Seoul är numera världens Babe-Mekka, till vilket Östasiens allra vackraste och talangfullaste flickor inom en radie om tusen mil anländer för att göra karriär. Från Japan och Kina, Vietnam och Thailand, Nya Zeeland och Australien, alla dras de till Sydkorea, för att det är där infrastrukturen finns i form av den genre vi kallar K-pop.
Le Sserafim (르세라핌) är härvidlag en typisk grupp, bestående av två japanskor, två sydkoreanskor och en koreansk amerikanska. Man får förstå att flickorna är rätt maxade i fråga om smink och dylikt, men man kan inte enkelt fejka drag, kroppsformer med mera.
Bländande utseende är alltså en del av paketet, en audiovisuell framställning i videoformat, med banbrytande redigering och den fräschaste popen för dagen. Det är för övrigt inte bara östasiatiska babes som drar till Seoul, utan även alla världens låtskrivare, inte minst de svenska.
Men vad gäller grupper som Le Sserafim och ❤️ Nmixx är musiken i sig ganska radikal, och skiljer sig väldigt mycket från typisk K-pop. I fallet Le Sserafim består mycket av EDM och mer udda inslag, varvat med en och annan traditionell låt. Givet kompositionen sjunger man på såväl koreanska som japanska, utblandat med en del engelska.
Icke desto mindre är det videoverken som lockar mest, och jag erkänner villigt att detta är en form av porr för mig, ett gift jag inte kan sluta med, bländverk jag inte kan sluta att titta på. Det gäller inte minst tjejerna själva, och i mitt sinne odlas en märklig form av habegär och vilja att äga. Läckrare än så här blir det inte.
Bandets namn är frasen I’m fearless med omkastade bokstäver, vilket syftar på debutsingeln 2022. Sedan dess har gruppen varit synnerligen produktiv, med ett omfattande register av låtar och videor, ofta med hundratals miljoner visningar per styck.
Som alla K-pop-artister är medlemmarna väl drillade i sång, musik, dans och andra grenar, men exempelvis Nakamura Kazuha (中村一葉) har bakgrund som balettdansös, med utbildning vid Bolsjojteatern i Moskva samt motsvarande institut i tre andra länder. Landsmaninnan Miyawaki Sakura (宮脇咲良) har ett förflutet i japanska supergruppen AKB48.
Även de koreanska medlemmarna Gim Chaewon (김채원), Hong Eunchae (홍은채) och Huh Yunjin (허윤진) har formell utbildning i bagaget, nämligen vid «idolakademien» Hanlim i Seoul och andra institutioner, samt erfarenhet från andra grupper. Något man omedelbart och instinktivt förstår när man konsumerar deras sköna verk.
Ibland sprattlar det till i valutahandeln, med klara spikar i förhållande till kursen. Det beror då ofta på stödköp av den egna centralbanken i syfte att hålla valutans värde i schack, åt endera hållet beroende på situation. Det kan förstås även bero på andras spekulationer mot ett lands valuta, som när globalisten Soros kaozade med den svenska skvalpvalutan.
Det senaste hacket i kurvan hade i själva verket USA som aktör, då man i början av augusti beslöt att köpa japanska en (円) – eller yen, som den vanligare kallas utomlands. Skälet är att valutans värde mot dollarn började sjunka ned mot 160-strecket, vilket anses vara den tolerabla gränsen givet en mängd parametrar, som Japans statsskuld med mera.
Det hör emellertid inte till vanligheterna att utländska aktörer stödköper andra nationers valuta i annat än egenintresse, och så är inte fallet här heller. Japan sitter nämligen på en biljon dollar i amerikanska papper, som man lär börja sälja av i fall valutans värde minskar.
Försäljning av amerikanska statspapper skulle leda till höjda amerikanska räntor, vilket inte är önskvärt givet den amerikanska statsskulden om 122 %. En svagare yen skulle dessutom stärka Japans konkurrenskraft, och på motsvarande vis försvaga USA:s i den bilaterala handeln.
USA tog ned yenen till 160-strecket, men den rekylerade snabbt eftersom grundorsakerna kvarstår.
Man kan då fråga sig varför Japan vill hålla valutan på konstlat höga nivåer istället för att låta den flyta. En orsak är att en starkare yen ger billigare import, och Japan är höggradigt beroende av importerade livsmedel och olja. Dyrare import leder till politiskt missnöje, då levnadskostnaderna ökar.
Japan har också intresse av att hålla räntorna nere, inte minst på grund av den höga statsskulden om 250 %. Japan har samtidigt en mängd tillgångar som balanserar skulden, men säljer man av tillgångarna för att betala räntor avhänder man sig den bufferten.
Även om Japan alltså skulle ha nytta av stärkt konkurrenskraft, vill man av andra skäl hålla yenen någorlunda högt värderad. På så sätt möts de båda ländernas behov här i en märklig bilateral valutaspekulation.
Men eftersom inga andra länders centralbanker var informerade om saken, är investerare inte helt övertygade om äktheten i USA:s engagemang. Yenen sjunker därför snabbt tillbaka, och ligger redan och skvalpar kring 160-strecket.
Till yttermera visso använde Washington euro som betalningsmedel, nämligen ur den egna valutareserven. Normalt skulle man ha nyttjat dollar, men man tycks alltså vara livrädd för att försvaga dollarns värde.
Interventionen kan därför sägas ha misslyckats, och man frågar sig vad som ligger djupare i denna händelsekedja. USA har intervenerat förr, nämligen under den asiatiska finanskrisen 1998 och efter en jordbävning 2011.
Klart är att yenen började sjunka i värde efter att kriget i Ukraïna inleddes 2022, nämligen som en effekt av ökad inflation. Japan har knappt haft någon inflation på årtionden, och även om en sådan skulle stimuera ekonomin, skulle den även driva upp räntorna, vilket Japans centralbank skyr mest av allt – Japans statsskuld är till största del inhemsk.
Kriget i Iran har haft samma effekt, nämligen eftersom olja blir dyrare och därmed spär på Japans importkostnader, med kringeffekter i inrikespolitiken när allt blir dyrare. Man tänker sig gärna Japan som ett rikt land, som var framme i år 2000 redan på 1960-talet, men i sjäva verket är man fortfarande kvar i år 2000.
I verkligheten har Japan successivt blivit fattigare i förhållande till G7-länder, samtidigt som grannlandet Sydkorea har blivit rikare. Japan har fastnat i tiden sedan bostadsbubblan under 1990-talet, som i sin tur accentuerades av devalveringen av dollarn gentemot yen, D-mark och andra valutor 1985 (Plaza accords), en märklig amerikansk intervention som effektivt punkterade den japanska framgångssagan.
Sedan dess har Kina istället växt fram som det stora ekonomiska hotet mot USA, och man försöker pressa och kontrollera landet i ungefär samma riktning med tullar och exportförbud med mera. Men Beijing kan sin historia, och tänker inte gå i samma fälla som japanerna.
Den enda vinnaren under den nuvarande kaotiska situationen på världsscenen är för övrigt Kina, som har gjort sig relativt oberoende av olja och istället satsat stenhårt på grön teknik. Detta till skillnad från Japan, vars energibehov till en tredjedel utgörs av olja.
Trumps krig i Iran rekylerar alltså på såväl USA som dess allierade i Japan och Europa, vilket nog inte var den ursprungliga tanken. Mot den bakgrunden ter sig detta stödköp som besynnerligt, och det osar desperation om hela aktionen.
En hög statsskuld kan hållas i schack av hög tillväxt och låga räntor på skulden, men om räntan blir högre än tillväxten hamnar man oerhört snabbt i en skuldspiral. Det har hänt nationer med betydligt lägre statsskuld, som Argentina och Grekland, och det kan definitivt hända även starkare ekonomier som Japan och USA om det börjar gå söderut.
Det är just den tolkningen man bör göra, att båda länderna börjar känna av statsskulden allt mer. Exempelvis USA betalar 14 % av sin budget på att betala räntor, vilket är mer än det överdimensionerade försvaret. Japan är än mer illa däran, även om man alltså har en buffert i form av amerikanska värdepapper – på så sätt är de båda ländernas kriser sammankopplade.
160-gränsen gäller sedan Plaza accords 1985, då US-dollarn devalverades i förhållande till japansk yen och några andra valutor, vilket stärkte den amerikanska konkurrenskraften samtidigt som den japanska försvagades. Det blev slutet på det japanska undret.
Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.
Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.
Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.
I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.
Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.
Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.
Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.
I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.
Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.
Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.
Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.
Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.
I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.
Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.
Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!
Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.
I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.
Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.
Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.
Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.
Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.
Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.
Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.
På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.
Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.
Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.
Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.
Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).
Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.
Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.
Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.
Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.
Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?
Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.
