Vetenskapligt konsensus råder om att människan orsakar global uppvärmning genom sina utsläpp av växthusgaser, framförallt koldioxid. Det är ett trivialt konsensus, och det är lätt att leda i bevis att det inte enbart rör sig om en korrelation utan om ett faktiskt orsakssamband.
Däremot finns inget konsensus om vad vi bör göra åt det, eller för den delen hur. Faktum är att det inte finns något konsensus om att vi bör göra något alls, även om det är en huvudfåra i diskussionen.
Det är så för att jorden i geologisk tidsskala befinner sig i ett av de kallare stadierna, med låga koldioxidhalter. Uppvärmningen ger ett både varmare och fuktigare klimat, med mer liv, särskilt växtlighet som radieras i större utsträckning mot kallare breddgrader. Därmed balanseras utsläppen, eftersom koldioxiden omvandlas till grönska och liv – kolets plats är inte i jorden.
Skräckscenarier om att jorden blir ett kokande Venus kan av strikt fysikaliska skäl inte infrias, men däremot kan det förstås bli en del problem med stigande vattennivåer – något vi alltid har tampats med och anpassat oss till organiskt. Dessutom är det omvända problemet med en nedkylning mot ett nytt glacialt stadium betydligt värre, för det skulle innebära en fullskalig civilisatorisk katastrof som vi inte kan värja oss mot.
Oavsett ståndpunkt i frågan kan man emellertid konstatera att människan har nått ett sådant teknologiskt stadium och en sådan civilisatorisk nivå att det är både möjligt och nödvändigt att bemästra atmosfären och jordens termostat i endera riktningen, för jordens förhållanden förändras ständigt med eller utan oss.
Om vi vill påverka klimatet är frågan då hur, och en smula klimatrealism är här påkallad. Tittar vi överhuvudtaget på rätt problem? Är det en framkomlig väg att stirra sig blind på utsläpp och grön omställning utan att beakta en så fundamental parameter som den globala befolkningsstorleken?
Det rör sig här om en elefant i rummet, en fråga man inte diskuterar i någon större utsträckning, för att den är politiskt svår att hantera. Att begränsa befolkningsstorleken innebär en ett- eller tvåbarnspolicy på kinesiskt manér, vilket i stora delar av världen är otänkbart, av religiösa och andra skäl. Det anses vara en frihet att sätta många barn till världen, oaktat konsekvenserna för kollektivet.
Men om man betraktar människans industriella utsläpp i förhållande till folkmängdens utveckling, står det klart att sambandet är givet. Ju fler människor, desto mer utsläpp, och sedan 1970 är sambandet mer eller mindre linjärt – allt som har gjorts för att minska utsläpp och ställa om till modern teknik sedan miljö- och klimatrörelsens genombrott har inte påverkat helheten överhuvudtaget.
Orsaken härtill är att vi konsumerar allt fler produkter, vilket kräver allt fler resurser och transporter, vilket därmed äter upp landvinningarna i grön teknik och reducering av utsläpp. Det enda vi har åstadkommit är att flytta utsläppen till Kina och Asien, vilket ger illusionen att vi har minskat vårt eget bidrag. Ansatsen att människans utsläpp måste begränsas till nuvarande indisk nivå är helt enkelt absurd, och politiskt dödfödd.
I slutet av århundradet kommer den samlade befolkningsstorleken att ha växt med ytterligare drygt tre miljarder människor, nästan samtliga i Afrika, en outvecklad kontinent som nu transformeras med omfattande infrastrukturprojekt till en modern region med storskalig produktion och handel. När alla dessa afrikaner ska ha kylskåp, fordon och andra prylar vi tar för givet, kommer det att sätta stora avtryck på utsläpp och klimat. Särskilt kommer man att ta i anspråk kontinentens omfattande energiresurser, med kol och andra fossila bränslen som en ingrediens.
Man kommer från afrikanskt håll att hävda samma sak som Kina nu gör, att man i historisk ackumulering inte har orsakat mer än en mindre bråkdel av de fossila utsläpp som västvärlden har på sitt skuldkonto sedan den industriella revolutionen från 1750 och framåt. Givet Afrikas koloniala historia finns ytterligare orättvisor att foga till en sådan klimatdiskussion, och vi förstår av detta att det helt enkelt inte är möjligt att infria de överoptimistiska klimatmålen som diskuteras i Bryssel och på annat håll – det är blott febriga fantasier och våta drömmar.
Frågan om världsbefolkningens storlek måste således upp på dagordningen, för att befolkningsreduktion och -kontroll är den enda framkomliga vägen att reducera och kontrollera industriella utsläpp, tillsammans med teknikomställnning och andra åtgärder. Det finns dessutom fler skäl än klimat för en sådan agenda.
Ett gäller utarmningen av faunan och floran, det vill säga den artdöd vi bevittnar i realtid när vi hugger ned regnskogar och tar allt större ytor i anspråk. Samma företeelse ökar även risken betänkligt för zoonotisk överföring av virus, ett fenomen vi numera är väldigt medvetna om sedan en pandemi har lamslagit hela världen – det kommer beydligt mer av den varan när befolkningen ökar och annat liv trängs undan.
Hur en sådan befolkningsreduktion ska gå till, och vad som är en lämplig nivå i förhållande till resursutnyttjande, ekologisk hållbarhet, klimat med mera är inte gott att veta – en miljard eller två miljarder? – men ett är säkert: nuvarande och än större framtida befolkningsstorlek är inte hållbart i något avseende, utan är vårt avgjort mest akuta problem att lösa.