Så kallade nätläkare förskriver tydligen diabetesmedicin till personer som vill gå ned i vikt, vare sig de är motiverat överviktiga eller ej, därtill utan att ha träffat vederbörande. Detta enligt en granskning i medier. Förvånande är det inte, men är det en hållbar strategi och en uppbygglig praxis?
Argumenten emot är legio. Dels nyttjar man medicin avsedd för andra ändamål och patientgrupper, varvid brist kan uppstå. Dels skickar man notan till skattebetalarna, då receptbelagda läkemedel faller under högkostnadsskyddet. Och dels bryter man mot allsköns regler för att kunna tjäna en hacka, och man undrar förstås varför ett fenomen som nätläkare överhuvudtaget får förekomma.
Men det främsta problemet är att man inte angriper grundorsaken, utan ger en tillfällig behandling efter vilken patienten återfaller i tidigare mönster. Alternativt måste man ge en livslång behandling, vilket varken är medicinskt eller ekonomiskt motiverat under den försäkringsmodell som gäller.
Det är vad jag skulle vilja kalla den additiva modellen, det medicinindustriella komplexets metod för att söka behandla medicinska problem med piller istället för att åtgärda de grundläggande orsakerna till problemet, i syfte att invagga patienten i permanent beroendeställning till medicinmän och läkemedelsoligarker. De senare gör nämligen inga bra affärer så länge människor håller sig friska.
Sådant beroende förekommer sedan länge för personer med diabetes typ 2, där man ger den substans (insulin) som orsakar problemet (insulinresistens). Sådan förvärvad diabetes och annan metabol ohälsa är ofta ett resultat av fetma och inaktivitet, varför man kan slå flera flugor i en smäll genom att offerera långvarig prenumeration av piller mot ett flertal åkommor.
Medlen fungerar på en rad olika sätt, som att sänka glukoshalten i blodet. Men detta kan man åstadkomma på helt naturlig väg genom att lägga om till kolhydratfattig kost, i vad man kan benämna den subtraktiva modellen. Man eliminerar då den faktor som ger förhöjt blodsockervärde, varvid stabila nivåer erhålls och därmed även långvarig mättnad.
Men i fetmavården rekommenderar man tvärtom människor att huvudsakligen följa «svenska näringsrekommendationer» utformade av Livsmedelsverket, vilket innebär ett huvudsakligt energiintag i form av kolhydrater. Man rekommenderar således bröd och spannmål, just de grupper som ger stor variation i blodsocker och insulinsvar, och som en följdeffekt hungerkänslor.
Samma rekommendationer förordar vidare att man ska välja magra mejeri- och andra produkter, och uttrycker speciellt en förlegad syn kring mättat fett. Samtidigt förordar man n6-rika så kallade vegetabiliska fetter som ersättning, fleromättade fetter som enkelt oxiderar och skapar stor obalans i omsättningen. Med sådana rekommendationer är det inte konstigt att fetman fortsätter att öka, för det är inte en lösning på problemet, på samma sätt som insulinsprutor inte är en lösning för insulinresistens.
Felaktiga rekommendationer ger felaktiga resultat, och därför söker man komplettera med tillsatser i form av hormonreglerande piller och injektioner istället för att gå till problemets rötter, det vill säga att åtgärda insulinresistens och åtföljande komplikationer som fetma och diabetes genom att ordinera en korrekt handlingsplan.
En sådan kan bestå av exempelvis ketogen kost under en längre tid för att återställa hormonnivåerna och åtgärda insulinresistensen, varefter man kan indoktrinera patienten i mer hållbara livsmönster avseende diet och motion.
Medicinmän bör alltså hellre ordinera ägg och bacon med grönsaker än piller, samt i övrigt anmoda patienten att helt undvika socker, matoljor, bröd, pasta, färdigmat, lågfettprodukter och annan bearbetad skräpföda samt även fruktosrik frukt. Patienten bör vidare uppmuntras att på sikt dra ned antalet mål till två eller rentav ett per dygn under ett kortare ätfönster om högst åtta timmar per dygn, samt att skrota alla former av «mellanmål», för att ge kroppen erforderlig tid att bearbeta ohälsan – även detta går under den subtraktiva modellen.
Detta är realiserbart just på grund av att man håller blodsockerhalten på en låg och jämn nivå, och just därför kan man börja bränna av överflödigt fett samt reparera sin insulinresistens. Så länge blodsockret är högt lagrar kroppen nytt fett snarare än att bränna av existerande. Och så länge man har insulinresistens är cellernas åtkomst till energi rubbad, med resultat att man är konstant hungrig och istället lagrar energin som ytterligare fett i en synnerligen ond cirkel.
Givet att de förskrivna pillerna angriper blodsockret är det ganska uppenbart att mekanismerna är allmänt kända, men ändå praktiserar men inte kunskapen i en mer profylaktisk anda enligt ovan, utan håller fast vid gammal skräpvetenskap och ordinerar hellre medicin än metoder och fungerande rekommendationer. Det är inte hållbart över tid, varken för berörda individer eller för samhället i stort.
