Om den amerikanska skurkstaten med exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer lägger krokben för Huawei och andra att såväl tillverka produkter som verka på västliga marknader, är det logiskt att Zhongnanhai svarar med samma mynt. Den flegmatiska pandan har emellertid dragit sig för att involvera sig i ett eskalerande handelskrig, i hopp om att 1600 Pennsylvania Avenue ska besinna sig.
Men eftersom den förhoppningen har kommit alldeles på skam, har man sakteliga börjat röra sig i riktning mot att besvara provokationerna, genom att dels belägga amerikanska Micron med motsvarande marknadsförbud, och dels införa exportkontroll av ett par av de mineraler Kina raffinerar med nära nog monopol.
Givet att USA har kvaddat Huaweis telefonmarknad, kunde man förvänta sig motsvarande drag av Beijing, men problemet här är att Apples lurar är omåttligt populära i Kina, och att man inte kan undanhålla medborgarna den bästa tekniken med mindre än att man gör sig själv impopulär, med allt vad det kan föra med sig.
Men man kan införa ett partiellt förbud för tjänstemän på såväl statlig som regional nivå att befatta sig med Apples produkter, på ungefär samma luddiga och virriga grund som västerländska entiteter (inklusive svenska statsmedier) behandlar den harmlösa appen Tiktok, det vill säga med hänvisning till «nationell säkerhet». Givet att den statliga sektorn engagerar sextiofem miljoner tjänstemän, är det en icke försumbar andel, och Apples aktiekurs har mycket riktigt dalat kraftigt på beskedet.
En sådan reform ska också ses i ljuset av att man vill stimulera och premiera den egna industrin, varvid Huaweis lansering av Mate 60 utgör ett gyllene tillfälle att balansera om marknaden. Mate 60 är visserligen hacket efter kommande Iphone 15 i termer av CPU-process – 7 nm gentemot 3 nm – men är i övrigt i paritet, och med hälften så stor prislapp.
Det är därmed återigen tit for tat, nämligen ett reciprokt svar på jänkarnas mekantilistiska ingrepp i den fria marknadens mekanismer, om än betydligt mjukare än ett fullständigt förbud, likt det som Huaweis nätdivision har fått erfara i USA och en rad västländer på order av Washington.
Utöver att statssektorn blir en applefri zon, kommer horder av patriotiska kineser att välja Mate 60 över Iphone 15. Även den rådande turbulensen i ekonomin gör det lämpligt att välja en billigare modell än eljest, och den sammanlagda effekten kommer innebära ett markant tapp för Apple på den kinesiska marknaden – det är detta som aktiemarknaden nu har prisat in.
Men detta är förstås inte konkurrens i traditionell liberal mening, utan en teknisk förgrening i två separata marknader, det vill säga protektionism, eller snarare ett kallt tekniskt krig. Det är en reversering av den globalisering som har ägt rum under de senaste fyrtio åren, en period som inte bara har tagit ett utfattigt Kina till rikedom, utan även gynnat västländernas ekonomi i samma utsträckning.
Väst gav bort produktionen med dess problem i form av utsläpp, klimat och arbetsmiljö till Kina, varvid produkterna kunde göras betydligt billigare än eljest. Kina tog ett mindre courtage, men framförallt tog man till sig tekniken och kunnandet (genom tekniköverföring per kontrakt), som man nu behärskar till fullo medan Väst har tappat motsvarande kompetens.
Det är detta som upplevs som ett «hot» av Väst, att Kina har produktionen, logistiken och allt mer av den tekniska och vetenskapliga kompetensen, just de ingredienser som tidigare tog USA och Väst till världsherravälde. Man tänker sig gärna här att Kina skulle ha samma illvilliga intentioner som en gång de västliga kolonialmakterna, och därmed utmana den rådande «regelbaserade världsordningen» under amerikanskt tvång och mobbning.
Och visst, man ska inte släppa vare sig Kina eller någon annan vind för våg, utan man måste sträva efter balans och kontrollmekanismer. Men det gör man alltså inte med ett tekniskt kallt krig, handelskrig med flera mekanismer som har sin yttersta förlängning i krig, här för att upprätthålla det dalande amerikanska imperiets kortvariga hegemoni på världsarenan.
Tärningen kastades för länge sedan, och det är inte ett realistiskt projekt att nu försöka lägga krokben för Kina, eller för den delen «ta tillbaka» produktionen eller förlägga den i andra länder. Indien kan inte matcha Kina i detta avseende, och det kan naturligtvis inte heller mindre länder som Vietnam. Samtidigt är Väst och Kina så intvinnade i varandra, att knuten bara kan lösas med ett alexanderhugg – fullskaligt krig.
Kina tar hem segern i längden, och det är därmed en futil ansats att antagonisera Beijing, eftersom man då slutligen faller i den grop man själv grävde. USA måste ge upp sitt hegemoniska anspråk och erkänna en flerpolig ordning, som världen i stort har allra mest att vinna på, inte minst det Europa som annars blir kollateral skada i drabbningen giganter emellan.