USA brukar beskrivas som en nation av invandrare, men det är en mer selektiv historia än vad som brukar framkomma i de många hyllningstalen. Migrationspolitiken har varit högst instrumental, i syfte att stärka den amerikanska nationen med talanger och arbetskraft, och man har då gynnat främst europeisk immigration samtidigt som man tidvis har förbjudit afrikansk och asiatisk.
Mot det finns egentligen inget att invända, utan är den normala ordningen, som även har praktiserats i Europa innan man fick spel och började importera sociala turister från tredje världen. Sådan invandring är till föga båtnad för vare sig värd- eller ursprungsland.
Men i den amerikanska migrationspolitiska historien kan man ändå skönja rötterna till det veritabla hat mot kineser och andra asiater som för närvarande grasserar i landet, med bestialiska våldsdåd mot amerikaner med asiatisk bakgrund och asiatiska turister. Det är ett hat som göds av kinafientlig agendajournalistik och motsvarande politisk hatretorik, och det har i själva verket gamla anor.
Kina är numera känt för att på kort tid ha byggt världens överlägset största nät av höghastighetståg, men långt innan dess deltog stora skaror kineser i att bygga den amerikanska transkontinentala järnvägen (1863–1869). Dessa coolies – efter 苦力, ordagrant bitter kraft och i överförd betydelse arbetare – erbjöds arbete till låga löner, och kom därmed att ersätta den tidigare arbetskraften i negerslaveriet.
Kineserna hade ursprungligen kommit under guldrushens dagar under 1850-talet, men de flesta fick småningom se sig tvungna att söka arbete för en spottstyver snarare än att bli rik. Företagen tackade och tog emot denna utmärkta arbetskraft, men samtidigt väckte det ont blod bland vita amerikaner, som närde ett allt större hat gentemot kineserna.
Det resulterade i att kongressen införde Anti-Coolie Act of 1862 för att stävja vidare kinesisk immigration och skydda vita arbetstagare. Lagen innebar inte något förbud, men bestämde en skatt på varje arbetstillstånd som medgavs en coolie, en pålaga som motsvarade nästan en månadslön för detta klientel av kontraktstjänare.
Den kinesiska migrationen fortsatte trots det, eftersom USA 1868 hade ingått ett avtal med Qing kallat Burlingame Treaty, vilket medgav fri migration i båda riktningar. De stora skillnaderna i inkomst resulterade emellertid i svår segregation, och dagens China towns i San Francisco och andra amerikanska städer härrör från denna tid.
Exempelvis kinastaden i Los Angeles erfor 1871 en veritabel massaker, när femhundra uppretade vita arbetare ställde till med upplopp, rånade butiker och orsakade våld som kostade nitton kineser livet. China town i Denver jämnades på samma sätt med marken 1880.
Andra våldsamheter omfattar massakern i Rock Springs 1885, då vita migrantarbetare angrep kinesiska gruvarbetare, med tjugoåtta döda kineser som följd. På liknande sätt mördades trettiofyra kinesiska guldgruvearbetare i Hells Canyon 1887.
Den mer systematiska rasismen fick ett ansikte i Page Act of 1875, en lag som kongressen antog i syfte att förbjuda invandring av kinesiska kvinnor, som sågs som omoraliska, nämligen för att de och andra asiatiska kvinnor hade en kort väg till prostitution i det segregerade amerikanska samhället.
Chinese Exclusion Act of 1882 förbjöd sedermera all vidare kinesisk invandring oavsett kön under tio års tid. Detta i kontrast till den Naturalization Act of 1870 som för första gången medgav afrikansk invandring, och därmed placerade kineser och asiater lägst i den etniska hierarkin.
Undantaget för kineser skulle emellertid bestå med Geary Act (1892), som sedermera permanentades 1904 och delvis upphörde först 1943. Lagen krävde vidare att kineser i USA tvangs att ständigt medföra bevis om uppehållstillstånd under hot om deportering eller straffarbete, och kineser tilläts inte heller vittna i rättegångar eller friges under borgen.
Även antijapanskt och antikoreanskt sentiment ordnades in under den gula faran, och accentuerades i organisationer som Asiatic Exclusion League, med syfte att motverka asiatisk invandring. Immigration Act of 1924 utvidgade som resultat den tidigare kinesiska undantagslagen att även omfatta andra asiatiska folk, den så kallade Asian Exclusion Act, som skulle gälla till 1952.
Under andra världskriget kom USA att skicka i princip alla medborgare och andra personer med japanska rötter till koncentrationsläger, och japaner i USA sågs således som kollektivt medskyldiga till den japanska aggressionen i Pearl Harbor 1941. Man såg inte på tysk- och italienskättade på samma sätt.
Samtidigt innebar de förändrade geopolitiska förhållandena att det av Japan ockuperade Kina blev en amerikansk allierad, vilket medförde en viss lättnad för kinesamerikaner. Magnuson Act (1943) medgav således kinesisk invandring till USA för första gången på sextio år, och tillät även naturalisering av befintliga kinesiska invandrare. Invandringskvoten sattes till generösa 105 kineser per år.
Immigration and Nationality Act of 1952 skulle sedermera mer eller mindre normalisera migrationen och rycka undan tidigare rasrelaterade hinder, men den tillkom samtidigt under en ny kontext som definierades av det kalla kriget. USA hamnade således i direkt krig med Kina under koreakriget 1950–1953, en konflikt som cementerade en geopolitisk schism mellan USA och Kina, och som även bidrog till att göra Taiwan till en amerikansk pjäs in i vår tid.
Invandring från Kina antog nu emellertid en annan dimension, och utgjordes främst av studenter som man ville övertala att bli amerikanska medborgare för att inte förse den nya fienden med värdefull kunskap. Trenden med kinesiska studenter har därefter fortsatt, särskilt sedan USA normaliserade relationerna med Kina 1979 och utlokaliserade sin industriproduktion till landet.
USA har på så sätt kunnat dra nytta av Kinas intellektuella elit, men samtidigt har många kinesiska studenter på senare tid valt att återvända till Kina och på motsvarande sätt bidragit till Kinas utveckling till ledande teknisk stormakt.
Chinese Confession Program (1956–1965) var ett program som särskilt sökte locka fram erkännanden om spionage från kinesiska studenter och medborgare, mot löfte om att upphäva status av illegalt uppehälle i egenskap av just spioner och därmed undvika deportering. Det var i princip ett angiverisystem under den paranoida McCarthy-eran, eftersom man uppmuntrade de anklagade att även ange andra.
Geopolitiska skäl medförde sedermera att USA än en gång närmade sig Kina i syfte att ringa in Sovjetunionen och nyttja Kinas hjälp i förhandlingar med Nordvietnam, och härav har vi som följd normaliserade relationer 1979, utlokalisering av industriproduktion till Kina samt kinesiskt medlemskap i WTO 2001, en period av mer hjärtliga relationer som har medfört att Kina slutligen har återinträtt på världsscenen sedan opiumkrigen på 1840-talet, dynastin Qings förfall och turbulensen efter det.
Amerikanerna har dock sedermera åter bytt fot, och nu kommit till insikt om att Kina står som vinnare och hotar amerikansk hegemoni. Därmed har man ändrat kurs, och syftar nu till att försöka ringa in och obstruera Kina som tidigare Sovjetunionen, med tariffer, sanktioner och inte minst skogstokig retorik för att söka snärja Kina i världssamfundets ögon som en ond aktör, en ny variant av gula faran.
Härav har vi en hel serie moderna lagar och åtgärder som Wolf Amendment (2011), som förbjuder Nasa att samarbeta med kinesisk rymdindustri, och China Initiative (2018) i syfte att motverka kinesiskt spionage i amerikanskt näringsliv, alltså en repris på det tidigare programmet under McCarthy-eran och en återgång till tidigare mönster av kollektivt och rasmässigt skuldbeläggande. Följden blev trakasserier av kinesamerikaner och minskat intresse bland kineser att studera i USA.
Coronapandemin gav upphov till frätande politisk retorik om «kinaviruset», det vill säga ett etniskt skuldbeläggande som omedelbart återuppväckte latent kinahat i det amerikanska samhället och ledde till omfattande våldsyttringar. Men pandemin har också inspirerat till hatisk revanschlusta i högre politiska kretsar, i syfte att angripa Kina från varje upptänklig vinkel.
Under de senaste åren har USA i rask takt förbjudit Huawei, ZTE och en rad andra bolag från att verka på den amerikanska marknaden med svepskäl om «nationell säkerhet», samt instruerat allierade att göra samma sak, samtidigt som man lät arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou i Kanada, där hon fick sitta i husarrest i tre år.
Man har även utnyttjat Hongkong och gamla geopolitiska krutdurkar som Tibet och Xinjiang som murbräckor för att slå mot Kina, och för ändamålet har man stiftat lagar som Hong Kong Human Rights and Democracy Act (2019), Tibet Policy and Support Act (2020), Hong Kong Autonomy Act (2020), Uyghur Human Rights Policy Act (2020), samt Uyghur Forced Labor Prevention Act (2021), och till yttermera visso uttryckt att Kina genomför ett «kulturellt folkmord» i Xinjiang.
Givet USA:s rasistiska historia av alldeles verkliga genocid är det en fullständigt makaber karakteristik, och syftet är förstås inte att värna vare sig uigurer eller hongkongbor och tibetaner, utan att slå frenetiskt mot Kina med allt man har.
Under de fina utläggningarna om mänskliga rättigheter kan man emellertid enkelt se de verkliga egoistiska motiven och de underliggande rasistiska sentiment som har definierat relationerna till Kina från allra första början. Det är vad den större historien visar, och det är en amerikansk sinofobi som alltjämt är grundmurad.
