Den gaggige US-presidenten Biden lär få bära hundhuvudet för det snöpliga slutet på den amerikanska invasionen av Afghanistan, även om det aldrig var hans krig. Den siste amerikanske soldaten lämnade Kabul bara någon vecka innan tjugoårsdagen av elfte september-attackerna mot USA, den utlösande faktorn till det amerikanska «kriget mot terrorn» och invasionerna av Afghanistan, Irak med flera länder.
Den sammanlagda summan för krigen i Irak och Afghanistan uppgår till fyra biljoner dollar (trillion dollars, det vill säga 1012), och har således bidragit till att gräva djupa hål i den amerikanska statsskulden. 2001 var det år då USA senast hade ett budgetöverskott, och sedan dess har man permanent haft ett underskott och en skenande statsskuld.
Som lax på löken ska läggas coronapandemin, som har kostat USA ytterligare sex biljoner dollar i stödåtgärder, det vill säga som tre afghanistankrig, plus förlorat moment i form av negativ tillväxt. Det finns således en grundläggande fiskal orsak till att avsluta kriget i Afghanistan och bättre nyttja skattebetalarnas medel.
Under tiden man har dragit i fält med sin överdimensionerade militära apparat, har landet förfallit i termer av infrastruktur, samtidigt som man kontinuerligt har tappat andelar till framförallt Kina i fråga om forskning och utveckling. USA har satsat sitt kapital destruktivt, medan Kina har använt sin omfattande tillväxt konstruktivt.
Den trenden avser man nu reversera, helt enkelt genom att kopiera Kinas koncept för intrastruktursatsningar med stora inslag av statlig styrning. För ändamålet har man avsatt tre biljoner dollar, samtidigt som Bidens administration avser dubblera minimilönen, utöka obamacare med flera vidlyftiga ambitioner. Det innebär förnyade hål i statskassan då man måste låna sig till investeringarna.
Sleepy Joe säger att det får bära eller brista, att Kina kommer att äta USA:s lunch om man inte kan komma tillbaka på banan i termer av infrastruktur. Det gäller förstås inte bara vägnät och transporter, utan även bredband och 5G – Kinas nät är redan fjorton gånger större, samtidigt som man sitter på de flesta patent och har övertaget även i utvecklingen av nästa generations mobiltelefoni.
USA spelar här otroligt fult genom att helt sonika strypa Kinas åtkomst till halvledarprodukter, och på senare tid även vetenskapliga instrument, samtidigt som man begränsar dess företag på den egna marknaden och hos «allierade», allt i syfte att hindra landets vidare frammarsch.
Men även om man kanske kan vinna kortsiktiga fördelar med en sådan makaber merkantilism, accelererar man i själva verket bara utvecklingen genom att tvinga Kina till självförsöjning. Det är fascinerande att se Kinas tålamod och uthållighet, att man inte svarar med den kraft man besitter i form av att dominera leveranskedjorna, jordartsmetaller med flera områden. Man anser sig uppenbarligen kunna rida ut stormen utan att låta sig provoceras till en större och förödande kraftmätning.
USA slåss således för sitt liv, och alla moment pekar egentligen i fel riktning. Den som är satt i skuld är inte fri, och det finns inget som talar för att USA kommer ur den skuldfälla man har försatt sig i innan man drar åt svångremmen ordentligt, det vill säga ger upp sin hegemoniska ställning och rollen som världspolis samt avvecklar det militärindustriella komplexet.
Amerika har således redan avlidit i denna bildliga mening, och frågan gäller egentligen bara vilket klockslag man ska skriva på dödsattesten. En tidigare analys gör gällande att USA och därmed hela Västvärlden dog i år som ett resultat av coronapandemin, den händelse som slutligen tippade vågskålen i Kinas favör.
Men man kan lika gärna argumentera för 2001 som året då Amerikas öde avgjordes, faktiskt på dagen elfte september, som den tid då «Amerikas århundrade» avslutades och ersattes med Kinas. Nämligen för att 2001 innebar dels det amerikanska kriget mot terrorismen, som har kostat så ofantligt mycket men inte lett till något bestående resultat, och dels Kinas inträde i världshandelsorganisationen WTO och därmed landets accelererade tillväxt och industriella utveckling.
Båda dessa utvecklingar – den ena destruktiv, den andra konstruktiv – har parallellt bidragit till Amerikas snabba åldrande, senilitet och småningom död, och de två senaste presidenterna är en utmärkt sinnebild för denna makabra transformation från potent världsmakt till debil slagpåse.
