Progressivt ökande förekomst av diabetes, fetma, cancer, demens, hjärt- och kärlsjukdomar och en rad andra så kallade välfärdssjukdomar, likväl som motsvarande kostnader förknippade med dessa, kan i princip reduceras till ett enda problemkomplex, nämligen intaget av socker i kosten.
Glukos och fruktos i kosten driver insulin att lagra överskottet av energi som fett, som därefter blir låst så länge insulinproduktionen överstiger en viss nivå. Givet att människor numera konstant knaprar på något, oftast med rikligt sockerinnehåll, blir följden med automatik fetma, diabetes och så vidare.
Kunskapen och orsakssambanden är välkända, men kommer inte allmänheten till godo på grund av allt för mycket informationsbrus. De flesta tror alltjämt att det handlar om att tillföra mer av något annat, som frukt och grönsaker, för att få en mer hälsosam balans, medan andra istället tillskriver problemet mättat fett, för stora portioner, för lite motion, för mycket skärmtid och mycket mera av sekundär natur.
Det finns förvisso många aspekter i denna problematik och en uppsjö av metoder och dieter för att bemästra problemet, men faktum kvarstår ändå att socker är den fundamentala ärkeskurken. Det är ett gift och en drog så stark att kokainberoende råttor i försök hellre väljer sockervatten än kokain…
På samma sätt som för andra droger, som cigaretter och alkohol, måste man angripa tillgängligheten på en rad olika sätt, med såväl en häftig sockerskatt på raffinerad skräpmat, godis och andra sockerrika produkter, som maffiga varningstexter om att ickematen i fråga kan ge upphov till diabetes, cancer och andra hälsoproblem.
Det är en politisk fråga, ty individen har i regel inte adekvat information för att träffa ett rationellt val. Det är därför inte heller en frihetsfråga, och man kan inte fortsätta skylla problemet på enskilda individers förment svaga karaktär. Det är ett mycket större problem, med global räckvidd, och det tarvar strukturella ingrepp.
Det behövs en lagstiftning som på en rad olika sätt premierar konsumtion och försäljning av riktig mat, det vill säga sådant som plockas, grävs upp, jagas, föds upp eller fångas och säljs i befintligt skick eller med lätt raffinering för hållbarhet, samtidigt som skräpmaten på motsvarande sätt strafftaxeras i alla led och på andra sätt görs mindre attraktiv för såväl producenter och grossister som konsumenter.