För några år sedan lät de stora mediekonglomeraten skicka journalisttorpeder till privatpersoner som hade haft det dåliga omdömet att kommentera anonymt vid något obskyrt alternativmedium. Verksamheten motiverades med att det är legitimt att granska «extremhögern», och för ändamålet hade man förstås hjälp av Expo, som i sin tur är ett utskott av den vänsterextremistiska organisationen Antifascistisk aktion (AFA).
Med hjälp av vänsterns informationsbyrå, som erhåller ymniga skattemedel för sin olagliga verksamhet, kunde man således hacka databaser och komma över personuppgifter, för att sedan hänga ut ett gäng random gamla stollar som «nazister» i text, bild och video, sig själva till straff och androm till varnagel. Istället för att granska makten granskar man således medborgarna, som inte tycks ha friheten att uttrycka sig anonymt på nätet.
Intressant nog värjde sig samma kommerspress från att själv bli granskad av nätets medborgarjournalister, och såg det mer eller mindre som «hot och trakasserier» när man fick smaka på samma mynt med sporadiska hembesök. En av dessa privatmurvlar dog för övrigt kort därefter under mystiska omständigheter i någon form av hjärtinfarkt, i unga tjugoåren.
En mer legitim form av granskning rör emellertid den vänsterradikala falang som har infiltrerat det svenska universitetsväsendet, med allt från genusaspekter som genomsyrande överideologi till politiserad forskning via ekonomiska anslag för aktuella politiska moden.
En av Expos grundare, Tobias Hübinette, återfinns sedan länge i denna vänsterradikala universitetsmiljö, där han bedriver kurser i vänsterextremistiskt tankegods som «kritiska vithetsstudier». Den flerfaldigt brottsdömde koreanen har ofta varit i blåsväder, bland annat för att ha pekat ut svenska mäns äktenskap med asiatiska fruar som «koloniala övergrepp» och «pedofila böjelser», men av någon anledning är han ändå alltid välkommen i universitetsvärlden.
Höstens kurs har emellertid ställts in, efter att Hübinette sjukskrivit sig, utan att för den skull ha någon sjukdom. Saken dröjer sig istället om någon person som har för avsikt att närmare granska den för sabotage, uppvigling, skadegörelse, ofredande och förtal dömde bråkstaken och hans subversiva verksamhet, nämligen genom att delta i kursen – därtill på distans.
Men här har vi åter detta fenomen av att den som i parti och minut ägnar sig åt att förtala människor och uttrycka sig provocerande inte själv tycks tåla att bli granskad, utan likt ett troll spricker så fort strålkastaren mer närgående fokuserar på den förljugna agendan.
Man kunde ju annars tänka sig att lektor Hübinette här skulle ha ett gyllene tillfälle att mästra sagda person, och på ett pedagogiskt sätt bevisa sina teser. Men han vet på förhand att hans korthus till teoribygge störtar samman i ett brak så fort någon mer skärpt person utanför vänsterkotteriet sätter saken under lupp, och därför väljer han att missbruka försäkringssystemet.
Kommerspressen har även här engagerat sig, och frågar bland annat varför personen i fråga väljer att på en «normal» students bekostnad ta plats i verksamheten, när syftet inte tycks vara att förkovra sig specifikt i «kritiska vithetsstudier». Ett annat argument är att en universitetsutbildning «kostar ganska mycket pengar».
Men i Sverige har vi inte behovsprövning vid antagningen, utan den sker genom sedvanlig meritprövning. Man kan ha vilka motiv som helst för att gå en kurs, och behöver inte svara närmare för det, särskilt inte inför en press som istället borde granska varför sådana vänsterstollar som Hübinette kan verka år in och ut i dessa miljöer – även Hübinette och hans likar «kostar ganska mycket pengar», utan att det leder till någon samhällsvinst.
Och om inte pressen gör sitt jobb, är det således en legitim uppgift för medborgarjournalistiken att i dess ställe genomföra denna granskning. Det är en underlig ordning när extremvänstern, staten och mediekonglomeraten har ömsesidiga beroenden av varandra, och delvis opererar efter samma agenda.