Representation är av vikt i nutiden, varför stats- och andra vänstermedier vänder på den givna ordningen bland nobelpristagare så att den eventuellt förekommande kvinnan nämns först. Samma ommöblering skulle förmodligen göras med avseende på etnicitet, könsidentitet och andra parametrar, men det är förstås mest spekulation om mediernas agenda.
Sant är emellertid att de olika kommittéer som har att besluta om priserna numera är finkänsliga för sådana externa parametrar, vilket måhända påverkar meritokratin negativt. Å andra sidan finns det i historien flera exempel på det omvända fenomenet, att mer meriterade personer har uteslutits just för att de är kvinnor, som Rosalind Franklin, vars arbete med röntgendiffraktion avslöjade DNA-molekylens dubbelhelix.
I statistiken avtecknas företeelsen i att blott trettio priser gick till (tjugonio) kvinnor under hela nittonhundratalet, medan trettiotre kvinnor har belönats under de första tjugofyra åren i innevarande sekel. Men det är nog inte främst ett uttryck för representationsiver, utan en given effekt av politisk jämställdhet, varvid kvinnor successivt har gjort entré vid universiteten och utmanat rangordningen.
Icke desto mindre dröjer sig en skevare fördelning kvar, nämligen i så måtto att kvinnor främst tar sig ton i de mjukare priserna, som fredspriset (16 %) och litteraturpriset (14 %), medan frekvensen sjunker i de hårdare vetenskaperna, nämligen med avseende på medicinpriset (6 %), kemipriset (4 %) och fysikpriset (2 %), samt även i ekonomipriset (2 %). Den ordningen kommer aldrig att ändras, av vissa givna biologiska orsaker, nämligen att distributionen av intelligens i respektive kön är olika, vilket ger avtryck i elitsammanhang.
En annan typ av representation rör geografisk fördelning, där USA tronar i ensamt majestät med 409 pristagare, följt av Storbritannien med 137, Tyskland 115, Frankrike 75 och lilla Sverige med 34 pristagare. Detta är dels ett uttryck för att USA och Västvärlden har dominerat världen under föregående sekel, men dels även en konsekvens av att priset är i svensk ägo, med allt vad det innebär i form av kulturell blindhet, enkannerligen med avseende på litteraturpriset.
Även här har man på senare år medvetet vidgat horisonten, varvid den tidigare eurocentrismen har fått ge vika för belönande av författare från världens alla hörn. Det finns ingen given orsak till att västliga författare skulle ha någon utpräglad fördel i författarskap, utan är en företeelse som borde ha en mer jämlik geografisk representation.
Givet det fokus på Kina som föreligger här kunde det vara av intresse att närmare granska representationen med avseende på just denna nationalitet, eller kanske snarare etnicitet i detta fall. Här har Folkrepubliken Kina en synnerligen medioker utdelning om fyra priser, varav två inte ens erkänns i landet och istället vanligen listas som tomma luckor i artiklar om priset.
Det dröjer sig om två fredspriser, som ett uttryck för att priset i fråga antingen går till en dissident i Öst eller en president i Väst, det vill säga en given politisering som Folkrepubliken inte vill kännas vid, och som vid tillfälle har gett upphov till protester och bojkotter.
Först 1989, då tibetlaman Dainzin Gyaco (Danzeng Jiacuo, 丹增嘉措) erhöll priset, och därefter 2010, då Liu Xiaobo (刘晓波) följde i samma spår – med konsekvens att norrmännen hamnade i frysboxen. Den senare valde för övrigt att självmant anta rollen som fängslad martyr, och avböjde ett flott erbjudande om exil i USA, där hans kritik förstås hade varit verkningslös.
Av de två «rena» kinesiska priserna gick ett i litteratur till Mo Yan (莫言) 2012, och ett i medicin till Tu Youyou (屠呦呦) 2015. Därtill kommer fyra kineser med förvärvat utländskt medborgarskap, nämligen Li Zhengdao (李政道) (fysik 1957; Taiwan), «Daniel» Cui Qi (崔琦) (fysik, 1998; USA), Gao Xingjian (高行健) (litteratur, 2000; Frankrike) samt «Charles» Gao Kun (高锟) (fysik 2009; USA), varvid skaran växer till åtta personer.
Med avseende på kinesisk etnicitet tillkommer tre personer födda i USA och tre i Taiwan, vilket då ger en total om fjorton kinesiska pristagare i bredare mening. Givet att 882 enskilda pristagare har erhållit priset, ger det en kvot om 1.6 % kinesiska priser, att jämföra med de 17.5 % som kineser representerar i världsbefolkningen.
Underrepresentationen är således mer än tiodubbel, men ändå ett givet uttryck för det förnedringens århundrade som Kina har befunnit sig i. Ett land statt i inbördeskrig och under ockupation har inte förmåga att bidra i nämnvärd utsträckning till vetenskapens fromma, och inte heller ett utfattigt land i begrepp att resa sig under tidvis horribla politiska reformer.
Däremot kan man redan nu inteckna en störtskur av framtida kinesiska priser, givet att Kina nu har rest sig och är den ledande makten i fråga om teknik, forskning och utveckling, och givet att priserna vanligen delas ut med stor fördröjning, nämligen då innebörden av upptäckten står på mer fast grund. De vetenskapliga priserna har aldrig tagit politiska hänsyn, varför Kina i detta avseende inte kommer att missgynnas.
En konsekvens av eurocentrismen är emellertid att Kina – likväl som Japan, Korea och Asien i stort – är kraftigt underrepresenterat i litteratur, med blott två pristagare av hundranitton (1.6 %), och det hade inte behövt vara så. Den kinesiska och östasiatiska litterära skatten är tämligen omfattande, och de skeenden som har präglat regionen under det seaste seklet har gett upphov till makalös litteratur, för vilken Akademien har varit i det närmaste blind.
Det ringa antalet pristagare innebär att den stora litteraturnationen Kina även här har en tiofaldig underrepresentation i förhållande till folkmängden, medan svenska författare har premierats fyrtiosex gånger oftare än vad den ringa populationen motiverar – det är en sinnessjuk ordning, och motsvarar inte verkligheten avseende litterär kvalitet.
Givet detta förhållande kunde man ju redan nu – i dag, om ett par timmar! – kompensera för detta miserabla faktum genom att ge priset till avantgardistiska novellistan 残雪. Akademien har att ständigt förhålla sig till omvärldens politiska spänningar, och i år är det helt enkelt inte läge för en dement US-president eller annan frihetshjälte i Väst och inte heller för en (ukraïnsk) dissident i Öst, varför man kommer att söka sig utanför den krutladdade sfären.
För all del skulle även japanske 村上春樹 eller kinesiske 阎连科 komma på fråga, likväl som landsmaninnan 西西 eller kanske rent av högoddsaren 余华, men magkänslan stannar ändå på Can Xue.
Född 邓小华 i Changsha 1953 genomled hon den nykläckta folkrepublikens barnsjukdomar och rubbade politiska kampanjer, inte minst antihögerkampanjen 1957 i vilken hennes föräldrar pekades ut som högerelement och för detta fängslades eller skickades ned på landet för omskolning.
Sedermera inträffade även den tumulta kulturrevolutionen 1966–1976 under Can Xues tonårstid, vilket satte stopp för den vidare utbildningen och lade grunden för ett senare författarskap, även om hon själv förnekar att det skulle finnas politiska undertoner i texterna – kanske ett måste när man arbetar under ett system som gärna censurerar obekväma politiska yttringar.
Tillägg: Akademien fortsätter dessvärre i eurocentrismens spår genom att ge priset till norbaggen Jon Fosse, vars smala alster knappt läses av någon utanför de allra mest hängivna av kretsar. Visst ska vi pliktskyldigast läsa honom, men det får stanna vid ett enskilt verk, eller två. Så trist, så tråkigt.
