En rapport från Utrikespolitiska institutet sägs visa att misstron mot Kina ökar mest och är som störst i Sverige, och att två tredjedelar av svenskarna är negativa till Kina. Samtidigt säger sig bara en «liten minoritet» veta mycket om Kina, vilket innebär att attityderna främst stammar från den allmänna och mycket aggressiva negativa opinionsbildningen i medier.
Saken är den att opinionsbildare och journalister inte heller vet särskilt mycket om Kina, utan tvärtom vidarebefordrar stereotyper, klichéer och ren propaganda som härrör från organisationer och personer med en mer eller mindre uttalad agenda. En någorlunda objektiv genomlysning av Kina står helt enkelt inte att finna i svenska medier, utan det som ges är en förvrängd nidbild.
Ofta är vi bekymrade över sverigebilden utomlands, och vi förstår emellanåt inte hur till och med amerikanska medier kan vara så våldsamt felinformerade om Sverige. Men därav kan man också begripa hur svenska och andra västerländska medier kan gå motsvarande fel om Kina, ett land vars språk, kultur och politik man är så mycket mer obekant med.
Femton procent sägs i undersökningen ha en positiv bild av landet, vilket ändå är förvånansvärt mycket, givet förutsättningarna. Det torde då vara personer som får annan och djupare information om Kina än den som propageras i statstelevisionen och DN-tidningen, och jag räknar naturligtvis mig själv till skaran i fråga.
Det är en klick som dock aldrig hörs i medier. Om Kina finns bara en officiell sanning, och den är tydligen så viktig att den inte får utmanas. Det finns ingen plats för nyanser eller motbilder, ej heller för andra perspektiv än det gängse. Orsaken därtill är mig okänd, men åtminstone fallet Gui Minhai och den kinesiske ambassadörens många utspel tycks ha gjort saken personlig för mången mediaprofil – det är ett ställningskrig mellan medier och «regimen».
Man kunde kanske tycka att det är ungefär lika oviktigt som när medieprofilerna är du med den nordkoreanske diktatorn, men Kina är alltså inte Nordkorea utan en av våra största handelspartner samt världens andra ekonomi efter USA. Om ytterligare ett par årtionden är även USA en dvärg i sammanhanget, och vår relation med Kina är därför avgörande för vårt eget välstånd.
Det finns till exempel ingen analys i svenska medier om de djupare sambanden kring spelet om Huawei, att det främst är signalspaningspakten Five eyes som driver motståndet och implementerar nationella förbud under märkliga förevändningar om spioneri. Svenskarna har därför bara ett ytligt underlag och kan inte dra några andra slutsatser än de som serveras färdiga i medier. Den geopolitiska komponenten försvinner.
Således är det mindre än en femtedel som numera är positiva till samarbete med Kina om 5G, förmodligen samma skara som är positivt inställd i allmänhet till landet. Huruvida det negativa sentimentet kvarstår när Kinas reciproka svar småningom kommer och Ericsson får lämna sin motsvarande roll i Kina återstår förstås att se. Och när Kina om ytterligare något årtionde är dominerande i allt fler teknikslag blir det förmodligen rätt svettigt att upprätthålla den höga svansföringen.
Det svenskarna ger uttryck för i studien är att Sverige har möjlighet att diktera villkoren, att Kina måste läxas upp vad gäller sådant som mänskliga rättigheter, och att Sverige därför måste utöva vidare påtryckningar. Att Sverige verkligen är en «moralisk stormakt» med krut nog att betvinga andra.
Det är en anarkoinfantil inställning, och inte ens ett samlat EU har möjlighet att mer än marginellt påverka kinesisk inrikespolitik, i vart fall när det gäller territoriella frågor, separatism, inre säkerhet och annat av ytterlig vikt för Beijing – det är här kunskapen om de historiska förutsättningarna är så viktiga för att rätt förstå Kina.
Kina är en flertusenårig kulturnation som inte under överskådlig tid – förmodligen aldrig – kommer att bli helt som vi, utan tar sin egen väg på sina egna premisser. Allt som krävs är dock ömsesidig grundläggande respekt för varandras vägval och filosofier, utan krav om att den ena måste anamma den andres paket fullt ut, och utan larviga föreställningar om att det bara finns vår «universella» väg eller motorvägen.
Sverige kan leda med exempel i hur den goda demokratin gestaltas, hur natur och miljö bäst bevaras och så vidare, men gör i övrigt bäst i att frihandla i så stor utsträckning som möjligt med Kina, utan besynnerliga och malplacerade villkor om mänskliga rättigheter eller andra sekundära krav. Annars sätter vi oss bara själva i kylskåpet, till ingen nytta för någon.