Trumpdoktrinen syftar till att minska handelsunderskottet, låta importen ersätta inkomstskatten samt att fortsätta inneslutningspolitiken gentemot Kina för att vidmakthålla den amerikanska positionen som global supermakt. Men denna unilaterala merkantilism slår samtidigt mot världens alla länder, som då förstås orienterar sig i nya slags allianser.
Exempelvis kan man se visst töväder i de frusna relationerna mellan EU och Kina, där man nu förhandlar om tvisterna kring handelstullar på elbilar och annan grön kinesisk teknik samt diskuterar att eliminera ömsesidiga sanktioner som härrör från den eldfängda dispyten kring Xinjiang. Det skulle inte alls förvåna om man slutligen fastställer investeringsavtalet CAI för att få fart på den eurasiska handeln.
Kina i sin tur rör sig sedan flera år bort från USA, i visshet om att man är föremål för en beständig inneslutningskampanj, med siktet inställt inte bara på Europa utan framförallt Asien. Med Trumps tullar på bilar och annat gods öppnas så ett fönster för de tre makterna Kina, Japan och Korea att göra gemensam sak för att kontra den amerikanska ekonomiska krigföringen.
Denna östasiatiska trippelentent utgör en potentiell axel av stål, om det inte vore för att man ständigt kivas om historiska oförrätter och annat, som vilka syskon som helst. Det är homogena länder med snarlik kultur, baserad på klassisk kinesisk civlisation, och man har naturligtvis så mycket mer gemensamt med varandra än med resten av världen, oavsett politiskt system eller andra ytliga företeelser.
Det är den insikten som nu börjar ta form i Östasien under Trumps presidentskap, och det är en allians som på ett bräde kan omintetgöra den amerikanska strategin. Definitivt game över för Trump är det om Kina får till en liknande mekansim med EU, och om EU kan snabba på avtal med Indien och andra makter. Man kan då effektivt kompensera för förluster från handeln på USA.
Vid någon tidpunkt i framtiden tar Kina förstås över som ledande ekonomisk och teknisk makt i världen, och det blir då mer naturligt för Japan och Korea att linjera med Kina, men än så länge lutar man sig mot USA för att erhålla fördelar mot den betydligt större grannen. Om man redan nu tar steg bort från den ordningen och orienterar sig mot Kina, är det därför en signal om att USA:s världsherravälde är på upphällningen.
Frågan är om man uppfattar detta i Washington och om Trump blinkar igen, eller om man avser fortsätta köra i full fart mot stupet?
Petar man i ekonomin händer saker och ting. Oljekrisen 1973 ledde till stegrade energipriser, ransonering, produktionsbortfall, inflation och småningom stagflation. Om det känns igen beror det på att vi i Europa har en liknande situation i dag under krisen i Ukraïna och bortfallet av både kärnkraft och rysk energi.
En politisk konsekvens blev att Ronald Reagan och Margaret Thatcher kom till makten, vilket inledde en ny period av neokonservatism. Aktiv penningpolitik med höga räntor stärkte dollarn och fick fart på ekonomin, men med resultat att den amerikanska konkurrenskraften urholkades.
Ytterligare en faktor i sammanhanget utgjordes av det «japanska undret», som då resulterade i en störtflod av japanska bilar, elektronikprodukter och annat gods. Även det är en situation som minner om dagens, men med Kina som aktör. Hatet mot Japan visste inga gränser, och man krossade demonstrativt japanska bilar och diskuterade i termer av väpnad konflikt.
För att stärka den amerikanska konkurrenskraften tog USA initiativ till ett möte med den tidens största ekonomier, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan, i syfte att devalvera dollarn gentemot respektive nations valuta. Dollarn hade nämligen stigit med femtio procent i jämförelse med denna valutakorg, vilket ansågs skada amerikansk ekonomi.
Vilka former av «economic coercion» som nyttjades är oklart, men man gick i alla fall med på en uppgörelse om devalvering av dollarn, kanske under hot om handelskrig, sanktioner och andra ekonomiska påtryckningsmedel. Inget har egentligen förändrats sedan dess, det är den amerikanska skurkstatens modus operandi.
Fördraget kallas Plaza Accord, efter det hotell där mötet ägde rum 1985. Det hjälpte emellertid inte det amerikanska handelsunderskottet, och det var även för sent att rädda den amerikanska bilindustrin, som dädanefter blev stadd i kontinuerligt förfall. Såväl bil- som elektronikindustrin dominerades allt mer av Japan och Korea.
Men Japan neutraliserades ändå, och den japanska vågen bedarrade, delvis på grund av att devalveringen påskyndade att spräcka en fastighetsbubbla som sedan länge hade blåsts upp. Japan är alltjämt en välmående nation, men betydligt fattigare i relativa termer än vid den tiden – man återhämtade sig aldrig efter dessa «förlorade decennier», och har fortfarande problem att få ekonomin att växa.
Donald Trump – som numera äger Plaza Hotel – är givetvis bekant med den ekonomiska historien, och hans avsikt är att försöka upprepa bedriften. Faktiskt inte bara Trump, eftersom många har funderat i liknande termer, men Trump är disruptiv och annorlunda nog att försöka ge sig på ett komplett vansinnigt företag av det slaget.
I analogi benämns det således «Mar-a-Lago Accord», efter Trumps residens i Florida. Något möte med stormakter har dock inte skett, utan det är mer en plan för hur USA ska stärka sin konkurrenskraft under liknande mekanismer som 1985.
Man kan notera att dollarn har stigit oavbrutet sedan 2012, vilket ger amerikanska hushåll bättre köpkraft och omvänt européer och andra sämre, men på samma sätt som tidigare urholkar det den amerikanska industrin, som flyttar produktionen utomlands. Trump vill som bekant ta hem industrin igen, vilket kräver att villkoren för att producera i USA är bättre än i Mexiko, Kina och Kanada.
Härav följer handelstullar för att straffa konsumtion av varor producerade utomlands, men i förlängningen syftar tullarna till att få berörda länder att förhandla på samma sätt som under Plaza Accord 1985 för att få till en bättre balans i handel och valutor. Framförallt är det Kina som sedan länge är i skottgluggen.
Problemet är att Kina känner den ekonomiska bakgrundshistorien minst lika väl som Trump, och man kommer helt enkelt inte att gå i samma fälla som Japan. I stora drag följer Kina exakt samma plan som Japan för att utveckla sin ekonomi, med joint venture-samarbeten och tekniköverföring som metoder för att locka till sig produktion och know-how.
På samma sätt som i Japan har det resulterat i att Kina numera är världsledande i allt fler tekniska och vetenskapliga sammanhang, vilket i kombination med den överlägsna produktionsförmågan är ett uppenbart hot mot vidare amerikansk ekonomisk och annan dominans. Något måste tydligen göras för att bryta denna utveckling, och Trumps disruptiva strategi är ett sådant initiativ.
Men Kina är tio gånger större än Japan och i alla avseenden en större maktfaktor. Det går inte att skrämma Kina till lydnad, och därför är alla utsikter att upprepa Plaza Accord grusade redan på förhand. Tvärtom är det Kina som har den bättre kontrollen över sin valuta, som man medvetet trycker ned för att stärka konkurrenskraften. Det kommer man fortsätta med, samtidigt som man säljer av amerikanska värdepapper för att trycka upp den amerikanska räntan och motverka Trumps plan.
Å andra sidan vill Kina gärna öka den «inre cirkulationen», men det försvåras av att kineser gärna sparar hellre än konsumerar. Med en ambition att konstlat trycka ned valutan försämrar man köpkraften för konsumenter, varför man här har ett dilemma att lösa. Den «inre cirkulationen» måste nämligen öka om man inte kan flytta den amerikanska exporten till andra marknader. Här finns således en möjlig angreppspunkt för förlikning.
Kineser hanterar man dock bättre i uppriktig dialog än genom hot, och bästa sättet att förbättra villkor och åstadkomma större åtkomst till den kinesiska marknaden går genom förhandlingar och avtal. Europa borde ta fasta på det och nu ta tillfället i akt att inleda förhandlingsrundor med Kina för att successivt länka samman de båda regionerna i handel och andra utbyten.
Det är nämligen det enda sättet på vilket Europa kan bli en självständig maktfaktor, ty USA går helt enkelt inte att lita på och ger knappast mer rättvisa avtal – EU har haft en betydligt sämre utveckling än USA under de senaste decennierna. Make America go away borde vara devisen för européerna i dessa tider, i vart fall tills Washington har återfått förståndet.
När jag gick i skolan för några tusen år sedan fick jag mig till livs att världens högsta berg minsann heter Mount Everest och som högst sträcker sig 8 848 meter över havet. Vi den tidens oskuldsfulla barn fick även lära oss rabbla de amerikanska delstaterna och vattendragen, samt även namnet på ännu ett «mount» i Alaska, nämligen McKinley.
Däremot erbjöds inte någon kunskap om de kinesiska provinserna och vattendragen, ej heller om andra regionala geografiska företeelser, som i förekommande fall av någon anledning var behäftade med engelskklingande namn, synbarligen efter deras «upptäckare». Öarna i Sydkinesiska sjön hade förstås legat orörda i tusentals år och aldrig påträffats av kineser, vietnameser och andra, förrän de fiffiga britterna plötsligt dök upp med sina kanonbåtar och ställde allt till rätta.
Det är i vart fall så narrativet har lagats, vilket är ett uttryck för att segraren skriver historien, i det här fallet den brittiska kolonialmakten. Det sägs att kolonialismen är till ända, men såvitt man kan förstå lär man fortfarande ut att det finns ett «mount» i Kina och Nepal vid namn «Everest», nu en meter högre, och barn lär sig alltjämt att rabbla förment viktiga amerikanska delstater och floder – men inte kinesiska.
I verkligheten heter världens högsta berg Sagarmāthā (सगर-माथा, Himmelsgudinnan) på sanskrit, Qomolangma (ཇོ་མོ་གླང་མ, Heliga modern) på tibetanska och ljudhärmande Zhumulangma (珠穆朗玛) på mandarin, det vill säga på de språk som dominerar i dessa bergstrakter. Kolonialbritterna var visserligen medvetna om dessa lokala namn, men fann det bäst att inte favorisera något, utan uppkallade istället berget efter en skotte. På den vägen är det.
Mot den bakgrunden kan man enklare förstå rabaldret kring Mexikanska golfen, som den amerikanska regimen under Trump numera kallar «Amerikanska golfen». Det där «mountet» vi lärde oss heter McKinley stöptes 2015 om av dåvarande presidenten Obama till «Denali» för att hedra ursprungsbefolkningens term, men har nu åter bytt namn till McKinley – även om man i Sverige aldrig brydde sig om detta skifte.
Geografiska företeelser byter alltså namn titt som tätt, och vad som blir «internationell» norm (främst i Västvärlden) beror på vilket normgivande inflytande makten i fråga har. Numera är den brittiska och amerikanska styrkenivån reducerad, även om äldre paradigm lever kvar som koloniala rester. Ja, hela Nord- och Sydamerika är förstås en kolonial företeelse med grund i slaveri och folkmord, även om man faktiskt har bevarat en stor mängd lokala geografiska platsnamn.
Vad man kan slå fast är att varje suverän nation kan ha sin alldeles egen uppsättning namn på företeelser världen över, och «Gulf of America» är i det avseendet inte alls uppseendeväckande. Liknande tvister föreligger överallt i världen, även i våra trakter.
Vi, danskarna och tyskarna kallar det Östersjön, för att havet ju ligger öster om Sverige – duh! Det gör även finnarna (Itämeri), trots att innanhavet ur deras synvinkel ligger västerut – det är en annan kolonial historia. Men för de flesta andra heter det Baltiska havet i någon tappning, och man har då en annan referenspunkt.
Motsvarande problematik finns kring Japanska havet (日本海, Nihon kai), som av koreanerna kallas Östhavet (동해, Donghae) eller till och med Koreanska österhavet. Sydkinesiska sjön är egentligen en europeisk kolonialterm, och i Kina heter havet kort och gott Söderhavet (南海, Nanhai), för att det ligger söder om Kina. Men det ligger samtidigt öster om Vietnam, varför det där kallas Östersjön (Biển Đông).
Samma problematik finns inte kring neutrala termer som Gula havet, Svarta havet, Röda havet eller Vita havet, varför man kanske kan finna en konsekvent och bestående lösning gemensam för alla genom att undvika att uppkalla platser efter personer, länder och väderstreck. Britterna kunde exempelvis ha tagit fasta på betydelsen av Qomolangma och nyttjat en engelsk översättning, och på samma sätt ha förfarit med de öar i Sydkinesiska sjön som på flertalet lokalmål betecknas Sandöarna.
«Amerikanska golfen» kommer det nog aldrig att kallas av andra än USA, och risken är påfallande att administrationer av olika kulör kommer att bolla namnfrågan fram och tillbaka, även gällande det där «mountet» i Alaska. Det blir omständigt för amerikanska karttjänster, men kanske ska vi ända vara tacksamma för att det inte rör sig om namn som «Gulf of Trump» eller «Mount Trump», termer värdiga en megalomanisk personlighet av Trumps kaliber.
Japanska stålgiganten Nippon Seitetsu planerade att köpa den amerikanska motsvarigheten US Steel, under villkor om att behålla produktion i Pittsburgh. Men Sleepy Joe Biden sade häromdagen oväntat nej till sammanslagningen, med den sedvanliga motiveringen «nationell säkerhet».
Man skulle förvisso kunna hävda att stålproduktion är av elementär vikt för att säkra byggnation i tider av kris, men saken är den att Japan är en förment allierad till USA och därmed i sig en än viktigare komponent avseende nationell säkerhet. När man på detta underliga vis stöter sig med fränder riskerar man att urholka relationen.
Japan skulle därmed kunna närma sig Kina avseende stålproduktion och andra projekt, vilket US-sekreteraren Blinken med flera tycks ha insett, eftersom man gav sig av på blixtbesök till Tokyo för att bedyra sin vänskap och gjuta olja på vågorna. Huruvida det hjälper återstår att se, men klart är i vart fall att Ishiba Shigeru (石破茂) och hans kabinett är måttligt roade, och att Nippon Seitetsu avser stämma USA.
Så varför agerar Creepy Joe sålunda? Presidenter som har besegrats i val går vanligen ned i tempo inför vaktavlösningen, och tar inte beslut om större angelägenheter som inte är akuta. Biden gör tvärtom, och är osedvanligt aktiv i syfte att slutföra sin agenda, men även att sabotera för Trump.
Beslutet om Nippon Seitetsu handlar inte om nationell säkerhet, utan om att värna amerikanska jobb, det vill säga ett slags triangulering av Trumps politik. Biden har ju mer eller mindre övertagit Trumps tidigare projekt, inte minst att bedriva handelskrig mot Kina, och på den vägen fortsätter han in i kaklet, oklart varför.
Trump kan möjligen ställa sig bakom beslutet, men lär ställa sig frågande till Biden-regimens beslut av igår att införa ytterligare elva kinesiska företag på den så kallade Entity list, som förbjuder den amerikanska militären att handla med sagda bolag. Man kan fortfarande handla på den öppna marknaden, men beslutet kan stänka ned företagets renommé och småningom leda till fullständig sanktion.
Bland bolagen finns speljätten Tencent (腾讯, Tengxun) och batteriföretaget CATL (宁德时代, Ningde shidai), som Biden-regimen menar har kopplingar till den kinesiska militären. Det är inte bara Zhongnanhai som ställer sig frågande till det märkliga påståendet, men det är inte första gången man fabulerar från den amerikanska skurkstatens sida.
Saken handlar förstås om att lägga krokben för Kina, och är den kontinuerliga fortsättningen på tidigare agerande kring Huawei, ZTE, Tiktok med flera. Men numera har Beijing tagit på sig handskarna, och lär svara omedelbart på något vis. Detta bådar inte gott för framtiden, och det lär braka loss på allvar efter att Trump har intagit Vita huset.
Den fulla serien av filmer om James Bond, inalles tjugosex stycken, har väl var och en sett några gånger. Namn som Sean Connery, Roger Moore och Timothy Dalton plus några till har i perioder gestaltat den brittiske agenten, som därmed har blivit ett stående inslag i den västerländska kulturen.
Men de längsta filmserierna finner man i Asien, bland annat en sekvens om 123 filmer under knappt sjuttio års tid om den kinesiske folkhjälten Wang Feihong. Rekord med avseende på en och samma huvudrollsinnehavare intecknar emellertid den japanska långköraren Otoko wa tsurai yo (男はつらいよ), med fyrtioåtta filmer mellan 1969 och 1995.
Det är hårt att vara man, som titeln betyder, handlar i grunden om den ambulerande försäljaren och evige ungkarlen Kuruma Torajiro (車寅次郎), eller kort och gott Tora-san (寅さん), herr Tiger, en udda figur som aldrig får till det, men som ändå har hjärtat på rätt ställe.
Tora-san och Sakura-san, It’s Tough Being a Man (男はつらいよ) (1969)
Han har trots sin kringflackande tillvaro en fast punkt hemma hos «familjen» i Shibamata (柴又) i Tokyo, där han emellanåt tillbringar en del tid. Till familjen räknas hans halvsyster Sakura och dennes man Hiroshi, samt tant och farbror som förestår godisbutiken Kurumaya (車屋). Med tiden är det allt mer Sakura, Hiroshi och deras son Mitsuo som hamnar i centrum.
Hiroshi och Sakura, It’s Tough Being a Man (男はつらいよ) (1969)
I sin utåtriktade handel och vandel över hela landet träffar Tora-san alltid på skönheter, som han av någon anledning charmar och förtrollar, så till den grad att han egentligen skulle kunna förföra en och annan. Men när det väl kommer till kritan förmår han inte fullfölja, utan fegar ur, kanske på grund av uselt självförtroende, eller för att han inte vill binda sig och förlora sin frihet.
Halvsyster Sakura är ständigt oroad över Tora-sans civilstånd, och önskar se honom stadgad i familj hellre än att vara en kringvandrande kuf, medan tant och farbror är mer desillusionerade och väl har gett upp allt hopp.
Mitsuo och Izumi, Tora-san Takes a Vacation (男はつらいよ 寅次郎の休日) (1990)
Utöver ett underhållande drag av situationskomik berättar filmerna, huvudsakligen i regi av Yamada Yōji (山田洋次), om ett Japan som förblir en konstant, trots ständiga moderniseringar av olika slag, ett stycke fantastisk filmhistoria som målar hela den japanska kulturen och folksjälen med breda och tämligen vackra penseldrag.
Tora-san och Lili, Tora-san to the Rescue (男はつらいよ 寅次郎紅の花) (1995)
Man kunde för all del ha spelat in fler filmer, om det inte vore för att huvudrollsinnehavaren Atsumi Kiyoshi (渥美清) avled 1996 efter en längre tids sjukdom. Filmerna blev en nära nog dubbel årlig tradition i den japanska kulturen, med två extra specialversioner 1997 och så sent som 2019.
I den senare framträder det åldrande paret Sakura och Hiroshi och deras numera medelålders son Mitsuo samt dennes ungdomskärlek Izumi, vilket ger en våldsam kontrast till den ursprungliga uppsättningen med ett ungt par och deras lille parvel. Det är också detta persongalleri som i det senare skedet dominerar handlingen i filmerna, med en allt mer perifer Tora-san.
Hiroshi och Sakura, Tora-san, Wish You Were Here (男はつらいよ50 おかえり、寅さん) (2019)
Man skulle därmed lika gärna kunna se Sakura (Baishō Chieko, 倍賞千恵子) som huvudrollsinnehavare tillika rekordhållare med fyrtionio pjäser på meritlistan under femtio års tid, under vilken tid hon har bibevarat rollfiguren med den äran. Jag föredrar faktiskt att se Sakura som huvudgestalt i serien, och det skulle inte ha gått att fortsätta utan hennes medverkan.
Mitsuo och Izumi, Tora-san, Wish You Were Here (男はつらいよ50 おかえり、寅さん) (2019)
Viss klichébildning till trots måste serien anses tillhöra den japanska kulturkanon, en tidlös skildring och en omistlig del av kulturarvet, även om serien är tämligen okänd i större delen av världen utanför Japan. Det hade inte behövt vara så, då handlingen har helt universell räckvidd.
