Socialisterna under Anderssonskan hakar nu på filterliberalerna och de censurkristna i att föreslå «begränsad skärmtid», eller snarare åldersgräns för sociala medier. Repression och social ingenjörskonst är tydligen à la mode i politiken, men det är nog tveksamt om den typen av drakoniska ingrepp i vardagen är ett vinnande koncept inför valet.
Tankefostret har man fått från forna straffkolonin Australien, som har infört just den sextonårsgräns som föreslås i debatten. Canberra tog i sin tur rygg på Kina, som för några år sedan införde begränsad speltid för barn och unga. Men inte ens Kina har alltså någon mer generell form av begränsning av ungas nyttjande av mobiler.
Kristmuppen tillika hälsominister Forssmed motiverar ingreppet med att skärmtiden är det största hotet mot barns och ungas hälsa i vår tid, men det bevisar bara varför den snubben inte ska ansvara för hälsofrågor. Om det är hälsa bland barn och unga man vill åtgärda, finns nämligen betydligt mer angelägna reformer att genomföra.
Till dem hör att införa mycket kraftiga punktskatter på alla former av ultraprocessade livsmedel, inte minst godis och «energidryck», sådant som barn handlar på rasterna då de inte får tillräcklig näring i den «köttfria» skolbespisningen. Naturligtvis måste motsvarande skattebefrielse ske för alla former av riktig mat i en skatteväxling.
Men den Coca-Cola-sponsrade hälsoministern är inte intresserad av ett sådant grepp, eftersom hans bevekelsegrunder inte är ungas hälsa, utan istället att koppla grepp om informationen, att kontrollera narrativet. Det är även Anderssonskans motiv, och man ska helt enkelt inte inbilla sig något annat.
Det handlar om att i ett första steg, med barnen som ursäkt, införa bankID-terror och andra mekanismer hos «techjättarna» för att kontrollera identiteten hos användare, grepp som sedan med den allra största enkelhet kan vidgas till allt fler domäner på nätet, tills det blir helt obligatoriskt att legitimera sig innan man ens går pålina.
Hela internet blir då som en socialdemokratisk-folkpartistisk-kristmuppig barnhage likt Svenska spels horribla användargränssnitt, i vilket man varje timme får upp en ruta med «tankar om ditt spelande» och svart på vitt om hur mycket man har «förlorat» (efter att bara ha lagt oddsspel som ligger ett dygn fram i tiden) samt en fråga om man vill logga ut. Om man inte blir utloggad utan fråga, vill säga.
Statens förmanande och uppfostrande finger blir då allestädes närvarande, på samma sätt som i skräckromanen «1984», vars «teleskärm» är motsvarigheten till dagens mobil- och datorskärmar. Men inte ens i Orwells digitala sociala ingenjörskonst begränsas skärmtiden specifikt.
Regimen ska hållas borta från internet, och det är inte dess uppgift att reglera eller begränsa den fria informationen eller för den delen hur man brukar en viss apparat eller tjänst. Det är government overreach av ett slag som man inte ens ser i diktaturer.
Men finns det då inga problem med att barn hänger över skärmen dagarna i ända och därmed får mindre tid för att läsa, röra på sig, umgås med andra och så vidare? Är oron över störd sömn, ångest kring «likes»-kulturen eller för den delen «skadligt innehåll» obefogad?
Nej, men ansvaret att tackla den och all annan problematik som rör barn och unga ligger hos föräldrar och skola, inte hos regimen. Det är föräldrar som måste reglera sina barns tid för mobiler (och allt annat) samt sätta ramar för skolarbete, fritid och så vidare. Och det är skolan som har motsvarande uppgift om dagarna, då föräldrarna arbetar.
Skolan ska således införa ett generellt mobilförbud under skoldagen, och därmed låsa in mobiler och andra objekt som inte behövs i undervisningen. Skolan ska också sörja för behovet av fysisk träning genom vidgad idrott på schemat, ty den som tror att en åldersgräns på sociala medier med automatik skulle få barn att röra sig mer har naturligtvis fel – man skulle fortfarande glo på skärmen, men då på film eller musikvideor utan koppling till konto. Det är vidare skolans uppgift att lära ut källkritik samt instruera i hur man hanterar skadliga företeelser på nätet.
I den mån det är ett problem är det inte heller specifikt för barn, men man nyttjar barn som murbräcka för mer svepande reformer under argumentet att de inte är myndiga. Man ser annars samma slags beteende i den vuxna befolkningen, till exempel chefen som inte kan släppa sitt fönster med aktiekurser på Avanza, ständigt frågande sig om han bör sälja nu när kursen rasar.
Eller den statsteveknarkande äldre befolkningen vars tevetittande i gungstolen gott och väl överstiger tio timmar, ett problem som är äldre än datorn och nätet och är tämligen utbrett. Men det ses av någon anledning inte som ett problem att vara slav under dumburkens kontinuerliga ström av hjärndöda lekprogram, betaserier och unken vänsterbliven propaganda.
Man kunde alltså begränsa inte bara barns skärmtid, utan även vuxnas, med exakt samma obevisade argument kring «folkhälsa» och andra dumheter. Hm… vid närmare eftertanke ska man kanske inte yppa idéer som dessa… eller det är måhända en tanke som det redan har tänkts djupt kring…
