Sammanställningar över antalet bekännare i olika religioner präglas typiskt av ett västerländskt eller snarare amerikanskt kristet synsätt, där varje individ antas tillhöra en och endast en religion eller världsåskådning. De förment oberoende Adherents och Pew hör till de organisationer som oftast citeras i dessa sammanhang.
Typiskt i sådana framställningar är också att totalsumman alltid uppgår till världsbefolkningens storlek, vilket innebär att de 25 % av världens befolkning som är barn under 15 år räknas in i den religiösa statistiken, trots att barn vanligen inte har en utvecklad religiös föreställning; barn präglas tvärtom in i den religiösa miljö som är gängse på den ort man har råkat födas: kristen blir man om man föds i Tulsa, hindu om man föds i Mumbai.
Ytterligare en observation är att man är synnerligen frikostig med kristendomens statistik, där man utan att skämmas räknar in passivt medlemskap i de många kristna statskyrkorna, trots att sådana medlemmar på många håll i världen inte är troende utan enbart kulturkristna.
Det kunde ha varit i sin ordning om man vore konsekvent, men på en och samma gång har man en motsvarande och högst besynnerlig nedtoning av buddismens utbredning, där de närmare 700 miljoner kulturbuddister som finns enbart i Kina inte räknas. Tvärtom odlar man den gängse föreställningen om Kina som ett kommunistiskt land som fortfarande befinner sig i kulturrevolutionens tidevarv.
Den abrahamitiska tanken om att endast en världsåskådning ryms i en människa ställer alltså till det när man, som i fallen Japan och Kina, ställer ickereligiösa mot buddister, liksom när man spaltar upp konfucianism, daoism och buddism som separata system snarare än de intrikat sammanlänkade åskådningar de i själva verket utgör.
Ytterligare en felkälla utgörs av att bunta samman en rad filosofiska begrepp, som ateism, agnosticism och sekularism, som om de skulle i stå något slags motsatsställning till religion eller i övrigt ha något med varandra att göra. Men man kan vara såväl ateist som agnostiker, samtidigt som man bekänner sig till buddism och sekulärhumanism, ett antal åskådningar som fungerar väl tillsammans, men som även är fristående.
Ateism är nämligen avsaknad av tro på gudar och andra religiösa väsen, varken mer eller mindre. Ateism är inte en tro, som så många religiösa föreställer sig, utan just avsaknaden av sådan. Ateism är tro lika lite som avhållsamhet är en sexställning, för att citera en komiker. Däremot kan ateismen förgrenas i en rad olika typer, som postteism (åsikten att gudstro är en föråldrad företeelse utan relevans), igteism (en naturlig praktisk inställning av likgiltighet inför religiös gudstro) liksom mer militant ateism, där man medvetet förfäktar sin hållning som en motpol till teistiska åskådningar.
Agnosticism är ett till ateism helt ortogonalt begrepp, och utgör inte som många tror en sorts mellanting mellan troende och ateist. Ateism är en helt binär företeelse: antingen tror man, eller så tror man inte. Agnosticism är istället åsikten att man inte har eller inte kan ha kunskap om sådana gudomliga väsen, oavsett om man tror på dem eller inte – agnostiker finns således bland både troende och ateister. Även agnosticism är en binär företeelse, och antingen anser man att man har sådan kunskap om gudaväsens existens (gnosticism, kunskap), eller så anser man att man inte har det (agnosticism, ickekunskap).
Buddism är vidare en icketeistisk religion som saknar myter om en gudomlig skapare; buddismen avfärdar sådana trosföreställningar, eller är likgiltig inför dem. Det är en religiös praktik snarare än en religiös tro, och tonvikten ligger i de flesta skolor på meditation och riter mer än heliga skrifter. Det är i många avseende mer en filosofi eller psykologi än en religion, även om rörelsen otvetydigt uppvisar religiösa komponenter i en rad sammanhang.
Att ateism och irreligiositet är vanligen förekommande i exempelvis Japan och Kina står därför inte i motsättning till att buddism är den mest utbredda religionen i regionen. Inte heller finns någon motsättning i att buddister samtidigt omger sig med en polyteistisk åskådning i kinesisk folkreligion, eller att buddister ofta också är daoister och konfucianister. Västerländska försök att placera människor i entydiga fack är således dömda att misslyckas i en sådan pluralistisk kontext.