Sverige återfår oförhappandes en smula av sin forna glans, då man på måndag står värd för samtal mellan USA och Kina angående Washingtons tullkrig. Det neutrala Sverige hade nämligen ofta den rollen, i egenskap av att vara en påliltig medlare och en neutral mötesplats, men som amerikansk vasall har man förlorat den och många andra fördelar utan att vinna något i gengäld.
Möte ska också ske mellan USA och EU angående samma problematik, där Bryssel och de europeiska nationerna säger sig vilja se frihandel utan tariffer hellre än att släppa loss «handelsbazookan» med mottullar om sjuttio miljarder euro. Det är alltid mycket vapenskrammel från Bryssels sida, men det brukar sluta i «dear Donald» och annat smicker, eftersom man inte är beredd att ge upp sin roll som underordnad och beroende i relationen.
Till yttermera visso skedde under gårdagen samtal mellan Kina och EU i Beijing, då det Bryssel som säger sig vilja ha frihandel utan tariffer har infört just sådana mot Kina avseende elbilar, solceller och annan grön teknik, och numera även har etablerat tullar och restriktioner kring medicintekniska produkter. Ironin har alltså att USA etablerar samma slags fientliga politik mot EU som EU mot Kina, och hyckleriet vet helt enkelt inga gränser.
Bryssels klagomål har under en tid bestått i att Kina har en «industriell överkapacitet» avseende elbilar och annat, att man producerar mer än vad den inhemska marknaden fordrar (dafuq??) och därmed låter billiga elbilar flöda in på den europeiska. Det låter ju dramatiskt och närmast bibliskt att tala om en sådan «störtflod», men har det någon täckning i verkligheten?
En snabb sökning på export uttryckt som andel av produktion ger att Kina (2023) exporterade 20 % av tillverkade bilar, och att 80 % därmed såldes på den inhemska marknaden. Motsvarande andelssiffror för andra länder är betydligt högre: Japan 48 %, Sydkorea 65 % samt Tyskland 75 %.
Det är alltså Tyskland som har och länge har haft den «överkapacitet» EU babblar om, och det är just så exportdrivna länder som Tyskland och Sverige skapar välstånd. Är det alltså återigen så att det är okej när vi gör det, men inte när Kina gör samma sak, exempelvis med solpaneler och annan grön teknik som EU vill ha för sin «omställning»?
Kina har svarat på EU:s tullar med reciproka tariffer kring fransk konjak, som till 95 % går på export snarare än konsumeras inhemskt; där kan man tala om en ordentlig «överkapacitet». På samma sätt har man svarat kring en del andra varor av liknande karaktär, samt infört motsvarande restriktioner kring medicinsk utrustning samt förstås låtit EU få en del av sleven kring de hastigt uppkomna exportkontrollerna kring jordartsmetaller som svar på USA:s barocka handelskrig.
Ett annat av Bryssels märkliga argument är att Kina subventionerar elbilsmarknaden och därmed skapar konkurrensfördelar. Det är sant såtillvida att Beijing under ett antal år gav sådana subventioner för att sporra sin egen «gröna omställning» snarare än att rubba världsmarknaden, under vilken tid ett antal suveräna tillverkare mejslades fram i hård konkurrens med ett stort antal producenter som numera är historia. Numera förekommer inga subventioner överhuvudtaget.
EU borde förfara på liknande vis om man nu menar allvar med den «gröna omställningen», och därmed välkomna billiga kinesiska solpaneler, vindsnurror och elbilar. Men det tycks som att man hellre värnar den egna industriella basen framför gröna samhällsexperiment, vilket i och för sig är sunt. Bara det att argumenten inte riktigt håller.
Man kan titta på Airbus, som har erhålit kraftiga subventioner i egenskap av statligt industriprojekt i några tyngre EU-länder, och vars andel i den kinesiska flottan uppgår till 50 % och därmed hindrar tillväxten av inhemska Comac C919 och andra projekt. Enklare produkter som subventioneras är livsmedel, som därmed slår hårt mot Kinas men framförallt Afrikas export och gör det basala livet dyrare för europeerna. Även svensk massaindustri åtnjuter sådana subventioner, för att ta ytterligare ett exempel.
Bryssel anmärker vidare i likhet med the Donald att Kina har ett kraftigt handelsöverskott gentemot EU, och att man eftersträvar en förbättrad balans. Själv har jag ett «handelsunderskott» gentemot Willys och Ica, som snuvar mig på pengarna när jag köper mat utan att de köper något av mig i någon som helst utsträckning!
Den mesta av importen från Kina till EU är inte elbilar eller solpaneler, utan insatsvaror för den europeiska industrin, gods som inhandlas från Kina just för att det har ett optimalt förhållande mellan pris och kvalitet. Hade man handlat samma produkter dyrare från ett annat land hade man visserligen justerat balansen mellan Kina och EU, men försämrat den totala balansen samt fördyrat den egna produktionen och konkurrenskraften.
Uschela von der Liar är emellertid en idiot som inte förstår dessa enkla marknadsekonomiska samband, och hon har sällskap av tjugosju lokala idioter till chefer med likaledes idioter till underhuggare som gapar om att man inte får den åtkomst till den kinesiska marknaden som man önskar, samtidigt som man inför marknadsförbud mot Huawei, ZTE och andra samt på annat sätt och med en rad olika argument motarbetar kinesiska intressen i allt från konfuciusinstitut till Tiktok, Temu och Shein. Sedan länge har man även ett vapenembargo mot Beijing, vilket alltså har den effekten att Kina helt enkelt inte kan köpa de produkter EU vill sälja.
Gyllene regeln verkar inte ha trillat ned hos dessa europeiska företrädare, utan man tror sig kunna agera mot Kina från en inbillad styrkeposition av postkolonialt snitt. Det finns sedan 2020 ett framförhandlat investeringsavtal (Comprehensive agreement on investment) som bara väntar på ratificering, men det lades i malpåse då Kina hade fräckheten att svara på EU:s sanktioner mot kinesiska funktionärer i Xinjiang med motsvarande sanktioner av tjänstemän i Bryssel.
Bryssels sanktioner rörde det helt påhittade «folkmordet» i Xinjiang, vilket ter sig som en djup ironi när samma Bryssel nu tittar på bort helt avseende ett alldeles verkligt folkmord i Palestina, återigen som en påminnelse om att man har multipla måttstockar avseende olika länder och intressen.
Det har Kina sedan länge genomskådat, och både EU och USA har nu att lära att Kina inte längre tar skit, att man inte längre finner sig i att vara en kolonial utpost som exploateras, bespottas och förlöjligas, utan svarar helt reciprokt på varje angrepp som landet utsätts för. Ju snabbare EU tar till sig den läxan, desto bättre.
På von der Liars dagordning står således att 1) häva europeiska marknadsförbud mot Huawei med flera aktörer; 2) ratificera CAI; 3) avskaffa tullar på kinesisk grön teknik och andra produkter; 4) eliminera gällande sanktioner och embargon; 5) förhandla fram mer gynnsam åtkomst till den kinesiska marknaden i ljuset av dessa åtgärder. Så skapar man frihandel och så kontrar man USA:s neomerkantilism, eller så står hon i slutändan med både stjärt och framstjärt bar åt vardera hållet.