I vår del av världen skulle vi skratta ihjäl oss om någon politisk ledare skulle upphöja sitt eget «tänkande» som överideologisk princip. Det skulle helt enkelt tolkas som storhetsvansinne eller åtminstone ett uttryck för en grandios självbild som rimmar illa med moderna demokratiska ideal.
Även om vi inte känner något «Stefan Löfvén-tänkande» eller någon «Barack Obama-teori» har vi ändå informella motsvarigheter som «Reaganomics» eller «Reaganism» för att beskriva en viss politisk inriktning, i Reagans fall neoliberal marknadsekonomi. Skillnaden är att det är andra som myntar dessa neologismer, och att de inte utgör formell politik.
I Kina är det tvärtom vanligt för en «högsta ledare» (领袖, lingxiu) som åtnjuter stort förtroende att stadfästa övergripande ideologiska principer, och man ska nog inte tolka det som ett pompöst utslag av självglorifierande, utan snarare som ett typiskt uttryck för en kultur inpyrd i flertusenårigt konfucianistiskt tänkande. Man emulerar helt enkelt samma slags abstrakta regelverk för att ge ideologisk fasthet, eller «politisk stabilitet» om man så vill.
Sådan ideologisk rigiditet är visserligen utmärkt om man vill rikta alla krafter åt ett visst håll, men om riktningen är fel kan det förstås bli ordentligt tokigt. Mao Zedongs tänkande (毛泽东思想, Mao Zedong sixiang) – maoism – är ett exempel på det senare, även om det mest är en variant av marxism-leninism, med det egendomslösa industriproletariatet utbytt mot landsbygdens bönder.
Maos eventuella förtjänst består – i kinesisk optik – i att ha jämnat stela äldre strukturer med marken och på dess ruiner ha lagt grunden till ett nytt socialistiskt lyckorike. Men han har samtidigt en stor skuld – även i kinesisk optik – i att ha utnyttjat sin personkult och skapat stor oreda med galna reformer som stora språnget och kulturrevolutionen.
Folkrepublikens tre första decennier under Mao är således en skakig historia i syfte att forma en ny nation. Efterträdaren Deng Xiaoping är den som tar Kina ur denna inledande kalamitet och åstadkommer långvarig stabilitet, under vilken nationen går från fattigt isolerat bondeland till supermakt. I ärlighetens namn påbörjades tillväxten redan under Mao-åren, men det blir mer accentuerat i senare stadier.
Deng Xiaoping-teori (邓小平理论, Deng Xiaoping lilun) – dengism – är härvidlag inte en uppgörelse med maoismen, utan en korrektion av den. Man behåller nominellt det gamla marxist-leninistiska tramset, men med en rad tillägg som utgör den egentliga teorin.
Gamla aforismer som att söka sanningen från fakta (实事求是, shishi-qiushi) istället för dogmatiska doktriner utgör startskottet för en pragmatism som senare kom att benämnas «kattism», efter ett av Dengs tidigare kryptiska uttalande om att det inte spelar någon roll huruvida katten är svart eller vit så länge den fångar möss, det vill säga att Kina ska anta det som gynnar nationen och förkasta annat.
Härav blir den plötsliga övergången från planekonomi till marknadsekonomi i slutet av 1970-talet mer förståelig, och Kina överger i praktiken socialismen för någon form av statskapitalism. Formellt benämner man det «socialism med kinesiska kännetecken» (特色社会主义, tese shehuizhuyi), doktrinär dynga som man nyttjar för att legitimera existensen av ett parti grundat i kommunism och marxism-leninism.
Att bli rik är ärofyllt (致富光荣, zhifu guangrong), sa Deng och lade därmed grunden till ett nytt samhällskontrakt. Låt några bli rika först (让一部分人先富起来, rang yi bufen ren xian fuqilai) blev ett motto för medborgarna att berika sig efter bästa förmåga, på det att det skulle komma hela samhället till gagn – för oss låter det nog misstänkt likt vanlig gammal kapitalism utan några som helst förtecken.
Deng lät i samma syfte öppna Kina mot omvärlden (开放, kaifang) för investeringar, något som i Väst tolkades som ett tillfälle att söka implementera värderingar och transformera landet till en västerländsk satellit. Det ansågs självklart att kineserna småningom skulle komma att vilja välja vårt överlägsna system, en tes som sedermera nog får sägas ha kommit på skam.
Den ideologiska överbyggnad Deng byggde omfattar även Kinas roll i världen, och han slog fast att landet aldrig ska söka hegemoni (中国永远不称霸, Zhongguo yongyuan bu chengba) och inte heller leda världen (中国也永远不当头, Zhongguo ye yongyuan bu dang tou). Istället ska Kina hålla en låg profil och göra skillnad (韬光养晦、有所作为, taoguang-yanghui, you suo zuowei), ett motto som liknar Wallenbergsfärens att verka men inte synas.
Man kan tycka att det bara är floskler, men det är alltså ytterligt fasta ideologiska principer kring vilka allt annat kretsar. När sådana väl är nedlagda fungerar de som fundament för politiken i övrigt, och ger således en oöverträffad tydlighet och förutsägbarhet. Man kan jämföra med de våldsamma politiska skiftningar som kan ske efter demokratiska val, till exempel Obama–Trump.
Stora förändringar kan förstås även äga rum i Kina när ledarskiften inträffar, vilket Dengs reformer visar, men det finns samtidigt en helt annan form av kontinuitet när ett enväldigt parti prenumererar på makten. Det är därför Deng behöll de gamla elementen från Mao-eran, och det är därför Xi Jinping i sitt vidareutvecklade «tänkande» vidmakthåller och förstärker Dengs teser, vid sidan av sina egna idéer.
Xi Jinping-tänkande (习近平思想, Xi Jinping sixiang) – xiism – är således ett program i fjorton punkter som utgör det politiska ramverket för Partiet och därmed för samhället. Nästan allt är revideringar av tidigare tankegods, och således inte något radikalt nyskapande. Nyheterna slår fast ett större fokus på «nationell säkerhet», «energibevarande och miljöskydd» samt interaktionen mellan Kina och omvärlden i en «fredlig internationell miljö».
Xi har även på nytt slagit fast Dengs tankar om att hålla en låg profil och inte söka internationellt ledarskap eller hegemoni, vilket får viss aktualitet i en tid då Kina allt mer anklagas för att vara «påstridigt» eller utgöra ett «hot» mot omvärlden. Inte sällan misstolkas tesen om att hålla en låg profil som att Kina «bidar sin tid» och «döljer sin förmåga», alltså den paranoida tanken att Kina bara väntar på ett tillfälle att ta över världen.
Men allt man behöver veta om kinesisk politik och Kinas intentioner står alltså skrivet i ledarnas «tänkande» och i de konfucianistiskt inspirerade regelverk som beskriver de politiska pelarna. Inget hindrar att Kina ändrar uppfattning i framtiden, men för överskådlig tid kommer man att agera exakt så som formulerat i dessa koncentrat.
Man kommer således inte att söka hegemoni eller göra anspråk på globalt (politiskt) ledarskap. Man kommer att sträva efter större mått av nationell säkerhet (Xinjiang, Hongkong) och upprätthålla principen om «ett land, två system» till punkt och pricka, helt oberoende av omvärldens försök att intervenera. Man kommer att satsa stort på vetenskap och miljö, och man kommer att sätta folkets välfärd främst.
Xiism är inte så mycket mer än så, det vill säga ett slags politiskt ramverk eller ett ideologiskt grunddokument. Det är så att säga skrivet i sten med dessa upphöjda formuleringar, och därför så mycket starkare än vallöften i demokratier. Kina kommer inte att göra något som avviker från dessa fastslagna doktriner, utan kommer med närmast religiöst nit hålla fast vid kursen – det är i grunden regelstyrd konfucianism.