Andelen autistiska personer räknar numera tre per var hundrade person, eller en per skolklass om man så vill, i vart fall i USA. Det är en ökning med 32 000 % sedan 1970, vilket man brukar förklara med bättre diagnostikmöjligheter och dylika kriterier. Säkert finns även en stark tendens till överdiagnosticering, då det ligger i det medicinindustriella komplexets intresse att bredda sin affärsverksamhet.
De som tror sig kunna räkna på epidemiologiska underlag menar samtidigt att det finns en reell ökning om man rensar för andra variabler, och man kan vidare slå fast att ökningen sker nästan uteslutande bland barn och unga. Det finns så att säga inte tillnärmelsevis lika stor andel autistiska personer på ett ålderdomshem som i en förskoleklass.
Detta indikerar att problemet knappast är genetiskt, utan har miljöfaktorer som orsak. I grunden finns förstås alltid epigenetiska faktorer, men det genetiska basunderlaget i populationen har rimligen inte förändrats sedan 1970. Av samma skäl har epidemin av övervikt, diabetes med flera sjukdomar miljömässiga orsaker snarare än genetiska. I själva verket skulle man kunna förmoda att autism är ännu en i raden av metabola åkommor, men då med avseende på avkomman snarare än individen själv.
I fysisk mening observerar man störningar i hjärnans synapser, de kopplingar som förbinder neuroner och därmed bildar det neurala nätverket. Tätheten av synapser är samtidigt lägre än hos normala individer, och ju mindre täthet, desto fler störningar. Frågan är då vad som orsakar denna förändring.
Bekämpningsmedel och mikroplaster figurerar i debatten, likaså ultraprocessad skräpmat och metabolt syndrom hos mammor. Föräldrars ålder är en annan variabel, och det är i allmänhet omöjligt att peka på en enda orsak.
Häromveckan blev det rabalder när USA:s hälsominister Robert Kennedy pekade ut paracetamol som en orsak till autism, vilket fick det medicinindustriella komplexet att göra en brandkårsutryckning. Diverse medicinska auktoriteter intygade att forskningen visserligen visar på samband, men att det snarare rör sig om samvariation med andra faktorer.
Så kan det ju vara, vem kan egentligen veta? Men det som är märkligt med denna hantering är att man med sådan iver avfärdar riskerna och plötsligt inte beaktar försiktighetsprincipen. Man kan misstänka att pekuniära motiv spelar in, då försäljning av paracetamol omsätter 120 miljarder kronor per år, samtidigt som vinstkvoten är extremt hög – det kostar tio öre att tillverka ett piller, men utpriset är det femtondubbla.
RFK får ofta löpa gatlopp i pressen och bland högljudda akademiker, inte minst när han yppar vaccinskepticism. Men Kennedys stora förtjänst är att han angriper just det medicinindustriella komplexet och den associerade skräpmatsindustrin, som han mycket riktigt menar är delproblem i den amerikanska (och globala) ohälsan.
Det är här inte fråga om något förbud, utan om en rekommendation för gravida kvinnor och barn att vara försiktig med intaget av paracetamol. Det kan inte heller skada att titta närmare på eventuella samband i mer högkvalitativa RCT-exeperiment. Barn kan ju ta ibuprofen istället, så får man direkt en skiljelinje att studera.
För även om Trumps-administrationen skulle ha fel i denna enskilda fråga, har man helt rätt i att det medicinindustriella komplexet inte är lösningen på problemet. Ständigt mer forskning och fler läkemedel leder fel, och man måste börja titta på rotorsakerna, i det här fallet miljöaspekterna. Det är ekvivalent med att semaglutid aldrig kan vara en generell lösning på fetmaproblemet.
