Konflikten i Myanmar tycks bli mer utdragen än jag inledningsvis föreställde mig, men det är svårt att se vad juntan ska kunna uppnå med sin kupp. En orsak är naturligtvis att omvärlden reagerar och utsätter landet för hårt tryck, och därmed faller ekonomin snabbt.
Nu börjar även fataliteterna närma sig större numerärer, med bortåt sextio döda demonstranter, varav ett tjugotal tonåringar. När en regim börjar skjuta småflickor har man redan förlorat hela slaget, inom såväl som utom landet. Ingen kan upprätthålla makt i längden utan ett visst folkligt stöd, och sådant finns inte längre här.
Nu föds martyrer på löpande band, av vilka en utgörs av mandalayflickan Deng Jiaxi (邓家希) eller Ma Kyalsin (ကြယ်စင်) på myanmaresiska – hon föredrog sitt kinesiska namn. Hon sköts i bakhuvudet av en polisstyrka, och dog på fläcken, nitton år gammal. Efter begravningen skändades dessutom hennes grav av regimen.
Med martyrer förhåller det sig så att de lever vidare som symboler efter döden, och Deng har skrivit in sig i evigheten genom sitt engagemang. Hon blir därmed en Myanmars Jeanne d’Arc, en symbol folket nyttjar för att samla kraft och styrka, av ett slag som regimen i längden inte kan möta.
Därför är jag nu än mer övertygad om att juntan kommer att ge upp och återupprätta demokratin, och Ma Kyalsin blir Myanmars nationalhelgon, för evigt ihågkommen som en folkets modiga hjältinna. Vila i frid.
