Av sin motståndare kallades han ömsom «Sleepy Joe», med hänvisning till hans sömniga framtoning, och ömsom «Beijing Biden», vilket skulle insinuera att han är mer än vänligt inställd till Kina. Men efter snart ett halvår vid makten har han fortfarande inte förändrat riktning i politiken gentemot Kina, och tarifferna ligger således kvar.
Visserligen har Biden prioriterat pandemin och en rad andra inhemska spörsmål, men han har också flörtat med två av företrädarens mest bisarra ståndpunkter, nämligen den om «folkmordet» i Xinjiang, samt den nu återupplivade «hypotesen» om coronapandemin som ett resultat av en labbläcka i Wuhan.
Inget av dessa är något bra kort, varför man föranleds undra huruvida Biden spelar bluffpoker eller möjligen skitgubbe. Han har skickat fler fartyg till Sydkinesiska sjön, sökt allianser i regionen, stärkt förbindelserna med Taiwan, pytsat ut sanktioner till höger och vänster och i största allmänhet halvhjärtat spelat varenda kort i leken utan någon uppenbar strategi.
Syftet är kanske att söka lägga så mycket press som möjligt på Beijing inför kommande förhandlingar om handelspolitiken och annat, men sanningen att säga verkar det inte bekymra Zhongnanhai nämnvärt, utan man viftar bort kritiken som vore det surrande myggor. Under det första toppmötet i Alaska läste man till och med lusen av utrikesminister Blinken när denne försökte framhålla USA i «styrkeposition», något man uppenbarligen inte är.
Handelsunderskottet gentemot Kina fortsätter nämligen att öka, samtidigt som USA förlorar terräng i världen. Viljan att alliera sig med USA är måttlig i Kinas närområde, och ingen är beredd att offra sin ekonomi för meningslösa politiska förbund. Inte ens EU står helhjärtat till förfogande, utan väljer att ha en egen linje.
USA har således ingen möjlighet att innesluta Kina med allianser och handelspakter, eftersom Kina har betydligt större sådana i RCEP och med Nya sidenvägen. USA tappar även militärt i regionen för var dag som går, och man har i realiteten ingen möjlighet att komma till Taiwans undsättning om det skulle bli skarpt läge – alla simuleringar som har gjorts ger överlägsen kinesisk seger, och resten är tomma ord om ingenting alls.
Än mindre möjlighet har man att agera murbräcka i Hongkong och Xinjiang, då Beijing visar stor beslutsamhet i att hantera båda utan att lägga någon vikt vid internationella protester. Undan för undan lagar och lappar Kina de kvarvarande hålen i muren, och det finns inte längre någon möjlighet att slå in nya.
En multilateral ordning är därför redan ett etablerat faktum, och det är meningslöst att lägga krut på en «kamp om världsherraväldet» när den ena parten dels inte kan besegras och dels inte är intresserad av att delta i ett sådant spel. Kina har inget intresse av att söka ersätta USA:s roll i världen, men däremot i det egna närområdet, som man av naturliga skäl vill kontrollera.
Det spelar ingen roll hur många «bills» om Kina, Hongkong och annat man klubbar i senaten, eftersom USA inte längre ensidigt sätter världens «regler», och Biden gör därför nog bäst i att fixa sitt eget kvaddade samhälle istället för att försöka mästra andra. Några ess i ärmen har han nämligen inte.
