Kategorier
Afrika Politik Vetenskap

Befolkningskomponenten i klimatfrågan

Under sommarens coronapaus växlar statstelevisionen över i en rödgrön agendadrive om klimatet, varvid man lyfter på varje sten för att riktigt jaga bränder överallt i världen. Och om det inte är för varmt, så är det för mycket vatten som släcker bränderna, eller på annat sätt «extremväder» – normala variationer, som vi andra säger.

För ändamålet har man en särskild «klimatkorrespondent» med väl tilltagen rondör, vars extra kilon ständigt transporteras världen över med flyg för vidare dystopiska rapporter om att vi snart antingen brinner upp eller dränks, eller båda två samtidigt. Statsreportern lever inte riktigt som hen lär, utan har ett utomordentligt stort klimatavtryck jämfört med oss andra.

I den observationen ligger det faktum att koldioxidutsläppen är en funktion av just mängden människor, och att det knappast är någon idé att skylla problemet på abstrakta företeelser som länder eller «rika personer». Rik blir man nämligen på en marknad av människor som köper gods, och länder är inget annat än en samling människor med en viss produktions- och konsumtionsnivå, inhemsk eller importerad.

Premissen hos den rödgröna klimatrörelsen är att människor på södra halvklotet inte släpper ut några större mängder växthusgaser, och att problemet därför är den industrialiserade och rika världens aktivitet snarare än överbefolkning. Konklusionen av en sådan premiss tycks vara att den rika världen måste närma sig den fattiga, det vill säga sluta resa, sluta producera och sluta konsumera, och att lägga sig på en asketisk indiers levnadsnivå.

I själva verket är premissen och därmed också konklusionen felaktig. Människor på södra halvklotet släpper i dag inte ut några växthusgaser i större omfattning, men det gjorde inte heller Kina för femtio år sedan. Tanken att Afrika kommer att stå kvar på samma utvecklingsnivå är feltänkt, utan man kommer att göra om samma resa som Europa och Asien.

Till yttermera visso är det huvudsakligen i Afrika den vidare befolkningsökningen kommer att äga rum, med ytterligare tre miljarder (!) afrikaner fram till sekelskiftet. En miljard kanske emigrerar till Europa, medan huvuddelen kommer att vara del av våldsam afrikansk tillväxt med allt större mått av urbanisering i afrikanska megastäder.

Alla dessa afrikaner kommer på samma sätt som européer och asiater att vilja ha produkter som mobiler, datorer, teveapparater, tvättmaskiner, torktumlare, kylskåp, frysar, bilar, gräsklippare, plastleksaker och så vidare, samtidigt som även de vill se Louvren, kinesiska muren och Grand Canyon med egna ögon.

All denna turism, konsumtion, produktion och transport kommer således att ytterligare generera utsläpp av växthusgaser, och alla dessa människor kommer att yttermera anstränga världens resurser i form av jordbruk, fiske, sötvatten med mera. Detta alldeles oavsett om teknisk utveckling kan reducera utsläppen av fossil förbränning, för fullständig reduktion går inte att uppnå.

Allt mer energisnål och raffinerad teknik kompenseras således av såväl fler människor som fler prylar och transporter per person, och därmed finns inga förutsättningar att reducera utsläppen av växthusgaser utan att också reducera befolkningen. I vart fall inte utan att i grunden rasera det moderna samhället, införa global planekonomi, sätta punkt för ekonomisk tillväxt och därmed inträda i en ny medeltid eller återgå till jägarstadiet.

Själv är jag av åsikten att den globala uppvärmningen i huvudsak är av godo, att det visserligen kommer att skvalpa lite längs kusterna, men att biomassan kommer att öka väsentligt när kallare regioner värms upp – kolet binds småningom i ny växtlighet, och därmed stabiliseras klimatet på en ny och varmare nivå, en för människan mer angenäm nivå än i nuvarande ishus, med större areal för odling.

Men om man ändå vill reducera utsläppen av oro för att världen ska gå under i en apokalyps eller ett brinnande inferno, så måste man nog adressera befolkningskomponenten, för den är helt avgörande för utfallet. Koldioxidutsläppen är den samlade summan av varje enskild människas bidrag, och vi ser helt enkelt inte att detta delta minskar.

Utsläppen av koldioxid är numera en linjär funktion av befolkningsstorleken.