Nobelpriset är en företeelse som ger gott renommé åt Sverige, nämligen i så måtto att de tre vetenskapliga prisen samt det för litteratur åtnjuter högt anseende och omgärdas av en ceremoniell aura av hög klass. Det är i sanning ett stycke svensk kultur att yvas över.
Det hör till mänsklighetens imperfekta natur att ett och annat blåbär har slunkit igenom under årens lopp, synnerligen med avseende på det mer subjektiva litterära priset, medan det är svårare att finna plumpar bland vetenskapliga priser – det rör sig då oftast om uteblivna pristagare.
Om Akademien är nobelfamiljens problembarn, är Riksbanken dess bonusbarn, en adopterad medlem vars ekonomipris inte är ett egentligt nobelpris, men ändå har smugits in i den ceremoniella proceduren. Priset är inte i enlighet med Alfred Nobels testamente, och inte heller med hans vilja, samtidigt som det dras med en än skevare fördelning av främst amerikanska pristagare i ett suddigt fält av tvivelaktig vetenskaplig status.
Men familjens svarta får är tvivelsutan ändå norska Stortinget, som gång efter annan har dragit Nobelpriset i smutsen och gett det en rutten odör som är svår att tvätta bort. Man kan föreställa sig att den gode Alfred med avsikt förlade det kontroversiella fredspriset i Oslo för att undvika att övriga priser blir nedstänkta av allt för mycken skit.
Parlamentet i den amerikanska vasallstaten går regelbundet bort sig, och ignorerar fullständigt det testamente som ligger till grund för verksamheten. Fredspriset är alltså specifikt ägnat den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser.
Men vid närmare studium finner man att norrmännen mer tycks vilja belöna en viss ideologi (demokrati) och andra politiska gärningar som ligger Stortinget nära i doktrinärt avseende. Exempelvis gick 2021 års pris till två personer för deras insatser att skydda yttrandefrihet, som är en förutsättning för demokrati och varaktig fred. Fred har absolut ingenting med yttrandefrihet (eller demokrati) att göra, utan är en illusion som omhuldas av Stortinget.
Säkerligen är det värt att belöna insatser för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, men just Nobels fredspris är alltså inte ett demokratipris, ej heller ett pris för mänskliga rättigheter, och under inga som helst omständigheter ett pris för progressiv vänsterpolitik kring klimat, *2SHBTQAIP++ med mera.
Det kan inte heller sägas vara i Nobels anda att nyttja priset för att provocera nationer och regimer man ogillar, som när man 1989 gav tibetlaman priset för hans av CIA underblåsta separatistiska kamp gentemot Kina, eller motsvarande pris 2010 till dissidenten Liu Xiaobo. Ingen av dessa pristagare har åstadkommit någon som helst «förbrödring», och de förfogar inte heller över några arméer.
Man kan vidare notera att dissidenterna alltid och undantagslöst finns i Öst, medan västliga dissidenter som Julian Assange och Edward Snowden förbigås med den största tystnad, trots att deras gärningar – att avslöja den amerikanska skurkstatens omfattande krigsförbrytelser och allestädes närvarande globala spioneri – har så mycken mer bäring på priset än en slumpmässigt utvald kinesisk bråkstake.
Omvänt tenderar man att belöna husse USA genom att smickra dess presidenter med jämna mellanrum, som Barack Obama 2009 innan han hade uträttat ett vitten. Bama fick priset för att han inte var Dubya Bush, men han avvecklade inga krig, utan fällde fler bomber än någon annan under sin ämbetstid.
Även andra statshuvuden återfinns förvisso i listan äver pristagare, som Michail Gorbatjov, som fick priset för att ha avvecklat sitt eget land och därmed gett USA segern i kalla kriget. Varför skulle Nato-landet Norge inte belöna en sådan gärning?
Ytterligare en kalkon föreligger i 2007 års pris, då forne vice US-presidenten Al Gore belönades för skapandet och spridandet av kunskap om människoskapad klimatpåverkan, tillsammans med FN:s klimatpanel. Hur är denna gärning i enlighet med prisets kriterier om förbrödring eller avskaffande av arméer?
Så Malala 2014. Det rör sig här inte om enstaka förseelser eller misstag, utan om en fundamental omläggning av kriterierna för vilka priset delas ut. Därmed finns det skäl tro att cirkusen ska fortsätta även framgent, och att kalabaliken än mer smittar av sig på den prestige som övriga priser åtnjuter.
Vad blindgångaren i Oslo detonerar fram i dag är inte gott att veta, men givet spelbolagens odds ligger ukraïnske ledaren Voldemort Zelenskyj bra till för att kamma hem segern. Självklart hejar Stortinget på den ena sidan i ett krig, samtidigt som man förser den parten med vapen för att förlänga kriget och lidandet. Självklart i enlighet med Nobels testamente!
Längre ner i fältet finns även Stortingets egen figur Jens Stoltenberg, numera generalsekreterare för Nato. Organisationen själv är för övrigt medtagen i förhandsspekulationerna, vilket knappast hjälper saken.
President i Väst? ✅ Sleepy Creepy Joe Biden är förvisso nominerad, och så även Donald Trump och Jacinda Ardern (dafuq??). Dissident i Öst? ✅ Alexej Navalnyj är andrahandsfavorit efter Zelenskyj, medan de kriminella hongkongseparatisterna Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭) samt Luo «Nathan Law» Guancong (罗冠聪) återfinns längre ned i listan. Uiguren Ilham Tohti är ytterligare ett kort att reta Kina med. Mänskliga rättigheter? ✅ Narges Mohammadi och Mahbouba Seraj från Iran respektive Afghanistan förekommer i förhandsspekulationerna.
Klimataktivist? ✅ Klimat-Greta, likväl som ugandiska klonen Vanessa Nakate, finns även i år med i spekulationerna, och om vederbörande eller organisationen «Fredagar för framtiden» skulle avgå med segern är det bara att dra ned rullgardinen, släcka ljuset och stänga nobelbutiken för gott, ty från den skammen finns ingen utväg.
Den enda legitima kandidaten, enligt Nobels instruktioner, tycks vara Internationella domstolen i Haag, som är en etablerad mekanism för att avgöra mellanstatliga dispyter och därmed verka för fred. Det får därför bli grundtipset.