Kategorier
Asien Europa Japan Kina Kultur Språk

Kinesisk long

龍 Drakens år – 龙年longnian – är nu inlett i kinesisk och östasiatisk kultur, och för all del även i delar av västerländsk. Det är det mest magnifika av de tolv djuren i den kinesiska djurkretsen och bland andra mytologiska kreatur, med en förskräcklig mängd varianter till havs och på land.

Från kinesiskt håll finns numera en uttalad ambition att slå vakt om inhemska namn och begrepp för kinesiska företeelser, exempelvis att benämna Tibet med termen Xizang, och en liknande diskurs finns kring den kinesiska draken. Detta för att drakar i öst och väst är väsensskilda.

Den moderna västliga draken, sprungen ur medeltidskultur, gestaltas undantagslöst som en flygande och eldsprutande best som måste tas av daga som en fiende, så som förtäljt i legender som Sankt Göran och draken, Tors kamp med midgårdsormen Jörmungand och Sagan om ringen.

I kontrast är den kinesiska draken en beskyddare och en benägen varelse som är människans bästa vän, och den kan varken flyga eller spruta eld. Däremot är den kraftfull och ett värn mot fiender från alla håll och kanter, och av det skälet har den kommit att utgöra maktens symbol i imperier och länder i Östasien. Drakens närvaro signalerar trygghet.

Orientens och occidentens drakar har inga beröringspunkter i övrigt, annat än att utgöra två varianter av en tämligen global drakmyt. Drakar förekom redan i kulturen Yangshao (仰韶) för sju tusen år sedan, men var då något annorlunda beskaffade, som en blandform av ormar, krokodiler, fåglar och andra djur – den ursprungliga kinesiska draken kunde flyga. Den vinglösa imperiedraken är av mer «modernt» snitt, från Tang (唐, 618–907) och framåt.

Västdrakarna har som allt annat sina förlagor i Mesopotamien, Egypten och sedermera Grekland, som ormliknande kreatur. Man spekulerar i om generell fobi gentemot ormar ligger bakom den universella drakmyten, men det motsägs alltså av att den kinesiska draken inte är förknippad med sådan rädsla.

En annan hypotes hävdar att fossil av dinosaurier ligger till grund för uppkomsten av myten, vilket förmodligen är mer riktigt. Kina har ymnig förekomst av sådana fossil («drakben»), som ofta har nyttjats i traditionell kinesisk medicin. Mot det talar att våra skandinaviska drakar tycks sakna en sådan koppling, men det förutsätter då att myten har uppstått i Skandinavien – den är förmodligen importerad från stäppkultur som resten av den nordiska mytologin.

Nå, det kinesiska förslaget är att benämna den kinesiska draken lóng, efter pinyin för tecknet i fråga – traditionellt 龍, förenklat 龙. Sedvanlig språkförbistring gör att en anglodominerad värld dock skulle tolka detta som det engelska ordet long, varför man får förtydliga med den alternativa stavningen loong (/luŋ³⁵/) för att markera rätt vokalljud.

Det är emellertid en dålig idé, som inte heller den kommer att få fäste. Dels för att det ändå är en drake i mängden, om än med kinesiska kännetecken, och dels för att liknande drakar förekommer i grannkulturerna, i grunden samma drake men med annat uttal: i Japan りゅう (ryū) för den kinesiska, med ett annat förenklat tecken, eller たつ (tatsu) för den specifikt japanska.

Den kinesiska draken står stark ändå, och det bereder inga problem att skilja de båda varianterna åt. Det tycks vara tämligen allmänt känt att det rör sig om olika kulturella fenomen, om än i liknande förpackning, och även i Väst betraktas den kinesiska draken med viss vördnad.

Säkert vill man dock i Väst döda även den kinesiska draken, i enlighet med klassisk västlig mytologi!
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Engelskans status förtvinar

Dö svidish dajalect är tämligen välkänd, och av sådant slag att handflatan gärna åker upp i pannan medan den andra handen letar efter skämskudden när det uttrycks. Förvirringen är total när statsteves stjärnor krystat uttalar saker som youtyoob istället för endera youtoob (/ˈjutub/) eller youchube (/ˈjuːtʃuːb/), som är de gängse uttalen.

Ändå är det en vanlig uppfattning bland svenskar att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, trots den kraftiga brytningen och oförmågan att nyttja plurala eller subjunkta verbformer och andra egenheter i tungomålet. Man slänger sig gärna med uttryck på engelska, samtidigt som kommersiella produkter och reklam för dessa nyttjar engelska termer istället för svenska, trots att resultatet inte kan uppfattas som annat än töntigt – det är en kulturell anpassning och underordning till en socioekonomiskt starkare kultur.

Noga räknat hör svenskarna faktiskt ändå till de folk som bäst förmår tala engelska som andraspråk, och man intar därmed en sjätteplats i den globala rankingen, enligt ett språkföretags återkommande mätningar. Det beror emellertid inte på bättre språkförmåga, utan är en konsekvens av att svenska likt engelska är ett germanskt språk, därtill med omfattande beröringspunkter sedan danelagen under vikingatiden.

Förmågan att bemästra engelska beror av lingvistisk och kulturell närhet eller forna status som koloni.

I topp bland länder finner man inte oväntat Nederländerna, då den västgermanska nederländskan är närmast besläktad med engelskan. Därefter följer den forna brittiska kolonin Singapore och andra germanska länder, nämligen Österrike, Danmark, Norge och Sverige – vi är alltså sämst i Skandinavien i denna mening.

Därefter finner vi Belgien, som likt Nederländerna har nederländska som tungomål, men även franska, ett annat språk som sedan normandernas erövring 1066 har haft omfattande inflytande över engelska språket. Det är nog inte helt förvånande att den forna nederländska och brittiska kolonin Sydafrika återfinns på nionde plats, följt av det germansktalande Tyskland.

Kroatien och Grekland intar jumboplatserna i det skikt som motsvarar «mycket god förmåga», och följs av mestadels europeiska länder i nivåerna «god förmåga» och «medelmåttig förmåga», jämte forna brittiska eller amerikanska kolonier som Kenya, Nigeria, Malaysia, Filippinerna och Hongkong.

I största allmänhet kan man därför hävda att engelskans ställning är starkast i germanska länder, därefter i länder vars språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, eller i forna kolonier vars administrativa språk utgjordes av engelska. I andra delar av världen tunnas förmågan successivt ut, beroende på lingvistiskt och kulturellt avstånd.

«Låg förmåga» eller «mycket låg förmåga» finner man därför generellt i Afrika och Asien, med undantag för forna kolonier eller länder med starkt amerikanskt eller tidigare brittiskt inflytande, som Sydkorea, Filippinerna och Indien, men även i delar av Latinamerika inklusive Mexiko – västra USA är trots allt spansktalande.

Engelskanivån i Kina och Japan sjunker.

Både Japan och Kina hörde fordom till länder med «medelmåttig förmåga», men i Japan har förmågan successivt sjunkit under ett decennium, medan engelskan i Kina har tappat alldeles i status sedan USA inledde fientliga handlingar mot landet under Trump. Man har därför medvetet tonat ned undervisningen i engelska, och istället prioriterat de nationella språken.

Den globala trenden är också i kraftigt vikande, uttryckt av att förmågan bland 18–20-åringar faller hela åttionio punkter, motsvarande ett tapp från «medelmåttig förmåga» till «mycket låg förmåga» under perioden 2015–2023. Den amerikansk-brittiska kulturen tappar alltså i status, vilket är ytterligare ett uttryck för att en unipolär världsordning har ersatts av en flerpolig.

Numera lockar CJK-draman och motsvarande popmusik minst lika mycket som tidigare amerikansk och brittisk kultur, inte bara i Asien utan även i USA, Brasilien med flera länder, varför behovet av och nyttan med engelska minskar. Det är strikt talat bara i Europa som man ser ett uttalat behov av att bemästra engelska, vilket kanske mest är ett beklagligt uttryck för att EU står under amerikansk suzeränitet.

Den uppväxande globala generationen dissar engelskan.
Kategorier
Filosofi Hälsa Japan Kultur Politik Vetenskap

Livselixiret socker?

Stjärnskotten på Aftonbladets ledarsida upphör aldrig att förvåna med sin vänsterblivna okunskap. Senast är det någon tranny femcel Fanny som hävdar att man lever längre av att äta socker, i vart fall om man undviker mobilen och ingår i någon social gemenskap. Inspiration för detta horribla påstående hämtar skribenten i det japanska begreppet ikigai (生き甲斐), som i princip betyder livsmening.

Flummiga filosofiska koncept i all ära, men människokroppen är och förblir en kemisk fabrik, vars reaktioner är föremål för vetenskaplig analys. Och för denna kemiska fabrik är socker – eller rättare hög glukoshalt i blodet – en avgörande biomarkör för åldrande, alldeles oavsett omständigheter i övrigt.

Socker (glukos, fruktos, stärkelse) är alltså det mest bombsäkra sättet att skynda på såväl åldrandet som utveckling av i stort sett samtliga välfärdssjukdomar, från diabetes och högt blodtryck till cancer och demens. Hög konsumtion av socker och snabba kolhydrater i allmänhet ger fenomenet glykering, som leder till plackbildning i artärer och hjärna, med senare följder.

I kombination med inflammatoriska omega-6-rika oljor, som de vänsterblivna mupparna menar är «nyttiga fetter», får man dessutom en fin turboeffekt på åldrandet och sjukdomsutvecklingen.

Social gemenskap är å andra sidan inte en mätbar parameter i sammanhanget, och givet att många personer faktiskt föredrar stora mått av enskildhet snarare än tvångsgemenskap, är det svårt att förlika med begreppet ikigai. Bara den enskilda individen kan avgöra den egna livsmeningen, den kan inte bestämmas av andra.

Här brukar man åberopa befolkningen på Okinawa med flera så kallade blå zoner, varvid man försöker sammanställa likande faktorer för grupperna i fråga. Det visar sig då att dieten är vitt skiftande, men att inslag av kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande är den enda gemensamma nämnaren.

Den som fastar under en större del av dygnet, med vilje eller på grund av fattiga omständigheter, har helt naturligt en lägre halt av blodsocker, och är därmed mindre benägen att utveckla sjukdomar eller avancerade glykerade slutprodukter, vars effekt är åldrande. Den som följer ett sådant mönster lever både längre och friskare.

Hundraåringarna på Okinawa har främst varit utsatt för ofrivillig fasta under krigsåren, medan moderna okinawabor tenderar att äta mer likt andra japaner. En speciell ingrediens i den så kallade okinawadieten är för övrigt sötpotatis, som konsumerades i riklig mängd. Men sötpotatis innehåller speciellt en α-glukosidasinhibitor som reglerar blodsockerupptaget, och därmed bidrar till den observerade effekten.

Det är inte som (för)ledarskribenten hävdar att det här dröjer sig om en konflikt mellan väster- och österlanden, utan man är i Japan ledande på just denna medicinska front. Inte minst den renande effekten av autofagi avtäcktes av en japan, samtidigt som den socker- och kalorisnåla, fiskrika japanska dieten framställs som föredömlig (till skillnad från vissa andra skräpkulturer).

Kategorier
Japan Politik Vetenskap

Gojira återuppstår

Gorillavalen ゴジラ – eller oftare Godzilla – är förstås det populära japanska monstret (怪獣kaijū), en ödleliknande best som har blivit en kulturell följetong världen över sedan 1950-talet. Havsmonstret sägs ha muterat av strålning från ett amerikanskt atombombsprov, med grotesk tillväxt som en av flera följder.

Verkligheten kanske inte alltid överträffar dikten, men Japan har från och med idag börjat pumpa ut radioaktivt vatten från katastrofdrabbade kärnkraftverket 福島Fukushima (Lyckoön). Det rör sig om en miljon ton förorenat vatten, som går rakt ut i Stilla havet, med okända konsekvenser.

Kina har länge protesterat mot de planerade utsläppen, och har som en konsekvens stoppat importen av fisk och skaldjur från Japan. Även Sydkorea och andra nationer i regionen har vissa tvivel kring hanteringen, så ock en rad miljöorganisationer.

Bland isotoperna finns ³H, ¹⁴C, ⁹⁰Sr och ¹²⁹I, radioaktiva element vars konsekvenser för det marina livet inte är klarlagda. Särskilt strontium är ett problem, då det har samma slags kemiska egenskaper som kalcium. Strontium lagras således i ben, där betastrålningen orsakar bencancer och leukemi.

Vi känner strontium sedan olyckan i ukraïnska Tjernobyl 1986, då vinden förde hit isotopen, som lagrades i svampar och andra organismer och småningom överfördes till älgar och renar. Halveringstiden är 28.8 år, varför elementet finns i omlopp under lång tid. Havet kan tyckas vara stort, men det ansamlas alltså i organismer, med högre koncentration ju högre upp i näringskedjan man kommer, med människor i den yttersta toppen.

Problemet är inte missbildade fiskar – och eventuella jätteödlor – utan det fiktiva monster som strålningsskador utgör för människan. Det japanska experimentet kommer med matematisk precision leda till att människor drabbas av strålningsskador, till skillnad från själva olyckan 2011. På bojkottlistan bör således sashimi, sushi och andra sorters fisk och skaldjur från Japan nu placeras.

ゴジラ. Japan har släppt lös ett havsmonster.
Kategorier
Japan Kina Kultur Språk

Hur många tecken?

Det finns ingen känd gräns för hur många kinesiska tecken som har förekommit i bruk i historien, men de mest omfattande lexika omfattar över hundra tusen. Typiska ordböcker i Kina, Japan och Sydkorea behandlar ungefär hälften, det vill säga femtio tusen, men då är huvuddelen historiska tecken, varianttecken och specialtecken av olika slag.

Det säger sig självt att man inte kan ta in den mängden, och i praktiken behöver man några tusen tecken för att ta del av nyheter och kultur. Kinas regering har för ändamålet publicerat 8105 ofta använda tecken, fördelat på tre listor om 3500, 3000 och 1605 tecken vardera.

Den första om 3500 tecken motsvarar grundläggande läskunnighet, medan den andra om 3000 täcker en mer litterär och teknisk vokabulär. För egen del behärskar jag ett antal tusen tecken, nämligen alla i den första listan, färre i den andra, och knappt några alls i den tredje – märkligheter som 厣 (yǎn), 崧 (sōng) och 铴 (tāng). Det är typiskt även för kineser, och indikerar en sorts praktisk gräns.

Ofta förskräcker denna otympliga massa tecken den som är nyfiken på kinesiska, eller för den delen japanska, men det är knappast i tecknen svårigheten ligger. Dels finns en systematik i hur tecknen konstrueras, och dels är det förstås så att det finns en mindre mängd mer grundläggande tecken.

Om man studerar frekvens för tecken finner man att tio procent av skriftspråket representeras av blott sex (!) tecken, tjugo procent av tjugo tecken, och trettio procent av fyrtioåtta tecken. Hälften av en genomsnittlig textmassa kan representeras med hundrafemtio tecken, och man når nittio procent med drygt tusen tecken.

Teckenfrekvens för kinesiska tecken. En stor del av språket behärskas med en begränsad mängd tecken.

Nu är tecken inte alltid samma sak som ord, och man måste förstås lära sig en stor mängd ord i form av teckenkombinationer, men tecknen som sådana är inte så skrämmande som man först föreställer sig. Man kan ganska raskt tugga i sig en grundmängd, varefter det blir mindre sjå i att slå upp ju mer man läser – det skiljer sig inte från inlärning i andra språk, och i grunden kokar allt ned till ordförråd.

Å andra sidan kommer man alltid att stöta på nya tecken, oavsett hur lärd och beläst man är. Det är ekvivalent med att finna ett nytt ord i ett annat språk, som man då kanske måste slå upp. Skillnaden är att man inte kan vara säker på hur tecknet uttalas, även om utformningen kan ge en viss vägledning. Ofta kan man även härleda betydelsen genom kontext och tecknets komponenter.

Min erfarenhet är att man ledigt kan plöja en bok med ett par tusen tecken, varvid man kan jobba upp vokabulären på sedvanligt vis. Tidningsartiklar kan vara mer krävande, beroende på ämne, nämligen för att fackuttryck förekommer.

Men även om man bör och måste studera tecken i sig, är det inte där man bör lägga krutet, utan på inlärning av ord. Tecknen lär man sig samtidigt, och får då ett slags förstärkning i inlärningen. Man behöver bara ta sig över den första tröskeln.

Tecken i en tidningsartikel. Gul markering motsvarar tio procent eller blott sex tecken; orange tjugo procent eller tjugo tecken; röd trettio procent och 48 tecken; grön fyrtio procent och 90 tecken; blå femtio procent eller 149 tecken; violett sextio procent eller 239 tecken; och slutligen brun upp till sjuttio procent med 373 tecken. Kvarvarande tecken är inte ovanliga, och befinner sig bara snäppet högre upp i rang.