Tel Aviv ansågs ha en självklar rätt att försvara sig mot Hamas’ terror, så till den grad att det folkmord den judiska etnostaten anställer ses som «proportionerligt» av allsköns västregimer. Men samma rätt att svara på israelisk statsterrorism tillkommer uppenbarligen inte Tehran, eftersom man mangrant fördömer det i verkligheten proportionerliga iranska svaret.
Den skur av drönare och missiler mullorna skickade mot den israeliska järndomen plockades självklart ned till övervägande del, varför skadorna blev tämligen lindriga, och inte i närheten av den förstörelse den judiska apartheidregimen oprovocerat orsakade vid iranska konsulatet i Damaskus. Tehrans avsikt var således att ge ett måttfullt svar, och man hade av en rad skäl att agera sålunda.
Ett är inrikespolitiskt, att inte framstå som svag inför en hämndgirig mobb. Ett annat att lägga mer ved i brasan utan att för den skull själv bli alltför bränd, det vill säga utlösa ett krig mellan Iran och Israel. Tehrans vidare mål är att upprätthålla konfliktnivån medelst proxyaktörer som Hezbollah, i syfte att låta Israel fortsätta gå bort sig i världspolitiken samt vässa det regionala hatet mot ockupationsmakten.
I den bibliska berättelsen är Goliat den palestinska jätten som israeliten David slutligen besegrar, men i nutiden är rollerna omvända. Det är här Israel som är den övermäktige parten, som utmanas på olika sätt av övriga aktörer i regionen. På samma sätt som David med en enkel slangbella kunde få omkull Goliat, söker man få det israeliska monstret att falla på eget grepp genom att ta till massivt övervåld, på det att världssamfundets stöd ska svikta.
Någon ände på våldsspiralen och konflikten finns nämligen inte förrän ett fritt Palestina erkänns och den israeliska ockupationen upphör, varvid 1967 års gränser fastställs. Även Tehran kommer att acceptera en sådan lösning, och retoriken om att «utplåna» Israel ska mest ses som just eldfängt religiöst dravel.
Det egentliga problemet är samtidigt att Väst ställer sig bakom Israels kolonisation och kontinuerliga etniska rensning, och att man fortsätter söndra och härska i regionen, inte minst att hålla Iran i ett järngrepp medelst illegala sanktioner. Det senare har sina givna orsaker i västlig dominans i syfte att få kontroll över oljan, och den islamiska revolutionen under sent 1970-tal måste ses i ljuset av den utvecklingen.
Man kan annars svårligen sympatisera med mullornas religiösa regim i Tehran, men i valet och kvalet mellan å ena sidan amerikansk och israelisk statsterrorism och å den andra grundläggande folkrätt, faller stödet ändå på persernas sida. Det dröjer sig här ytterst om att dana en ny, balanserad och rättvis världsordning, där den amerikanske hegemonen och dess allierade smågangstrar inte längre fritt kan agera mobbare.
Tel Avivs hat och vrede gentemot Iran kan här bli den utlösande faktorn i ett nytt storkrig i regionen, nämligen om man åter svarar med övervåld. Israels största önskan är nämligen att gå i krig med perserna, för att man har överlägsen slagstyrka och därmed förmåga att tillfoga landet svår skada. Det är så mobbare tänker.
Men efter år av sanktioner och tidigare krig mot Irak är perserna samtidigt rejält härdade, och kan inte besegras i grunden. Israel kan bara vinna ännu en pyrrhusseger, samtidigt som världen i övrigt lider sekundär skada genom ännu en omgång av störningar i världshandeln och ökade energipriser.
För en aktör som Kina passar det alldeles utmärkt eftersom man ändå har fasta avtal med Tehran samt i övrigt importerar allt mer gas och olja från Ryssland. Man kan se på när Väst går ned sig i ytterligare krig och konflikt, även om man själv drabbas en del av störningarna.
Ett storkrig i Mellanöstern ger även Ryssland fria händer att sätta in nådastöten mot Kiev under sommaren, eftersom Västs vilja att fortsätta kasta pengar i det ukraïnska svarta hålet tryter. Därmed fastställs en ny säkerhetsordning i Europa, om än till priset av ett nygammalt kallt krig.
Den yttersta konsekvensen är emellertid att den polycentriska världsordningen cementeras, varvid Kina och dess anförvanter vinner ytterligare terräng på Västs bekostnad. USA hade helst av allt lagt allt krut på att fortsätta mobba Kina, men måste nu åter delegera resurser till Mellanöstern. Låt det brinna.
