Snuten skulle ju kraftsamla mot gängbrottsligheten, skjutningarna och det grova våldet, men lägger som vanligt krutet på poängjakt och att beivra ideologiska brott mot staten, exempelvis att upprepat placera konstnärer i fängelse för «olagliga stenciler» på webben, trots svår platsbrist vid anstalterna. I Sverige straffar man hellre ord än mord.
Ett annat sådant ideologiskt brott mot staten utgörs av sexköp, i Sverige realiserat juridiskt genom en märklig asymmetrisk lagstiftning som tillåter utbud men inte efterfrågan. Intermittent ser vi i statsteverutan sexköpspolisen Simon lägga ut texten i syfte att kontinuerligt uppfostra populasen om det svåra brottet och klargöra statens radikalfeministiska hållning i frågan, naturligtvis utan varje form av debatt eller mothugg.
Polisen har även återkommande kampanjer i saken, för närvarande under beteckningen Sluta köpa sex i huvudstaden. Även i Malmö «fruktar» man en invasion av fria europeiska sexköpare i samband med Melodikrysset i maj, varför man i vanlig ordning har engagerat hotellen som angivare och sexköpsspioner, helt i DDR-mässig Stasi-anda.
Man kunde här tycka att polisen borde rikta alla krafter åt att förhindra terrorbrott vid sagda festival, istället för att snoka vid hotell och thaibodar vad människor gör i sänghalmen med eller utan pekuniärt utbyte. Men den sociala ingenjörskonstens Sverige kan helt enkelt inte ömsa sitt socialistiska folkhemsskinn och bli en modern frihetlig nation i Europa, utan staten har ett sjukligt behov av att ideligen läxa upp medborgarna i en märklig form av statsmoralism.
Förutom att avstå från sexköp ska du även minska konsumtionen av kött, enligt intermittent återkommande propaganda från ett otal myndigheter som alla har «klimatet» som överideologi och överordnad princip. Spela ska du helst inte göra alls, i vart fall inte om det inte gynnar staten (eller Socialdemokraterna), men hur som helst «ansvarsfullt» under ideliga påminnelser och pekpinnar.
Den svenska staten befinner sig alltjämt i bunkerläge i frågan kring rekreationsdroger, och kommer aldrig att ge upp kampen för det «narkotikafria samhället» trots att Europa går i en annan riktning. Hellre än att ta ansvar för marknaden, så som tidigare för alkoholen, lämnar man ruljangsen till babbekidsen i Orten, med känt resultat i form av kriminalitet och extremvåld. Strömmer, Kristersson och gänget har skygglapparna på.
Alkohol i sig är förstås en annan moralistisk hjärtefråga för de frisinnade godtemplarna och folkpartisterna i riksdagen, och även här syftar man till att göra svensken till renlevnadsmänniska. Sverige märker ut sig tillsammans med Finland i att ha särskilda statliga butiker för alkoholhaltiga drycker, därtill med omfattande taxering, medan övriga européer tycks kunna hantera sådana inköp i snabbköpet och lokalbutiken utan större problem.
Men det Sverige som alltså inte ens kan tillåta «spontandans» på krogen (trots uppdaterad lagstiftning) kommer naturligtvis inte heller att någonsin inta en liberal hållning i de ovan behandlade spörsmålen, utan kommer för evigt – i vart fall under din och min livstid – upprätthålla en stalinistisk struktur kring människors primära behov av rekreation och njutning.
Det finns ingen samlad politisk kraft som vill förändra denna ordning, och den liberala positionen i svensk politik är mer vakant än någonsin. Svensk liberalism är död, och kvar finns bara fickor av frihetligt motstånd. Den enskilde rebellen kan inte göra så mycket annat än att ge staten fingret och helt enkelt göra tvärtemot påbuden, om det är påkallat.
Men har staten ändå inte ett givet ansvar i dessa spörsmål? Självklart har man det, nämligen att angripa problematisk prostitution omfattande drogberoende element utanför sociala skyddsnät, men i övrigt låta människor utbyta tjänster och kapital fritt, samt att angripa problematisk drogkonsumtion omfattande vissa tyngre droger, men i övrigt skademinimera verksamheten med licensierade rekreationsdroger och frisläppt alkohol. Och så vidare i samma anda.
Staten har även ansvar att informera om möjliga skadeverkningar av olika slags konsumtion och beteenden, men har i övrigt inte att göra med den enskilde individens livsstilsval. Extra tokigt blir det när man angriper essentiella livsmedel som har utgjort primär näringskälla under hundratusentals år (kött), och istället förespråkar hälsovådlig ultraprocessföda i något missriktat syfte att «rädda planeten».
En annan balans är således önskvärd, och statens räckvidd måste beskäras ordentligt. Vi har här att göra med government overreach av grova mått, och den sortens ingrepp i den enskilda människans liv blir dessvärre inte färre med tiden, utan allt fler. Säg därför bara nej, ät rikligt med kött, ta en hembränd sup, rök en braja, bränn en tusing på travet och begär en handtralla till massagen! Bara för att.
