En tidning berättade härförleden i en notis om «buddismens frontfigur», som man menar är synonym med tibetlaman Dainzin Gyaco. Man betraktar därmed buddismen med ett typiskt kristet raster, där man projicerar en välbekant hierarki på ett helt annat fenomen. Men även i kristendomen är en sådan förenkling inte förenlig med verkligheten. Katolikernas papa talar inte för den vittförgrenade protestantismen och dess många frikyrkosekter. I själva verket är de många protestantiska kyrkorna sedan länge verktyg i nationalstatens tjänst. Vem är således «kristendomens frontfigur»?
Även om man accepterar att biskopen i Rom är en arketypisk ledare för kristenheten kvarstår faktum att en sådan helt enkelt inte finns i buddismen, och heller inte kan finnas, eftersom det är ett uttalat krav av buddan att ingen enskild ledare kan göra anspråk på att tala för hela rörelsen. Detta beror i sin tur på att buddismen är en flexibel lära som inte kan fixeras i stela strukturer och hierarkier.
Ändå finns det naturligtvis ledare inom buddismen. Men dels är den tibetanska buddismen att anse som en obskyr sekt med väldigt liten utbredning i jämförelse med de två huvudströmmarna mahayana i Östasien och theravada i Sydöstasien, dels är laman Dainzin Gyaco i den obskyra tibetanska buddismen (en form av vajrayana) enbart en av flera företrädare, nämligen för gulhattarnas Gelugsekt. Det finns även rödhattar i ett antal skolor, och även inom Gelugpa finns våldsamma kontroverser.
Vill man vara elak är laman Dainzin Gyaco närmast att jämställa med Ulf Ekman, den före detta ledaren för den kristna sekten Livets ord. Den 14:e laman är en av mycket få buddister som kallar sig själv «hans helighet» och i princip har utropat sig själv till kung, förmodligen som ett resultat av den hybris som Västvärldens och Hollywoods smicker medför. Buddistiska ledare i övrigt kallas «mästare» och är vanligtvis högt aktade, men anses inte ha gudomlig eller kunglig status, eftersom det inte är förenligt med buddismens ödmjuka läror.
Gyaco är visserligen aktad i egenskap av lama, men även om hans porträtt förekommer flitigt i stater som Bhutan räknas han därstädes inglaunda som ledare (Bhutan har en egen lama), utan möjligen som inspiratör. Han har även en given position inom buddistiska sällskap i Kina och Japan, men eftersom han tycks vara oförmögen att ge upp sina politiska anspråk är han i praktiken en katt bland hermelinerna i de många buddistiska konferenser som arrangeras, så även utanför Kina.
Laman är möjligen en «andlig ledare» för ett snitt av buddister i Tibet, och kanske för ett antal andra praktiserande i regionen, men knappast för buddismen i stort. Under alla omständigheter är han inte en politisk ledare för någon i Tibet eller annorstädes, eftersom han helt enkelt saknar sådant politiskt inflytande. Tibets politik bestäms enväldigt av Losang Jamcan och andra i den tibetanska autonoma regionens regering, tillsammans med centralregeringen i Beijing.
Buddismen i Kina, Japan, Thailand, Vietnam och övriga Öst- och Sydöstasien är i övrigt helt ortogonal mot lamans verksamhet, och har ingenting med den tibetanska buddismen att göra. Lamans inflytande är i kinesisk chan (禅) eller den japanska motsvarigheten zen noll och intet, och det samma gäller för övriga förgreningar av buddismen; det är en väldigt horisontell rörelse som saknar den hierarki som är så typisk för abrahamitiska religioner.
Däremot är det förmodligen så att laman i Västvärlden får representera allt vad buddism står för, eftersom det finns ett alarmerande bildningsunderskott, även bland informationsarbetare som journalister och andra som borde veta hur man söker kunskap och fakta. Därmed projiceras i Västerlandet buddismen med groteska proportioner, helt enkelt som en karikatyr av vad rörelsen egentligen står för.