I juletider frodas kommersialismen när folk köper klappar till förbannelse, en verksamhet som man vanligen prisar då den smörjer näringslivet och produktionen. Men numera handlar man direkt på fabrik i Kina via Temu och Shein (希音, Xiyin), vilket har föranlett kritik av olika slag, allt från hur synd det är om paketombuden (!) till att produkterna är toxiska.
Ett annat argument är att produkterna tillverkas i låglönefabriker med usla villkor, och man kunde nästan tro att man talade om H&M:s fabriker i Bangladesh. Men man är som vanligt hysteriskt selektiv i sådana sammanhang, och väljer att bortse från sådan kritik närhelst det passar.
Det dröjer sig istället om ett fortsatt totalangrepp på allt kinesiskt, enkannerligen företag som dominerar stort eller har potential för sådan dominans. Argument kan man alltid hitta på, som «nationell säkerhet» när USA slängde ut telekombolagen ZTE och Huawei och uppmanade sina vasaller, inklusive Sverige, att följa i dess spår.
Samma angreppsvinkel har man nyttjat mot Tiktok, en oförarglig app som inte gör något som inte konkurrenterna i Facebook med flera gör, men som med en överlägsen algoritm har svept marknaden. Med en rad falska hittepåargument om att kinesiska företag är skyldiga att bistå kinesisk underrättelstjänst har man successivt bedrivit lawfare mot företaget i USA, med svallvågor som har nått Europa.
Kan man inte konkurrera, väljer man istället att förbjuda eller på annat sätt obstruera marknaden, en metod man även tillämpar mot grön kinesisk teknik i form av elbilar, vindsnurror och solpaneler. När europeisk och amerikansk bilindustri inte hänger med i svängarna, väljer man således att införa dryga handelstullar för att snedvrida konkurrensen, under märkliga argument om kinesisk statssubvention.
Till yttermera visso förekommer även i sådana sammahang paranoida och fullständigt rubbade argument om att bilar från såväl Volvo som BYD skulle kunna «avlyssna» förarna och direkt skicka informationen till Zhongnanhai, en tankefigur som även antas gälla de dominerande kinesiska hamnkranarna världen över. Sinofobin känner numera inga gränser, utan har åter nått makabert sjukliga nivåer.
Varje kinesiskt företag som uppnår dominans eller potential om sådan kommer med visshet att angripas av kinafientliga krafter i press och politik, med yttersta mål om att eliminera sagda företag från marknaden, via tullar, marknadsförbud, exportkontroll och andra mekanismer.
Doughertys lag.
Angående Temu och Shein noterar man här hur drevet nu går i den församlade pressen, samt hur Folkpartiet populisterna slänger upp ett vått finger i luften, med ett märkligt utspel om att rakt av förbjuda de båda företagen. Naturligtvis helt selektivt, då det finns motsvarande problem med andra företag, som dock inte är kinesiska.
Frågan är emellertid hur ett sådant utspel tas emot i stugorna, då man svenskom uppskattar att för en gångs skull kunna handla billigt, till skillnad från de ständiga fördyringar, skatter, pålagor och avgifter som politiken och svenskt näringsliv erbjuder. Det är heller inte möjligt att på nationell nivå genomdriva ett sådant förbud.
Problem med toxiner i en mycket ringa del produkter finns, men överdrivs våldsamt. Den rätta strategin är här att punktmarkera sådana produkter och rikta kritik till företagen, som är lyhörda för sådan, inte minst i Kina. Villkoren i kinesiska fabriker är emellertid en ickefråga, och ett rent hittepåargument, och alternativet härvidlag är att sagda personal blir arbetslös – det är en intern process.
Det är samma fenomen som ligger bakom de märkliga angreppen mot Xinjiang och dess bomullsproduktion, med osubstantierade anklagelser om «tvångsarbete» och ohemula krav om att bevisa sin oskuld innan man får lov att sälja på västerländska marknader. Drabbade av detta är nämligen främst uiguriska bönder, som man naturligtvis ger blanka fan i, även om man ger sken av motsatsen.
Globalismen är dessvärre död, och i dess ställe har merkantilism och protektionism gjort comeback. Det är märkligt hur särskilt «liberala» krafter tar parti för sådana mekanismer, som inte är ägnade att ge annat än en liten frist innan kollapsen kommer. Vi har sett det förr, med varvsindustri, tekoindustri, elektromekanisk industri och andra industrier som har subventionerats eller på andra sätt skyddats från omvärldskonkurrensen. Det har aldrig fungerat, och det kommer heller aldrig att fungera.
