Amerikanska handelsunderskottet noterade rekordhöga $75 mdr i juni, nära nog en dubblering från $40 mdr när pandemin slog till. I vanlig ordning är det Kina som står för lejonparten av den negativa bytesbalansen, och tidigare US-presidentens ambition att förbättra räkenskaperna med tariffer, tullar och regelrätt handelskrig har således kommit helt på skam.
Inte för att sådana tullar någonsin har haft någon större effekt på bilaterala handelsutbyten, men de tillämpas i vilket fall som helst, till skada för båda involverade parter och för världsekonomin i dess helhet. Främst är det amerikanska konsumenter som har fakturerats för tullarna, en variant på vad man i reaganomics kallar trickle down economy.
Kina har successivt malt ned den amerikanska handelsbalansen från 1990 och framåt, med turboeffekt sedan man blev medlem av världshandelsorganisationen WTO 2001. USA fick en liten respit under Fanny Mae 2008–2009, men bara för att värdet på den inhemska ekonomin rasade och därmed vägde upp handelsförlusterna något. Sedan pandemin bröt ut 2020 pekar kurvan återigen spikrakt nedåt.
Handelsunderskott innebär att man importerar mer än vad man exporterar, och att man betalar för obalansen med valuta och värdepapper. Japan och Kina sitter således på berg av sådana tillgångar, och äger stora delar av den amerikanska statsskulden, som ett slags försäkring mot sämre tider.
USA har inte alltid haft underskott, utan har historiskt haft balans. Den första nedgången kom i samband med oljekrisen 1973, men framförallt med effekterna av det japanska ekonomiska miraklet under 1980-talet, då man köpte upp halva USA och skapade stor oro. Japan sålde framförallt bilar och elektronik till USA (och omvärlden), vilket hämmade den amerikanska produktionen.
Reagans administration löste problemet med ett klassiskt svenskt trick i form av devalvering av valutan, en sorts valutamanipulation i syfte att gynna exporten. Genom att skriva ned värdet på valutan blir produkterna alltså billigare, även om det också innebär försämring för konsumenterna. Det är en sorts omedelbar och artificiell inflation, som i långa loppet destabiliserar en valuta.
Devalvering är sådant som bananrepubliker vanligen sysslar med, medan länder som USA inte kan ha en sådan skvalpvaluta utan att det får konsekvenser för dollarn som internationell valutareserv, trovärdigheten för den amerikanska penningpolitiken och så vidare. Eftersom mängder av institutioner världen över sparar i dollarpapper, innebär devalvering en sorts stöld.
Därför hade man att förankra beslutet i G5, det vill säga de fem största ekonomierna vid tiden, vilket förvånande nog fungerade (Plaza accord). Japan svalde betet, vilket utlöste en fastighetsbubbla och en senare stagnation som har varat sedan dess. USA:s bytesbalans återhämtade sig emellertid, och man hade avvärjt det japanska hotet.
Den bedriften kan man inte upprepa med Kina, men mycket av det vi nu ser utspela sig är en direkt repris från 1980-talet. Japan bearbetades på samma sätt som Kina med både tariffer och näringsförbud av olika slag, och när vi i dag ser Huawei, ZTE, Tengxun och andra kinesiska bolag bestraffas och mobbas ut för påhittade nationella säkerhetsproblem, är det grundläggande motivet återigen att värna amerikanskt näringsliv och den amerikanska ekonomin, det vill säga ren och skär protektionism.
Inget fel i det, så länge man är ärlig med sina intentioner, men USA anser sig som bekant vara «exceptionellt» och inte föremål för de regler man sätter upp för övriga världen. America first är inget som Trump uppfann, utan en fras som ideligen går igen i amerikansk politik.
Kina är dock tio gånger större än Japan, och inte på långa vägar färdigvuxet. Dagens ekonomi är avsevärt mer komplex och globaliserad, varför man inte ens i princip kan upprepa Plaza accord. USA har antytt den «nukleära» lösningen att helt enkelt annullera obligationer och andra papper för att blåsa Kina på konfekten, men det skulle som sagt vad även sänka USA på direkten, utan att det löser USA:s problem.
Tåget har nog gått för USA att ta sig an Kina, och ambitionen nu tycks istället vara att kopiera landet för att komma ikapp, exempelvis angående infrastruktur. Reganomics och laissez-faire åker ut, och ersätts med gigantiska statliga satsningar, samtidigt som man trycker pengar för att finansiera kalaset – inflation blir följden, vilket tillfälligt kan gynna exporten när produkterna blir billigare.
USA kan nog tuffa på hjälpligt, på samma sätt som Japan, men dess storhetstid är nu all, och man kommer att detroniseras av Kina på område efter område vad det lider. Det är den krassa verkligheten, och det är nog bara att acceptera faktum. Eller så blir det kanske krig.