Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik

If it makes you happy, then why the hell are you so sad?

Svenskarna ska tydligen vara det fjärde lyckligaste folket i världen, enligt det årliga «lyckoindexet». Snäppet över hamnar Finland, Danmark och Island, vilket tycks indikera en nordisk trend. Ja, Norge finns på sjunde plats, och föga förvånande finns det mest västländer i topplaceringarna i övrigt.

Detta för att det man egentligen mäter är social välfärd, valfrihet (i socialliberal mening), bruttonationalprodukt, livslängd, «upplevd» korruptionsgrad samt «generositet», vad det sistnämnda nu kan tänkas innebära. Alltså samma slags självuppfyllande lista som för diverse demokratiindex, där man vill påvisa att västländer ju är överlägsna alla andra samhällssystem.

Varför man kallar det för «lyckoindex» är dock höljt i dunkel, då lycka är en kortvarig euforisk känsla som inte går att upprätthålla över tid, annat än hos frikyrkliga pajasar och andra med någon sorts psykiatrisk diagnos. Rapporten i fråga är emellertid ymnigt strösslad med de sedvanliga ständigt leende människorna, denna förunderliga strävan att alltid framstå som glad och positiv.

Vi är så nöjda så.

Men om svenskarna är så jävla lyckliga, varför anser då inte ens en av tio att landet är på väg år rätt håll, och omvänt, varför tycker då tre fjärdedelar att utvecklingen i Sverige går käpprätt åt helvete? Siffrorna kommer från en SOM-presentation, i vilken man tydligen inte kände till rönen om svenskarnas euforiska tillstånd.

En källa till lycka.

Hela åttionio procent tycker att ekonomin har försämrats under året, medan bara en procent anser att den har förbättrats. Den där procenten lär utgöra hela felmarginalen, eftersom det är ett objektivt faktum att svenskarna har tappat tio procent av sin realinkomst och att landet är i recession. Men det blir man kanske bara lyckligare av?

Oro är kanske också en säker grund för lycka, och hela sjuttiofyra procent av svenskarna oroar sig numera för den organiserade brottslighet som har lamslagit samhället. Man oroar sig även för «situationen i Ryssland», samtidigt som nativiteten sjunker till ny bottennivå – vi är så lyckliga att vi inte längre vill ha barn, av oro för «klimatet» och annan medialt inducerad dårskap.

Ju mer ångest, desto större lycka!

Särskilt gäller att de unga i generation Z är synnerligen oroliga, och inte alls lika lyckliga som i äldre generationer. Svenska ungdomar hamnar här på plats arton i samma index, och det är klart att om man dagarna i ända har identitetskris angående vilka «pronomen» man bör använda och i övrigt tror att världen ska «gå under» i «klimatkris», så har man det kanske inte så lätt.

Svenskarna är så vana vid att det ständigt prisade Skatteverket lägger rabarber på långt över hälften av inkomsterna, att man lika glatt ger bort pengarna till mer nyanlända banditer. Detta är kanske vad som menas med «generositet» i lyckoindex?

Förmodligen hade man fått en sannare profil med andra kriterier, varvid det buddistiska Östasien hade hamnat betydligt högre än det prozac- och ozempicknarkande Västerlandet tyngt under krig, woke och recession. Förgängliga ting som «lycka» är i den samhällsmodellen inte det förhärskande paradigmet, utan snarare att finna en lågpunkt i det allestädes närvarande smålidandet i vardagen, ett slags mininirvana av resiliens.

I en annan mätning brukade Kina toppa listan, men det går naturligtvis inte för sig, så man strök helt sonika landet. På samma manér har man i en annan mätning strukit ettan Hongkong över världens friaste ekonomier. Detta är Västs modus operandi, att ständigt frisera data för att passa narrativet.
Kategorier
Buddism Kina Kultur Politik Religion Tibet

Laman i Tibet för döden

Rykten har florerat om att tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) lider av obotlig prostatacancer, och att hans liv därmed snart är till ända. Man har från «exilregeringens» håll sedermera förnekat detta, men faktum kvarstår att lamans hälsa är allt mer vacklande, och att hans tid är på upphällningen.

Hans mentala förmågor har sedan länge varit stadda i förfall, vilket har kommit till uttryck på en rad genanta vis, på ungefär samma sätt som när Sleepy Creepy Joe Biden ramlar, snubblar och är alldeles för närgången med småbarn. Laman hade i somras en liknande pederast incident, då han uppmanade en pojke att suga hans tunga.

Givet den aktningsvärda åldern om 88 år kan man kanske förvänta sig allt större skörhet, men lamans ohälsa är samtidigt delvis självförvållad. Efter flykten till Dharamsala 1959 inspirerades Dainzin Gyaco av den lokala indiska kulturen, omfattande vegetariansk diet, men det bar sig inte bättre än att han blev svårt sjuk. På läkares inrådan återgick han till en balanserad kost med rikligt inslag av kött.

Tibet är världens tak, med ett kargt klimat som inte medger någon större omfattning av jordbruk. På samma sätt som i Mongoliet består kosten därför huvudsakligen av kött, som är den diet man därstädes är anpassad till, inte helt olikt oss skandinaver. Det finns en utbredd missuppfattning om att buddister inte äter kött, särskilt inte munkar, men det är en minoritetsuppfattning och inte en generell föresats – buddan instruerade sina lärjungar att äta allt vad som bjuds.

Prostatacancern kan möjligen härledas till sexuell inaktivitet, då laman under hela sitt liv inte tycks ha känt intimt umgänge med en kvinna. Han är och förblir därför i sinnet en pojke, och kanske är det därför han (och lamakulturen) har en dragning till just pojkar. Man kan i lamans fall svårligen föreställa sig självbefläckelse via Spankbang eller andra källor, men å andra sidan ska man nog inte utesluta någonting när det gäller religiösa potentater.

Laman är döende.

Nå, när laman efter en lång och utdragen period av svåra smärtor slutligen somnar in vidtar den politiska konflikten om att utse hans efterträdare. Laman själv hävdar här att tibetanerna har att avgöra huruvida ämbetet lama ska upprätthållas, och att han vid behov ämnar reinkarneras i ett annat land än Kina, eller avstå från reinkarnation överhuvudtaget.

Oaktat att reinkarnation är en religiös myt är det ändå så att det inte är upp till Dainzin Gyaco att bestämma vare sig det ena eller det andra, utan för detta ändamål föreligger en given liturgisk gång. Samtidigt kan man kanske invända mot att den politiska makten lägger sig i religiösa bestyr, en företeelse som rimmar illa med den sekulära tanke som upprätthålls av såväl Folkrepubliken Kina som delar av det moderna Väst.

Men det är inte underligare än att den svenska statskyrkan kontrolleras av världslig politisk lag, eller att religionsfriheten i den liberala demokratin är helt underställd andra fri- och rättigheter. Religionen är fri i den utsträckning den inte ställer till med problem, eller för den delen utmanar den politiska makten – vilket laman gör.

Och på samma sätt som den svenska kyrkan är instiftad uppifrån och ned, och sedermera reformerad genom kungligt dekret, är institutionen dalai lama etablerad och reglerad av den värdsliga makten. Man kan här notera att ordet dalai (ocean; stor) är av mongoliskt ursprung, vilket har sin grund i att ämbetet instiftades av tümedklanens Altan khan 1578.

Speciellt underhandlade khanen med företrädare för Gelug-sekten (gulhattarna), vars ledare Soinam Gyaco (索南嘉措, 1543–1588) bjöds in till Mongoliet för att undervisa i läran. Khanens intresse för religionen var emellertid helt världsligt, nämligen i så måtto att han ville utnyttja buddistisk tro för att «reinkarnera» sig själv som ättling till Kublai khan, vilket skulle ge honom formell arvsrätt till tronen.

Soinam Gyaco upphöjdes således till dalaiin khan, och i utbyte proklamerade denne att Altan khan var reinkarnationen av Kublai khan. Lamaämbetet uppstod alltså som en gemen affär, varvid kan noteras att Soinam Gyaco är den tredje laman i serien – de två första förärades sina titlar postumt. Av en ren händelse utsågs sedermera Altan khans barnbarn Yoindain Gyaco (云丹嘉措, 1589–1617) till den fjärde laman, det vill säga en tümedmongol snarare än en tibetan – han erkändes emellertid inte av tibetanerna, och blev förmodligen förgiftad.

Genom denna kohandel stärkte Altan khan sin ställning, men otvetydig vinnare var ändå Gelug, som blev ledande falang i både Tibet och Mongoliet, där sedan tidigare den konkurrerande Sakya-sekten (rödhattarna) dominerade. Tibetansk buddism under Gelug cementerades därmed som mongolisk statsreligion.

Konflikt utbröt emellertid i Tibet då konkurrerande skolor utmanade Gelug och den rådande ordningen. Bland andra sekten Karmapa förbjöd deltagande i att söka den fjärde lamans reinkarnation, men man kunde småningom med viss mongolisk assistens sätta den femte laman Lobsang Gyaco (罗桑嘉措, 1617–1682) på tronen 1622.

Tibet fortsatte emellertid att vara ett veritabelt getingbo, utsatt för rivalitet från alla håll och kanter, med såväl inrikes religiösa strider som imperieambitioner från mongoler och manchuer, de senare sedermera erövrare av Kina under dynastin Qing (1644–1911). Med hjälp av mongolledaren Güshi khan kunde Gelug slutligen segra, varvid Tibet enades under den femte laman 1642. Güshi khan upphöjde även lamaämbetet till den högsta religiösa och politiska auktoriteten i Tibet.

Potalapalatset färdigställdes 1649 under den femte laman.

Det nyligen etablerade Qing-hovet bjöd in laman till Beijing i syfte att anställa denne i förhandlingar med mongolerna, i kontinuitet från tidigare dynastin Ming, varvid tibetansk buddism under Gelug även blev de regerande manchuernas religiösa rättesnöre. Särskilt skulle Tibet under Qing komma att inkorporeras i imperiet från 1720, nämligen då Tibet allt mer befann sig under attack och därmed hade behov av externt skydd.

Under kejsar Kangxi (康熙, 1654–1722) installerades 1721 den sjunde laman, Gaisang Gyaco (格桑嘉措, 1707–1757), samtidigt som Tibet utropades som kinesiskt protektorat, en annektering som skulle råda fram till dynastins fall 1911. Laman betraktades visserligen som suverän ledare över Tibet, men besluten togs i praktiken av den kashag (råd) som instiftades samma år.

Kejsar Qianlong (乾隆, 1711–1799) instiftade 1793 lottdragning från den gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som metod för att välja ny lama bland ett antal kandidater, nämligen för att undvika fusk och korruption samt för att framställa sig själv som religiös auktoritet. På så sätt kunde man undgå politisk infiltration från religiöst håll, och den tibetanska och mongoliska noblessen kunde hållas på mattan.

Gyllene urnan användes första gången 1822 för att vaska fram den tionde laman Cüchim Gyaco (楚臣嘉措, 1816–1837), och har därefter nyttjats för såväl nummer elva och tolv som ett antal panchen lama. De två senaste lamorna, nummer tretton och fjorton, valdes dock inte genom lottdragning, eftersom undantag beviljades av centralregeringen i Beijing – de utsågs istället direkt.

Reinkarnation via lotteriets bönehjul.

Den innevarande fjortonde laman – Dainzin Gyaco (丹增嘉措, 1939–) – sattes på tronen redan som ettåring 1940, då under godkännande av Republiken Kina. Värt att notera här är att Tibet likt en lång rad andra provinser i Kina förklarade sig självständigt efter dynastins fall 1911, dock naturligtvis utan att få internationellt erkännande för det.

Vi hör sällan – aldrig – den bisarra tankegången att exempelvis provinsen Yunnan betraktas som ett «land», även om man likt Tibet utropade «självständighet» från Kina. Anledningen till att Tibet (och i parallell Xinjiang) ges denna särställning är för att det är ett strategiskt gränsområde som kan nyttjas för att underminera en förment fiende.

Givet att nationalisterna hade vunnit inbördeskrigt hade Tibet återinlemmats i riket på exakt samma sätt som under kommunisterna, med den skillnaden att USA och världen i övrigt hade ryckt på axlarna. Men under det kalla krig som tornade upp sig fann man skäl att gripa in för att på alla vis obstruera Kina, varvid självständighetsrörelser i Tibet (likväl som Xinjiang och sedermera Hongkong) blev instrumentala.

Den nittonårige laman blev därmed en pjäs för CIA och den amerikanska administrationen att nyttja under det tibetanska upproret 1959, som ligger till grund för de förvecklingar som alltjämt präglar regionen. Det amerikanska uppsåtet liknar dagens försök till «färgrevolution» i allehanda länder, med mål att beväpna och träna gerillagrupper samt to keep the political concept of an autonomous Tibet alive within Tibet and among several foreign nations. I själva verket kunde Washington inte bry sig mindre om de Kinas indianer som Tibet präglas av, utan saken rör enbart geopolitiska förvecklingar.

Laman har därefter i exil i Dharamsala sedan 1959 blivit en internationell symbol för denna självständighetsrörelse, varvid han ofta benämns som tibetanernas «andlige ledare». Hans «krav» är autonom ställning i Kina för det «större Tibet» som omfattar inte bara regionen Tibet, utan även en rad kransprovinser: Qinghai, Sichuan, Gansu och delar av Xinjiang. Därtill vill han ha en egen armé.

Beijing har förstås avvisat sådana ohemula krav, men i princip välkomnat lamans återkomst till Lhasa under mer verklighetsförankrade premisser. Nu är det dock för sent, och den gaggige laman har ingen som helst ambition att avsluta sitt ämbete på ett för Tibet gynnsamt vis, utan väljer att gå i döden i exilens bitterhet.

Seden med gyllene urnan gäller emellertid alltjämt, och det är med sådant förfarande nästa lama kommer att utses. Vad «exilregeringen» i Dharamsala tar sig till för att kontra det är irrelevant, eftersom den inte har någon som helst legitimitet i Tibet.

Enligt kejsar Qianlongs dekret 1793 – «Förordning i 29 artiklar för effektivare styre av Tibet» (钦定藏内善後章程二十九条) gäller för övrigt explicit att vare sig dalai lama eller panchen lama har rätt att inneha politiska befattningar eller att delta i politiska spörsmål:(十二)达赖喇嘛和班禅额尔德尼在世时,其亲属人员不准参预政事。

Det är en parallell till det svenska statsskicket, med en monark som är politiskt bakbunden och begränsad till ceremoniella funktioner. Vill man ändra på given och hävdvunnen lag och tradition får man nog helt enkelt invadera Tibet och störta nuvarande ministär i Beijing.

Det kommer förstås inte att hända, och när laman går ur tiden kan folken i Tibet äntligen befrias från sin geopolitiskt tryckta tillvaro, ty då förlorar Väst sin sista hållhake i regionen. En patriotisk lama kan installeras, varvid frid etableras på världens tak.

Friheten kommer slutligen till Tibet med lamans död.
Kategorier
Buddism Kina Kultur Politik Religion Tibet

Pederast lamaistisk kultur

Dainzin Gyaco, den 14:e tibetlaman, hamnade nyligen ånyo i blåsväder, då han offentligt gav utryck för pedofila böjelser genom att begära att en liten pojke skulle «suga hans tunga». Eftersom händelsen inträffade i indiska Dharamsala föreligger förmodligen inget straffansvar, då den indiska kulturen är ökänd för dess såväl pedofila som misogyna karaktär.

Samtidigt är det inte en isolerad händelse kring den åttiosjuårige och i prostatacancer döende laman, utan är en karakteristisk företeelse i tibetansk buddism. Munkar och andra i traditionen har att avlägga ett kyskhetslöfte, och hamnar därmed i samma prekära situation som katolska präster i den europeiska kristna traditionen, nämligen att man inte har något naturligt utlopp för sin sexualitet utöver den likaledes förbjudna självbefläckelsen.

Fenomenet är inte begränsat till tibetansk buddism, utan förekommer sporadiskt även i den renodlade mahayanatraditionen i Kina, Japan och Sydkorea. Men den tantriska vajrayana som är karakteristisk för lamaismen i kombination med feodal livegenskap av det slag som praktiserades i det «fria Tibet» 1912–1950 efter dynastin Qings fall accentuerade företeelsen.

Dainzin Gyaco pekades ut som lama redan i tvåårsåldern, och har således aldrig knutit band med det täcka könet, och har förmodligen aldrig haft något könsligt umgänge med en kvinna. Återstår således pojkar i hans hägn, lätta byten som enkelt kan övertalas att tjäna ett högre syfte.

Celibat är normen för den som viger sitt liv åt buddism i klosterväsendet, men samtidigt förespråkar samma lära en form av tantrisk sexualitet med «sexuell yoga» för att uppnå buddaskap. Praktiken är emellertid förbehållen de högre kasten i samfundet (naturligtvis). Tantrasex avser dock den naturliga formen mellan man och kvinna, och inte mellan man och pojke, och det finns ingen buddistisk text som ursäktar sådant missbruk.

Å andra sidan är föreskriften att avstå från okyskhet inte den enda tibetlaman har brutit mot. Han har som bekant även tagit emot stora summor pengar (bland annat ett nobelpris), och syns i regel bära dyra Rolex-klockor, och därtill medverkar han regelmässigt i underhållningssammanhang omfattande utsvävningar kring mat och dryck. Just ett föredöme för den underklass som kastar sig ned på marken mil efter mil under vallfärdelse till Lhasa.

Lyckligtvis ska laman snart dö, varvid en ny tid ska ta vid. En tid då Tibet kan slippa geopolitiska förvecklingar och de påfrestningar som följer, och en tid då en ny lama kan verka i Tibet för tibetanerna. Den laman kommer emellertid inte att utses i indiska Dharamsala, utan i kinesiska Tibet.

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Religion

Moralisk nihilism

Du har väl händerna på täcket, lille vän? Gud skapade världen, och han vill inte att du ägnar dig åt självbefläckelse. Visserligen är Stora smällen outgrundlig, så ock guds vägar, men vi vet ändå i detalj vad han vill, nämligen att kvinnor ska täcka sitt hår, att du inte ska låta dig inledas i frestelse, att du inte ska ha begär till din nästas hustru, samt att du inte ska bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Inte heller ska du dräpa eller stjäla, och du ska respektera din far och mor, samt be fem gånger om dagen. Om söndagen ska du vila. Gud är en bestämd herre, och om du missbrukar hans namn kommer han inte att lämna dig ostraffad. Svin ska du inte äta, icke heller örn och andra orena fåglar, och absolut inte klövdjur som inte idisslar.

Okej, religiösa regler från bronsåldern är kanske inte de mest koherenta man kan föreställa sig, men å andra sidan formulerades redan då i olika traditioner den så kallade gyllene regeln i olika varianter, här den konfucianska: Gör inte mot andra så som du själv inte vill bli behandlad.

Det är en abstraktion som syftar till att undvika handlingar som ger lidande för andra. Att stjäla någons pengar eller egendom ger i de allra flesta fall ett sådant lidande, nämligen för att personen i fråga kan bli stressad och få ångest över att ha mist något av värde, kanske något som krävs för blotta uppehället.

Å andra sidan brukar man ofta rättfärdiga att stjäla från rika och ge till fattiga i Robin Hoods socialistiska tradition, varvid man visserligen ger den rike lidande men i gengäld ger de fattiga lycka i den omvända gyllene regelns mening – en form av utilitaristisk lyckomaximering. Men av någon anledning anses det inte vara i sin ordning att sålunda maximera för egen del, bara för andras räkning.

Att döda någon kan ge lidande, om det sker under plåga och smärta, men kan i andra fall vara smärtfritt och tvärtom befria vederbörande från livets lidande. I gengäld ökar lidandet förmodligen bland efterlevande, varför handlingen vanligen ändå genererar mer lidande än den eliminerar i utilitaristisk balansräkning. Självmordets problem är än svårare att tackla.

Frågan är emellertid varför man inte skulle ta av daga en seriemördare eller annan psykopatisk brottsling med liv på sitt samvete, då nära och kära sedan länge har förskjutit vederbörande, och då sådana personers agerande innebär lidande för andra. Varför skulle man inte döda Hitler i lyckomaximeringens namn, om chansen hade infunnit sig? Fast hur beräknar man egentliga sådana moraliska kontobalanser?

Gyllene regeln kan dock svårligen användas med avseende på masturbation, då handlingen inte kan anses ge upphov till lidande, utan tvärtom en känsla av eufori. Ej heller är regeln tillämplig för sodomi mellan två män, men komplikationer uppstår vid sexuella relationer med yngre personer, djur och andra gränsfall där samtycket kan ifrågasättas.

Å andra sidan har vi oftast inga problem att ta djur av daga för kött, hud och andra delar, varför ett moraliskt förbud mot tidelag ter sig malplacerat i sammanhanget – förmodligen består den största moraliska skadan i människans äckel, det vill säga samma fenomen som utgör grunden för homosexförbud i ökenreligioner.

Av denna utläggning inser vi att det varken finns fasta moraliska regler eller abstrakta riktlinjer som har ett intrisikalt sanningsvärde, utan att det i allt rör sig om godtyckliga regler utan objektiv mening. Detta är den moraliska nihilismens ståndpunkt, och den innebär inte nödvändigtvis att man är amoralisk i praktiken, utan bara att man måste analysera varje situation individuellt.

Gyllene regeln, i negativ mening, är därvidlag en utmärkt grundregel som håller måttet i de allra flesta vardagssituationer, men som kan ge komplikationer i svårare fall, exempelvis avseende spårvagnsproblemet eller politiska frågor om brott och straff.

Lidandet har även en personlig dimension, och det kanske ger en viss eufori att befläcka sig själv under täcket. Men snart nog försvinner välbehaget, och ersätts småningom av ett begär att på nytt erhålla en dopaminkick, ett mönster som upprepas ad infinitum likt vågor på havet och därmed ger upphov till intermittent återkommande lidande, inte bara för onani utan även för många andra företeelser som påverkar hjärnans halter av signalsubstanser.

Härav följer den filosofiska ansatsen att eliminera det personliga lidandet medelst meditation, ytterst genom att uppgå i nirvana, som kan sägas vara en buddistisk parallell till nihilism, alltings tomhet, avskild från omvärldens meningslöshet och eviga cykel av begär och lidande.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Tibet

Tibet på riktigt