En sak som skiljer Kina från kvartalspolitiken i Väst är långsiktigheten och målmedvetenheten. Det brådskar inte att återinförliva Taiwan i modernationen, men på längre sikt är det oundvikligt att så sker, så som Xi Jinping berättade under gårdagen. Det är en historisk nödvändighet, och Kinas utveckling kommer att tvinga fram ett avgörande i sinom tid.
Den unga demokratin har länge haft ett nominellt skydd av USA, men motivet för att upprätthålla denna kalla krigets restpost minskar i takt med Kinas ekonomiska betydelse för den amerikanska välfärden. Om även koreafrågan går mot en stabil upplösning försvinner ytterligare ett skäl för USA att patrullera de kinesiska haven, och Pax sinica kan inträda under kinesisk hegemoni, som under större delen av den tidigare historien.
Den forna nationalistdiktaturen Taiwan gjorde länge efter inbördeskrigets slut anspråk på att representera hela Kina, och ansågs även av omvärlden vara Kinas representant tills fastlandet under 1970-talet övertog rollen, bland annat i FN. Det samförstånd som har växt fram internationellt tar fasta på att det bara finns ett Kina, och att meningsskiljaktigheterna måste lösas med fredliga medel. Taiwan är alltså inte en erkänd stat, utan ses som en del av Kina – en status Taiwan inte på egen hand kan ändra.
Sedan Taiwan blev en demokrati under 1990-talet har en allt större del av befolkningen dock kommit att se på nationen som skild från Kina, och det finns en stark separatistisk ådra. Om man händelsevis talar med en kines från Taiwan inser man ganska snabbt att hjärntvätten är ungefär lika stor på båda sidor sundet, och de historiska trådarna är inte längre tydliga för hela befolkningen.
Det är nu alla folks rätt att söka självständighet, men för Taiwans vidkommande har tåget redan gått. Man skulle ha tagit sig för detta projekt när Kina alltjämt var svagt, och när man hade den ekonomiska och militära styrkan att fullfölja en verklig separation – men då fanns inte den politiska viljan, eftersom nationalisterna alltjämt dominerade politiken, de nationalister som vill se ett Kina.
Taiwan blev tidigt ett ekonomiskt under i regionen, och fungerade länge som världens verkstad under fri marknadsekonomi, även under diktaturens långvariga undantagstillstånd. Kina har nu upprepat den bedriften i mycket större skala och med ungefär samma metoder, och det är bara en tidsfråga innan man är rikare per capita. Därmed försvinner ett incitament för Taiwan att skiljas från Kina.
Däremot har Taiwan sedan demokratins införande ett betydligt större mått av friheter, som man inte är beredda att ge upp. Men det kräver heller ingen, utan det handlar om ett land med två system, som i Hongkong, en stad som aldrig har haft mer demokratiska friheter än nu, eller för den delen Macao. För centralregeringen är det inte av vikt att detaljstyra varenda hörn av landet, men däremot att man har nationell suveränitet och historisk kontinuitet – det är så att säga inte första gången Kina har varit styckat i delar och återförenats i en guldålder, utan det följer ett historiskt mönster av splittring och återförening.
Taiwan integreras redan nu allt tätare med fastlandet, och det bor och arbetar mängder av kineser från både Taiwan och fastlandet på båda sidor sundet. Det kommer en dag te sig naturligt för öborna att knyta närmare band med fastlandet, nämligen när man inser att det har stora ekonomiska och andra fördelar utan att hota den lokala demokratin och friheten. Väst – som älskar att se andra splittras – kommer att protestera, men till ingen nytta.