Klimatet är inte en vetenskaplig fråga, utan en politisk. Det är därför journalistiken är så oerhört involverad i frågan, samtidigt som den är helt frånvarande i vetenskapliga frågor utan politiska konnotationer, som existensen av tetrakvarkar och dess betydelse för standardmodellens giltighet.
Journalistiken är inte objektiv, utan ideologisk. Den strävar efter politisk förändring, med argument som vädjar till massorna för att åstadkomma ett populistiskt moment för sådan förändring, argument som i vetenskaplig mening ibland gränsar till komik.
När FN:s klimatpanel – en politisk kropp – släpper sin senaste rapport blir den mediala rubriken således: «Så här varmt har det inte varit på 100 000 år», en utsaga i syfte att antyda att något alldeles särdeles extremt är i görningen, en apokalyptisk varning om att slutet är nära förestående, och att vi måste göra något åt detta förmodade problem.
I själva verket är det precis där klimatet ska befinna sig, alldeles oavsett människans påverkan. Det är de så kallade milankovićcyklerna som med precision bestämmer klimatförändringar givet periodiska variationer i jordens axellutning, excentricitet och precession. De tre variablerna påverkar varandra med olika perioder, men man kan urskilja två huvudsakliga periodciteter om 41 000 respektive 100 000 år.
Det är klimatets hjärtslag, med snabb uppvärmning under några årtusenden, följt av en långsam nedkylning. Givet allt annat lika skulle mänskligheten i den kommande framtiden ha att se fram emot en sådan nedkylning, med slutligt resultat i ännu en nedisning, som helt skulle omöjliggöra liv i Nordeuropa och orsaka ett betydligt torrare klimat på sydligare breddgrader, med omfattande inslag av både kalla och torra öknar, som under den senaste nedisningen. Det skulle vara slutet på den mänskliga civilisationen.
Civilisationen i fråga är blott tio tusen år gammal, och har under den tiden åstadkommit förändringar i klimatet genom att skövla och bränna skog, med en accelererande fas sedan den industriella revolutionen. Man skulle kunna hävda att såväl befolkningsexplosionen som förbränningsmotorn har räddat den mänskliga civilisationen från en säker undergång genom nedisning, om man betraktar de långa serierna.
Om man tvärtom studerar de korta serierna, det vill säga under sekler, är det givetvis så att hastigheten i förändringar i koldioxidnivåer och temperatur är snabbare än vid de tidigare glaciala stadiernas slut. Människans påverkan har i det korta perspektivet givna konsekvenser för issmältning och havsvattennivåer, likväl som för rörigare väder, och man kan förstå att det upplevs som ett problem.
Men i relation till en nedkylning, som annars hade varit fallet, är det faktiskt ett angenämt problem, och det leder inte till värre konsekvenser än att de kan hanteras organiskt av de generationer som har att hantera byggnation av infrastruktur under nya och dynamiska förutsättningar.
Det är en naiv mänsklig föreställning att jorden präglas av konstans, för det gör den inte, alldeles oavsett vår existens och vår påverkan. Konstansen räcker för sekler av planering, men man kan inte räkna med att kustlinjer ska gälla i tusentals år – det har de aldrig någonsin gjort.
Studerar man de riktigt långa serierna kan man notera att vi befinner oss i en osedvanligt kall period med extremt låga nivåer av koldixid, i ett ishus snarare än ett drivhus. Ishus är inte jordens normala tillstånd, men det är det vi människor tror är vårt naturliga – vi som ursprungligen är ekvatordjur.
Det finns alltså gott om utrymme för att ny biomassa i form av flora och fauna ska suga upp koldioxid från atmosfären och småningom stabilisera klimatet på en ny och varmare nivå, slutligen utan de polarkalotter som definierar vår istid. Det blir ingen «tipping point» mot en skenande uppvärmning likt Venus, eftersom jorden helt enkelt inte har erforderlig mängd kol för att åstadkomma ett sådant scenario.
Det sagt kan man givetvis ha förståelse för att man vill undvika allt för drastiska förändringar under allt för kort tid, och det åligger oss således att bättre kontrollera atmosfärens proportioner av gaser. Det är en vetenskaplig och teknisk fråga om att reducera utsläpp och nyttja annan teknik för att utvinna energi, men också en politisk.
Kanske politiken kan bidra något med sina planekonomiska ambitioner att tvinga marknaden till förändringar, men om man samtidigt vänder bort blicken från populationsfrågan och den vidare befolkningsökningen, lär det inte räcka särskilt långt. Koldioxidutsläppen kan inte minska om man inte samtidigt reducerar populationen.
Populationsstorleken är också nyckeln till andra problem, som överutnyttjande av resurser, nedskräpning och inte minst förekomsten av nya virus när vi tränger undan naturliga habitat och allt mer kommer i kontakt med djur som härbärgerar sådana organismer.
Reproduktiv skyddsassistens till Afrika samt en global födelsepolicy i syfte att minska populationen skulle således göra underverk för klimatambitionerna, medan man med de sedvanliga metoderna bara står och stampar på samma fläck, tid in och tid ut – när nästa IPCC-rapport kommer är det samma gamla visa igen.