Ett bekymmer så här i coronatider är huruvida stockholmarna kommer att kunna shoppa loss på «black friday», ett evenemang som kommer att gå av stapeln om en vecka. Svart fredag skulle det annars heta på svenska, men «traditionen» är som allt annat importerad från det nordamerikanska imperiet, på samma sätt som vi numera även har «halloween» istället för allhelgona (inte för att kulturella importer i sig behöver vara av ondo).
Det är förstås helt renons på sammanhang. Vi firar inte «thanksgiving» i Sverige, och närmast belägna högtid bland de kristna är «tacksägelsedagen» i oktober, en för de flesta helt okänd företeelse som till skillnad från den amerikanska varianten inte är en helgdag. Kanske skulle man ha kopierat Kanada istället?
I Stockholm tror man dock att den flacka lilla provinshåla man bebor är likvärdig med New York, likväl som att man är ett systerfolk, och man försöker därför emulera det amerikanska livet så mycket som möjligt, även om man nog inte käkar kalkon på aftonen. Man är inte heller lika kristna som amerikanerna, men försöker ändå ta efter herrefolket i den mån man kan.
Inte minst framgår detta av språket, som blir alltmer förorenat av amerikanska ord. När stockholmarna handlar på «sale» under «black friday» köper man således diverse «sensitive» skönhetsprodukter som har «intensive protection» eller «triple action» med «anti-breakage» som metod. Tandkrämen är naturligtvis både «fresh mint» och «sensation white», medan det «strengthening shampoo» man väljer egentligen kommer från Frankrike (och där heter shampooing régénerant).
Det tyska företaget vill inte vara sämre, utan benämner sin kräm «soft refreshening soft moisturing cream» och sin deodorant «fresh active» eller «dry impact». Tvålen kallar man «bar», medan samtliga tvättmedel lanseras som «color», «white» eller bådadera. Säkerligen med en ny «formula».
Stockholmaren känner ett skönt välbehag i kropp och själ när han kan handla på samma sätt som sina idoler i de amerikanska teveserier han knarkar, även om butikerna i Sverige dessvärre inte har avdelningar för spritdrycker och läkemedel, och inte heller ungdomar som packar dina kassar – det får stanna vid ytliga företeelser som produktnamn och -beskrivningar, som ett sätt att låtsas som att detta inte är den svenska socialiststaten med icke fungerande feministisk snöröjning, utan kanske Los Angeles med palmer längs gatorna och ett aldrig så skimrande hav.
You so American! Men ändå är illusionen bara partiell, och det heter trots allt fortfarande tandkräm och tandborste på ärans och hjältarnas språk, kanske på grund av någon konsumentlag. Vi ser inte heller motsvarande kontamination i andra sammanhang, och ingen köper alltså «cucumbers» och «pears», ej heller «ribs», «soda» eller «cheese» – チーズ (chīzu) som man faktiskt säger i Japan.
Engelska är visserligen ett lingua franca med stor kulturell dominans, ett språk som jag själv brukar mer än något annat. Det har sina givna poänger att nyttja tungomålet som en form av latin i EU, där bara en procent av medborgarna talar engelska som modersmål, och det är av vikt att behärska engelska för att kunna ta del av samtidens kultur och vetenskap.
Men av det följer inte att imperieengelskan ska tillåtas missfärga och förorena vårt eget språk eller i övrigt ta sig in i alla möjliga sammanhang där det inte har någon som helst relevans, som i mediernas supertöntiga «explainers» och «stories». Produkter säljer helt enkelt inte bättre för att de förses med klatschiga engelska ord, i vart fall inte på den här sidan 1950.
Snarare är det tvärtom, att allt fler får avsmak för denna typ av manipulativa marknadsföring. På samma sätt ses det numera som billigt att strö engelska ord omkring sig på måfå, och själv betraktar jag en sådan person som en fucking dork, en kuvad människa som är kulturellt undernärd och vilseledd, en korkad härmapa som lever sitt liv i teveserierna och inte har sett mycket av världen, en intellektuellt fattig individ som med säkerhet inte talar något annat språk vid sidan av svenska och engelska. Isso não é legal!