros kaozade med den svenska skvalpvalutan.
Det senaste hacket i kurvan hade i själva verket USA som aktör, då man i början av augusti beslöt att köpa japanska en (円) – eller yen, som den vanligare kallas utomlands. Skälet är att valutans värde mot dollarn började sjunka ned mot 160-strecket, vilket anses vara den tolerabla gränsen givet en mängd parametrar, som Japans statsskuld med mera.
Det hör emellertid inte till vanligheterna att utländska aktörer stödköper andra nationers valuta i annat än egenintresse, och så är inte fallet här heller. Japan sitter nämligen på en biljon dollar i amerikanska papper, som man lär börja sälja av i fall valutans värde minskar.
Försäljning av amerikanska statspapper skulle leda till höjda amerikanska räntor, vilket inte är önskvärt givet den amerikanska statsskulden om 122 %. En svagare yen skulle dessutom stärka Japans konkurrenskraft, och på motsvarande vis försvaga USA:s i den bilaterala handeln.
Man kan då fråga sig varför Japan vill hålla valutan på konstlat höga nivåer istället för att låta den flyta. En orsak är att en starkare yen ger billigare import, och Japan är höggradigt beroende av importerade livsmedel och olja. Dyrare import leder till politiskt missnöje, då levnadskostnaderna ökar.
Japan har också intresse av att hålla räntorna nere, inte minst på grund av den höga statsskulden om 250 %. Japan har samtidigt en mängd tillgångar som balanserar skulden, men säljer man av tillgångarna för att betala räntor avhänder man sig den bufferten.
Även om Japan alltså skulle ha nytta av stärkt konkurrenskraft, vill man av andra skäl hålla yenen någorlunda högt värderad. På så sätt möts de båda ländernas behov här i en märklig bilateral valutaspekulation.
Men eftersom inga andra länders centralbanker var informerade om saken, är investerare inte helt övertygade om äktheten i USA:s engagemang. Yenen sjunker därför snabbt tillbaka, och ligger redan och skvalpar kring 160-strecket.
Till yttermera visso använde Washingtom euro som betalningsmedel, nämligen ur den egna valutareserven. Normalt skulle man ha nyttjat dollar, men man tycks alltså vara livrädd för att försvaga dollarns värde.
Interventionen kan därför sägas ha misslyckats, och man frågar sig vad som ligger djupare i denna händelsekedja. USA har intervenerat förr, nämligen under den asiatiska finanskrisen 1998 och efter en jordbävning 2011.
Klart är att yenen började sjunka i värde efter att kriget i Ukraïna inleddes 2022, nämligen som en effekt av ökad inflation. Japan har knappt haft någon inflation på årtionden, och även om en sådan skulle stimuera ekonomin, skulle den även driva upp räntorna, vilket Japans centralbank skyr mest av allt – Japans statsskuld är till största del inhemsk.
Kriget i Iran har haft samma effekt, nämligen eftersom olja blir dyrare och därmed spär på Japans importkostnader, med kringeffekter i inrikespolitiken när allt blir dyrare. Man tänker sig gärna Japan som ett rikt land, som var framme i år 2000 redan på 1960-talet, men i sjäva verket är man fortfarande kvar i år 2000.
I verkligheten har Japan successivt blivit fattigare i förhållande till G7-länder, samtidigt som grannlandet Sydkorea har blivit rikare. Japan har fastnat i tiden sedan bostadsbubblan under 1990-talet, som i sin tur accentuerades av devalveringen av dollarn gentemot yen, D-mark och andra valutor 1985 (Plaza accords), en märklig amerikansk intervention som effektivt punkterade den japanska framgångssagan.
Sedan dess har Kina istället växt fram som det stora ekonomiska hotet mot USA, och man försöker pressa och kontrollera landet i ungefär samma riktning med tullar och exportförbud med mera. Men Beijing kan sin historia, och tänker inte gå i samma fälla som japanerna.
Den enda vinnaren under den nuvarande kaotiska situationen på världsscenen är för övrigt Kina, som har gjort sig relativt oberoende av olja och istället satsat stenhårt på grön teknik. Detta till skillnad från Japan, vars energibehov till en tredjedel utgörs av olja.
Trumps krig i Iran rekylerar alltså på såväl USA som dess allierade i Japan och Europa, vilket nog inte var den ursprungliga tanken. Mot den bakgrunden ter sig detta stödköp som besynnerligt, och det osar desperation om hela aktionen.
En hög statsskuld kan hållas i schack av hög tillväxt och låga räntor på skulden, men om räntan blir högre än tillväxten hamnar man oerhört snabbt i en skuldspiral. Det har hänt nationer med betydligt lägre statsskuld, som Argentina och Grekland, och det kan definitivt hända även starkare ekonomier som Japan och USA om det börjar gå söderut.
Det är just den tolkningen man bör göra, att båda länderna börjar känna av statsskulden allt mer. Exempelvis USA betalar 14 % av sin budget på att betala räntor, vilket är mer än det överdimensionerade försvaret. Japan är än mer illa däran, även om man alltså har en buffert i form av amerikanska värdepapper – på så sätt är de båda ländernas kriser sammankopplade.
