Hongkong brukar varje år av hävd manifestera fjärde juni-incidenten i Beijing 1989, men för andra året i rad ställs evenemanget in med hänvisning till pandemin. Av allt att döma fortsätter traditionen från och med nästa år, men det sker samtidigt i ett Hongkong som har städats på subversiva element i syfte att stabilisera den särskilda autonoma regionen efter några år av upplopp och politiskt kaos. Evenemanget bleknar därför något, när den antikinesiska komponenten undanröjs.
Det finns nu ingen frihet någonstans att ockupera parlament, demolera infrastruktur eller konspirera med främmande makt, men de verkliga friheter man förknippar med Hongkong är intakta, och kommer så att förbli, oavsett vad medier vill få dig att tro. I det frihetspaketet ingår åminnelsen av fjärde juni, som ett politiskt lackmuspapper.
Det är samtidigt den enda funktion evenemanget har, eftersom Kina valde väg för drygt trettio år sedan, och därmed alltså inte kommer att hörsamma protesterna. Det är för Beijings vidkommande ett avslutat kapitel, och man har numera historien på sin sida.
Någon politisk vilja att ställa till med massaker fanns förstås inte, utan det blev snarare det praktiska resultatet när man satte otränade soldater från landet att skingra stora folkmassor genom att skjuta mot marken – det stora flertalet av de hundratals avlidna träffades av rikoschetter. Däremot hade man förvisso ambitionen att sätta punkt för demokratirörelsen, och ansvaret faller därför ändå tungt på den tidens ledarskikt, med Deng Xiaoping i spetsen.
Det är på fastlandet alltjämt ett tabu att offentligt diskutera händelsen, och det lilla som finns att läsa i ämnet dröjer sig om den officiella bilden av det inträffade. Denna ovilja att konfrontera skamfläckar i den egna historien är inte unik för Kina, utan man ser samma fenomen även i andra asiatiska länder, där exempelvis Japan har en tendens till historierevisionism i undervisningen, och där flertalet japaner är omedvetna om imperietidens brott mot mänskligheten.
Kineserna är annars historieknarkare av stora mått, och man ska därför förstå tabut som att det är ett ännu aktivt sår, en varböld som inte har läkt. Av samma skäl ska man förstå Hongkongs och omvärldens manifestationer som ett sätt att i Folkrepublikens ställe minnas händelsen, tills saken normaliseras på fastlandet.
Men i sak ger historien alltså Kina rätt. Hade man fortsatt i Zhao Ziyangs och Hu Yaobangs liberala reformiver och gett efter för studentprotesterna, hade landet aldrig erfarit den ekonomiska och annan utveckling som har ägt rum sedan dess. Kinas BNP var vid tiden hälften av Rysslands, medan den i dag är närmare tio gånger så stor.
Någon demokrati hade det förmodligen inte heller blivit, utan man hade gått samma öde till mötes som Ryssland och många av de forna sovjetrepublikerna, och kanske hade landet imploderat på nytt i våldsam splittring och maktkamp – i bakgrunden finns alltid starka krafter som är redo att träda in när Kommunistpartiet förlorar sin sammanhållande förmåga.
Kinas vägval 1989 kostade kanske i internationellt anseende, men har i gengäld premierat landet och dess befolkning. Det samhällskontrakt som då om inte inrättades så i vart fall inskärptes – berika dig och lämna politiken till partiet – gäller alltjämt intakt, och för närvarande finns helt enkelt ingen oppositionell rörelse av rang.
Demokrati är en påbyggnad i ett senare stadium, när tiden är mogen för en sådan utveckling, när det finns en folklig resning för det. Demokrati kan inte inympas eller framtvingas, det är vad såväl upplösningen av Sovjetunionen som den arabiska våren visar. Det är också vad historien visar, då västländer typiskt har demokratiserat sig själva utan yttre tryck. När demokratin kommer till Kina, i vilken form och under vilka omständigheter, är således en sak för (och bara för) kineserna, och de behöver nog inte vår hjälp för detta ändamål.
Fjärde juni-incidenten är i övrigt bara en liten händelse i Kinas politiska historia under det senaste århundradet, och inte heller den enda eller ens den viktigaste på torget i fråga. Betraktar man Kinas utveckling sedan den dynastiska erans fall 1911, finns det gott om katastrofer, varav många självförvållade, särskilt under Folkrepublikens tidigaste period – med stora språnget och kulturrevolutionen som riktiga lågvattenmärken.
Samma fågelperspektiv ger en bild av hur ett trött kejsardöme på randen av kollaps under utländsk aggression och inre splittring småningom faller samman och ger upphov till politisk strid om hur det nya Kina ska danas, med paus för japansk aggression och invasion. Kommunistpartiet, som i år firar jämna hundra år, har efter en trevande inledning ändå lagat så att man efter bara drygt sjuttio år vid makten har återupprättat landets forna ställning och storhet, med bud på mer.
Detta är den verkliga historieskrivningen, som ger perspektiv och bakgrund till utvecklingen, snarare än att grotta ned sig i en enskild händelse av mindre betydelse i det större sammanhanget, även om fjärde juni-incidenten också måste infogas på korrekt sätt i denna maffiga berättelse om det moderna Kina.
