Engelskans utveckling från anglosaxisk fornengelska (400–1150) över medelengelska (1150–1400) till tidig nyengelska (1400-1650) är en komplex historia med influenser från många håll, inte minst latin, fornnordiska och sedermera även franska. I likhet med svenskan blir språket allt mer avlägset moderna former ju längre bak i tiden man går.
Kvädet Beowulf (~1000) är således för de allra flesta en synnerligen tung historia, som knappast kan förstås utan annoteringar eller uppslag i fornengelskt lexikon. Ändå kan nog svenskar bättre tillgodogöra sig innehållet än britter, eftersom språket ligger närmare svenskan än modern engelska. Ett smakprov:
Wē synt gum-cynnes Gēata lēode
ond Higelāces heorð-genēatas;
wæs mīn fæder folcum gecȳþed,
æþele ord-fruma Ecgþēow hāten,—
gebād wintra worn, ǣr hē on weg hwurfe,
gamol of geardum; hine gearwe geman
witena wēl-hwylc wīde geond eorþan.
Wē þurh holdne hige hlāford þīnne,
sunu Healfdenes, sēcean cwōmon,
lēod-gebyrgean; wes þū ūs lārena gōd!
Verbet synt är förstås samma som latinets sunt eller tyskans sind, det vill säga kopula i plural, med den skillnaden att det bara fanns en pluralform för alla numeri. Det svenska ordet brudgum kan ge en vink om att gum betyder man, med ursprung i urindoeuropeiskans (PIE) *ǵʰm̥mṓ, vilket även har gett upphov till latinets homo. Cynnes är plural för cynn, som är identiskt med det moderna kin (släktskap). Gēata är Göta, lēode är plural av lēod, med betydelse folk (jämför tyskans Leute). Första raden översätts därmed: Vi är av börd göta folk, eller mer prosaiskt: Vi är götar.
Marginalen rymmer inte en analys av hela stycket, men några stolpar kan underlätta läsningen. 2: ond = and; Higelāce = Hugleik, en götakung; heorð = härd, spis; genēatas = kamrater, samma som tyskans Genosse; heorð-genēatas = att stå i sold (till Hugleik). 3: gecȳþed = berömd (tyska künden, svenska kungöra). 4: æþele = ädel; ord-fruma = ursprung, hövding; ord = udd; fruma = from, mild; hāten = heter. 5: gebād = bida, hålla ut; worn = många; hwurfe = preteritum av hweorfan = värva (i betydelsen vända sig omkring). Rader 6–10 lämnas som övning!
Under bara ett par hundra år förändras emellertid språket radikalt, och den medelengelska som framträder successivt efter den normandiska erövringen 1066 är fullt läsbar för moderna ögon, om än med en något mer komplex grammatik och en mängd föråldrade ord. Med lite träning kan man ganska enkelt följa huvudtråden i en text, och man kan välja att slå upp eller avstå sådant man inte förstår.
Geoffrey Chaucers Canterbury Tales (~1400) utgör det primära exemplet på språket, och är ett lyriskt epos i samma anda som Dantes Commedia (~1321) och kanske även den svenska Erikskrönikan (~1320), två verk som är lika tillgängliga för moderna läsare. Chaucer inspirerades av såväl Dante som Boccaccio, vars Decamerone han översatte till engelska.
Canterbury Tales är likt Beowulf ett verk man mest har hört talas om utan att någonsin komma till skott att faktiskt läsa det, men det är mer underhållande än man kan tro. Jag inbillar mig att den som fascineras av Game of thrones och liknande fantasi kan finna nöje även i Chaucers sägner. Det gäller bara att komma över tröskeln.
But certeinly, er he cam fully there,
Vanisshed was this daunce; he niste where.
No creature ne saugh he that bar lif,
Save on the grene he saugh sittinge a wif.
Några stycken ur The Wives Tale of Bathe får illustrera eposets karaktär. Vi ser omedelbart att det är fullt förståelig engelska, även om en del komplikationer föreligger. Läser man i original utan annoteringar inser man ganska snart på egen hand vad som avses i de flesta fall, nämligen genom kontexten.
I stycket ovan har vi till exempel niste = not wiste = knew not = did not know, ett bruk av negation som numera inte är lika utbrett i engelskan. Vi har för övrigt wiste = preteritum av wetan (veta), en synonym till knowen, där det senare sedermera trängde ut det förra. Vi har vidare bar = bore, från beren (bära); wif = woman; samt er = ere = before.
‘My leeve moder,’ quod this knight, ‘certein
I nam but deed, but if that I kan seyn
What thing it is that wommen moost desire.
Koude ye me wisse, I wolde wel quite youre hire.’
Tyskans lieb kan ge en vink om att leeve = leef = lief = dear, medan quod är preteritum av quethen = kväda, säga. Ytterligare en sammandragen negation har vi i nam = not am. Svenskar inser omedelbart att wisse = wissen (visa). Slutligen har vi hire = pay.
To tellen yow the joye and al th’array
That at the feste was that ilke day.
To which thing shortly answere I shal:
I seye, ther nas no joye ne feste at al;
Ther nas but hevinesse and muche sorwe.
En array förstås numera som en matris, men är ursprungligen en ordning eller samling, något som är iordningställt (redo är en svensk kusin). Från urgermanskans *iz + *-līkaz = är lika har vi ilke = ilk = lika, samma. Negeringar nas = not was och ne = nor ska inte förstås som dubbla, utan är mer förstärkande, varvid ther nas no joye ne feste at al i helhet betyder there was no joy nor feast at all. Sist har vi sorwe = sorrow.
That therfore sholden ye be gentil men,
Swich arrogance nis nat worth an hen.
Uttalet är radikalt annorlunda från modern engelska, men det behöver vi inte bekymra oss om här. Av an hen kan man förstå att h är stumt, men i själva verket förekom inga stumma konsonanter i medelengelskan – det är här en dialektal ordning som slår igenom och som är bevarad i mången engelsk dialekt. Negering nis = not is och nat = not, medan swich = such. Återigen är det inte fråga om en dubbel negering: such arrogance is not worth a hen. Pluralform av should har vi i sholden, och som en konsekvens även ye för andra person plural (numera you).
Whilom ther was dwellinge in my contree
An erchedekene, a man of heigh degree,
That boldely dide execucioun
In punisshinge of fornicacioun,
Of wicchecraft, and eek of bawderye,
Of diffamacioun and avoutrye,
Of chirche reves, and of testamentz,
Of contractes, and of lakke of sacramentz,
Of usure, and of simonye also.
But certes, lecchours dide he grettest wo;
They sholde singen if that they were hent.
And smale tytheres weren foule yshent,
If any persone wolde upon hem pleine.
Ther mighte asterte him no pecunial peine;
For smale tithes and for smal offringe
He made the peple pitously to singe.
For er the bisshop caughte hem with his hook,
They weren in the erchedekenes book,
And thanne hadde he, thurgh his jurisdiccioun,
Power to doon on hem correccioun.
Avslutningsvis ger vi en snutt från The Freres Tale, med några förklarande stolpar. Whilom = once; erchedeken = archdeacon; eek = also = ock; bawderye = bawdry = koppleri; avowtrye = adultery; chirche reves = church robberies; usure = usury = ocker; simonye = simoni = att köpa en kyrklig titel; certes = certainly; wo = woe = ve, sorg; hent = taken (hämtade).
Följande mening har ett antal komplikationer, som man kan strunta i utan att förlora i sammanhang. Man har här participformen yshent av verbet shenden, samma som svenskans skända, och bruket med prefix y (eller i) är vanligt förekommande. Vidare är tytheres = tithes = tionde; pleine = complain; asterte = astart = escape; pecunial = pekuniär, som har med pengar att göra (här en bot); offringe = offering; thurgh = through = throughout; doon = do; hem = them.