तेरा नाम क्या है? Eller uttryckt med latinska bokstäver: Terā nām kyā hai? Även den som inte kan ett ord hindi skulle kunna gissa sig till vad det kan tänkas betyda. På latin är motsvarande fras med standardiserad ordföljd: Quod nōmen tibi est?, och på en modern arvtagare som spanska Cuál es tu nombre? Ord för ord finns här en släktskap, trots femhundra mils avstånd i geografin och tusentals år i tiden.
तेरा (terā) är genitiv singular av तू (tū, du), från sanskrit त्वम् (tvám) och ytterst från urindoeuropeiska (UIE) *túh₂, som i sin tur genererar tu, du, you med flera kända varianter i ljudförändrad form, samt genitivformer som ditt. Hindi kryllar visserligen av nyare engelska importer från kolonialtid, men नाम (nām) stammar från sanskrit नामन् (nāman) och ytterst från UIE *h₁nómn̥, från vilket namn, name och så vidare kommer.
क्या (kyā) härleds ur sanskrits किम् (kím), från UIE:s *kʷím, ackusativ m/f av nominativformen *kʷís, som betyder vem/vad. *Kʷís genererar i sin tur latinets quis och avledningar som quod, urgermanskans *hwaz och vidare över fornnordiskans hvat, fornsvenskans hvad och den moderna svenskans vad. H är en ljudförändring från k, och numera helt stumt.
Slutligen är है (hai) en avledning från sanskrits अस्ति (asti), att vara. Existensverben är mer komplicerade, men härledningen följer av att sanskrit förutom diatesen aktivum även har mediopassivum, i vilken हे (he) utgör första person singular. Aktivformen अस्ति (asti) följer ur urindoeuropeiskans *h₁ésti, som ligger till grund för de latinska formerna est med flera, samt det urgermanska *isti.
Man skulle även kunna räkna från ett till tio på hindi, och vem som helst skulle höra uppenbara likheter med mer närbelägna språk: एक, दो, तीन, चार, पाँच, छह, सात, आठ, नौ, दस, eller ek, do, tīn, cār (tjar), pā̃c (pantj), chah, sāt, āṭh, nau, das. Motsvarande urindoeuropeiska former är här: *óynos, *dwóh, *tréyes, *kʷetwóres, *pénkʷe, *swéḱs, *septḿ̥, *oḱtṓw, *h₁néwn̥, *déḱm̥t.
Möjligen förefaller एक (ek) skilja ut sig, men härledningen kommer här av alternativformen *óykos i UIE. चार (cār, tjar) kommer från samma ljudförändringar som ligger till grund för ryskans четы́ре (četýre) eller polskans cztery, samt motsvarande resonemang för छह (chah). För ordet पाँच (pā̃c, pantj) är det istället italiska och germanska som har genomgått ljudförändringar.
Även om hindi inte är begripligt för européer, är språket fullt av ord av gemensamt indoeuropeiskt ursprung, som दाँत (dā̃t) (UIE: *h₃dónts; grekiska: δόντι (donti); sanskrit: दन्त (dánta); svenska: tand); हृदय (hŕdā, hjärta); आँख (ā̃kh, öga); माता (mātā, moder); पितृ (pitŕ, fader); सूअर (sūar, svin); नाक (nāk, näsa); मुंह (mũh, mun) och så vidare. Går man bakåt i tiden och jämför klassiska språk som sanskrit, latin och grekiska blir likheterna än större, varför man föreställer sig att allt konvergerar i ett urindoeuropeiskt grundspråk som bas, någon gång under tidig europeisk koppar-/bronsålder för 5–6000 år sedan.
Den basen förläggs numera till kulturen Jamna vid Pontiska stäppen och Svarta havet, en nomadisk kultur som i omgångar har spridits öst och väst med hästen som transportredskap. Hjulet uppfanns inte av Jamna, men kombinationen av häst och vagn möjliggjorde blixtsnabb förflyttning och överlägsna stridsmetoder. Man kan jämföra med de senare mongolerna, som under ett fåtal khaner lade under sig det största imperiet någonsin, och under en tid hotade hjärtat av Europa.
Skillnaden är att mongolerna inte gjorde några som helst avtryck, utan försvann lika snabbt som de kom. Det är en sak att erövra, en annan att befästa och regera. Om Jamna är inte så mycket känt, men det rör sig här inte om ett imperium som växer, utan om enskilda individer och grupper som prövar lyckan, ungefär som de senare vikingarna, kanske av klimat- eller andra skäl. De erövrar inte i traditionell mening, utan lyckas etablera sig som hövdingar varhelst de landar, i kraft av teknisk och kanske även kulturell överlägsenhet – Europa i stort var vid denna tid ett bakvatten i förhållande till Mesopotamien.
De inte bara migrerar, utan sprider även sina gener, på de lokala männens bekostnad, något som bara är möjligt om migranterna har en högre socioekonomisk ställning, det vill säga något bättre att erbjuda. Öst- och Västeuropa får nu massiva tillskott av haplotyp R1a och R1b, och den genetiska basen förändras. Samma sak händer i Persien, Anatolien och Indien, där den senare högkulturen får se draviderna trängas undan av invandrade indoeuropéer från ryska stäppen. Härav har människor i norra Indien ofta ljusare och europeiska anletsdrag, och härav följer att sanskrit och senare hindi, urdu och andra indoeuropeiska språk uppstår på den indiska underkontinenten, nämligen migranternas tungomål i kombination med lokalbefolkningens fonologiska arv.
De ursprungliga folken ersätts inte helt, men det gör däremot språken och delvis även kulturen, även om den senare mer växelverkar. Norden påverkas direkt av Jamna, och en sådan hierarkisk maktstruktur med eliter tillåter att hövdingar kan sprida både gener och kultur snabbt i en befolkning, till priset av genetisk utarmning. Italiska folkslag tar tvärtom till sig av annan kultur, som etruskisk, grekisk, egyptisk och fenicisk, men man kan notera att av de ursprungliga europeiska språken existerar idag bara baskiska, estniska och finska, medan etruskiska är utdött (ungrarna och türkarna är senare kolonisatörer).
Som resultat av denna kulturimperialism är den indoeuropeiska språkfamiljen i dag den mest spridda av alla, med närmare hälften av världsbefolkningen som modersmålstalare. Utan Jamna och dess migration, inget klassiskt Grekland, inget Rom, inget Europa som vi känner det. Vad ska man egentligen kalla en sådan märklig folkgrupp, ett kulturellt isolat som utan egen högcivilisation lyckas transformera språk, kultur och genom över halva Eurasien?
Hitler och de rasbiologiska företrädarna vid tiden hade sin bild klar, att dessa arier var övermänniskor, och att den nordiska rasen stod överst i rangordning. Det var tyskarnas lott att dominera världen i och med denna supremacitet. Arier, från indiska आय (ārya, ädel man), betecknar ursprungligen vad indier och perser kallade sig själva, men i vidare mening personer som är lojala med nationen, religion och traditionen, eller en budda. Även ordet Iran avleds av ārya.
Problemet är bara att आय (ārya) är ett lokalt indoiranskt ord som saknar urindoeuropeiskt ursprung, men det kom trots det att tillämpas på indoeuropéer överlag. Ett annat problem är att nationalsocialisterna såg slaver och en del andra folkslag som undermänniskor, men det är etniska grupper som har minst lika mycket indoeuropeiskt ursprung som någonsin germaner, förmodligen mer då germaner indoeuropeiserades sent.
Men modern genetik och arkeologi i kombination med den lingvistik som länge har varit känd pekar ändå mot att just detta folkslag i kulturen Jamna för sin tid var kulturellt överlägset andra. Man hade just den samhällsorganisation, den kunskap och de tekniska förutsättningar som krävdes för att sprida sin kultur och sitt språk vida omkring, som ingen annan har gjort varken förr eller senare.
Migrationen skedde i omgångar, över flera tusen års tid. Man skulle kunna tänka sig att lokalborna rätt och slätt bara kopierar vad migranterna har, men istället är det migranternas kultur och språk som kommer att prägla den lokala orten, över vidsträckta områden. Man kan även tänka sig att en relativt avancerad kultur ganska enkelt kan dominera en mer primitiv, men det förklarar inte hur man gör samma sak med en högkultur som Harappa i Indusdalen vid -1800. Inte heller rör det sig om numerär överlägsenhet, och inte heller om erövring i krig. För mig framstår detta som det allra märkligaste av historiska skeenden, och man måste ändå känna en viss respekt och vördnad för en sådan bedrift.