I skolan får de flesta sannolikt tampas med egendomligheter i utländska språk, till exempel att det finns två sorters vara i spanskan i form av ser (existens) och estar (befintlighet): es un niño respektive está en la ciudad. Överhuvudtaget får man brottas med en rikare morfologi, där varje verb har olika form beroende på person och numerus, exempelvis franskans je suis, tu es, il est, nous sommes, vous êtes och ils sont.
För att riktigt krångla till det använder man olika rotformer i en del språk, som i tyskans ich bin och sie sind. Även den mer raka engelskan dras med detta fenomen, som i I am och he is, medan infinitivformen to be uppvisar en annan rot. Varför är det så här, varför kan inte alla bara använda motsvarande är överallt som i den rena svenskan?
Svaret är förstås att även svenskan en gång hade en rikare morfologi med verbkonjugationer. Gustav Vasa pratade inte som vi, utan talade fornsvenska med andra vokalljud och en annan prosodi, men framförallt med konjugationer av verb efter person och numerus samt med böjningar av substantiv och adjektiv efter kasus, genus och numerus. Istället för jag/du/han/vi/ni/de är användes iæk ær / æm, þu æst, han ær, vi ærum, ir ærin och þer æru i presens (indikativ, men på den tiden användes även konjunktiv flitigt, med motsvarande rikliga konjugationsmönster).
I nysvenskan blev alla singularformer gemensamma i jag/du/han är och alla pluralformer i vi/ni/de äro, och slutligen förenades samtliga i den enda formen är i modern tid. Anledningen härtill är bland annat friktion med plattyskan under hansatiden och senare inflytande från andra språk. Engelskan drabbades av motsvarande sönderfall under danskarnas inflytande. Språk tenderar att bli analytiska snarare än syntetiska när de utsätts för friktion från besläktade språk, då talarna har en hyfsat gemensam bas men olika konjugations- och böjningsformer i sina respektive språk.
De romanska språken har inte utsatts för motsvarande nedbrytning, utan har behållit rika konjugationsmönster. Däremot har kasus eroderats fullständigt på samma sätt som i engelskan och de skandinaviska språken, medan högtyskan och slaviska språk har behållit såväl konjugationer som deklinationer i högre grad. Den isolerade isländskan har på samma sätt, med viss språkvård, behållit den nästan oförändrade fornnordiskan.
En mer intressant fråga är kanske hur komplex flekterande morfologi överhuvudtaget uppstår, och svaret är att det sker genom en process som kallas grammatikalisering. Ett språk lämnat till sig själv utan större inflytande från andra kulturer tenderar att syntetisera kasusmarkörer och andra suffix eller affix med grammatisk betydelse. Svenskans bestämda artikel -en respektive -et är en sådan form av grammatikalisering, som skiljer sig från andra språks bruk av fristående artiklar. Framväxten av stare som parallell kopula i vulgärlatinet är ett annat exempel. Det sker helt pragmatiskt och innebär vanligen ett snabbare och mer precist regelbundet språk, men också ett mer otympligt språk för vuxna nybörjare.
I betraktande av de större europeiska språken kan man iaktta en rad gemensamma drag. Nederländska och engelska is respektive tyska ist i tredje person singular skiljer sig inte så mycket från spanskans es eller franskans och latinets est. Tyskans sind i tredje person plural är på samma sätt inte väsensskilt från latinets sunt, eller för den delen sanskrits santi eller polskans są. Det är för många likheter för att vara en tillfällighet.
Mycket riktigt kan man härleda samtliga germanska, romanska, keltiska, hellenska, baltiska, slaviska och indoiranska språk till ett enda ursprung i indoeuropeiskan, och det har då bäring på stora delar av vokabulär och grammatik. Här är vi bara intresserade av den så kallade kopulan i dessa språk, det bindeverb som förenar subjekt med predikat: att vara.
Det visar sig vid rekonstruktion av ett sådant indoeuropeiskt språk att flera verb är involverade, vilket förklarar existensen av flera olika rotformer. Existensverbet är *h₁ésti med roten *h1és- och ändelserna -mi, -i, -ti i singular samt -mós, -té, -enti i plural: *h₁ésmi, *h₁ési, *h₁ésti, *h₁smós, *h₁sté och *h₁sénti. Indoeuropeiskan hade även dualisformer, som ärvdes ned i sanskrit, urgermanska, grekiska och urslaviska, men de är av mindre betydelse för framställningen; se vidstående tabell för detaljer.
Givet att indoeuropeiskan stammar från Ukraïna är det inte förvånande att urslaviskan behåller mönstret nära nog intakt i både stam och ändelser med *es-mĭ, *es-i,*es-tĭ, *es-mŭ, *es-te och *s-ǫtĭ. Huvuddragen återfinns än i dag i slaviska språk som ryska och polska: jesm’ (есмь), jesi (еси), jest’ (есть), jesmy (есмы), jeste (есте) och sut’ (суть) för ryska, jestem, jesteś, jest, jesteśmy, jesteście och są för polska.
Samma regelbundna överföring ser vi i sanskrit, som talades i norra Indien: as-mi (अस्मि), as-i (असि), as-ti (अस्ति), sa-maḥ (समः), s-tha (स्थ) och s-anti (सन्ति). Modern hindi och urdu behåller inte dessa former rakt av, utan har en mer knepig men ändå logisk utveckling, som beror av ytterligare ett verb.
För latin har vi fomerna sum, es, est, sumus, estis och sunt. Vi ser att -i har fallit bort i de de tre singularformerna (sum, es och est i stället för de förväntade *sumi, *esi och *esti) samt i tredje person plural (sunt i stället för *sunti), men härledningen är kristallklar. Den samtida urgermanskan behåller samma former i övergången, men med en del ljudförändringar i tonande riktning: *im-mi, *iz-i, *is-ti, *iz-um, *izu-d och *s-indi.
För den vidare utvecklingen behöver vi det indoeuropeiska befintlighetsverbet *bʰúHt med roten *bʰúH- och ändelserna -m, -s, -t i singular samt -mé, -té, -énd i plural. Det är detta som ger upphov till suppletion i konjugationerna, och de båda verben *h₁ésti och *bʰúHt har således förenats i en salig blandning efter att ursprungligen ha varit helt fristående.
Engelskans infinitiv to be stammar från *bʰúHt, medan de moderna konjugationsformerna am, is och are stammar från *h₁ésti. För de germanska språken sker ganska häftiga ljudförändringar, vilket bland annat medför att s övergår till r i bland annat kopulan: *h1ésmi → *immi* → em → ær för exempelvis den nordgermanska grenen. Att vara följer ur *h₁ésti → *wesaną → wesan → vesa → vera → vara i succession.
Det där med två eller fler samverkande verb med olika nyanser är således en företeelse som är av gamla anor. Det moderna romanska bruket av latinets stāre är ett nyare exempel som stammar ur vulgärlatinet. Romarna själva använde bara en form esse, medan moderna romanska språk har utvecklat dualitet. Franskan har sedermera tappat denna egenskap och använder bara être, men ser och estar i spanskan samt essere och stare i italienskan är en direkt parallell till bruket av två indoeuropeiska verbformer.
Att det småningom sker en sammanblandning beror på att begreppen är närstående och inte alltid helt klara att skilja åt, samt att människor använder språk imperfekt, även med den största bildning i ryggen. Dialekt, ungdomlig slang och så vidare nöter ned ytterligare och etablerar nya former. Utbyte och handel med närliggande kulturspråk utövar inflytande, särskilt i en tid då utbildning inte är allmän. Det som är förvånande är väl egentligen att språken inte förändras än snabbare, och att man kan härleda ett sex tusen år gammalt urspråk ur moderna former är inget mindre än enastående.