EU:s diktator drottning Ursula slog tidigt fast att unionen «står med Israel», inte bara i att försvara sig mot Hamas, utan oavsett vad den olagliga apartheidstaten tar sig för i den efterföljande fullskaliga invasionen av Gaza. För det fick den icke folkvalda «presidenten» omfattande kritik.
Men von der Liars underliga utspel delas samtidigt av Tyskland och dess politikerklass och befolkning i stort, eftersom man där i ljuset av nationalsocialisternas brott mot mänskligheten under andra världskriget har odlat tanken att judarna är ett «exceptionellt» folk som inte lyder under samma regler som vi andra, utan särskilt måste «skyddas» från vidare elände.
Även Hitler ansåg förstås att judarna var ett «exceptionellt» folk, fast i den diametralt motsatta riktningen. Tankefiguren är emellertid inte giltig i något led, eftersom det inte finns och inte heller kan finnas – i en regelbaserad världsordning – något förment «exceptionellt» folk eller för den delen någon «exceptionell» stat. Under lagen är var och en likvärdig, under gemensamma institutioner.
Speciellt gäller att det knappast är något «exceptionellt» med judar, annat än att det är en ursprungligen kanaanitisk (numera europeisk) folkgrupp med synnerligen knepig historia, i vilken man har utgjort kula i det västliga flipperspelet under ett par tusen år och intermittent har misshandlats svårt i religiös förföljelse, pogromer, koncentration i judegator (ghetton) samt sedermera industriell förintelse under etnisk antisemitism.
Den skuld Europa har i detta skeende har resulterat i revidering av kulturella aspekter, som kristendomens traditionella antisemitism, och utgjort grund för märklig hatlagstiftning i vilken man ger särskilda privilegier åt vissa prekära folkgrupper snarare än att generellt angripa hatproblematiken. Framförallt har man lyft judarna som en oantastlig grupp, som aldrig kan ha fel utan är det eviga offret.
Detta har judarna naturligtvis nyttjat maximalt till sin egen fördel, inte bara i att erhålla allsköns förmåner, utan även i att söka politiskt stöd för den sionistiska ambitionen att på palestinsk mark utropa en ny judisk stat samt tränga undan palestinierna medelst bosättarpolitik, ockupation, belägring och andra brott mot mänskligheten, allt medan Väst slår dövörat till – det är alltså inte en tillfällighet att hela världen förutom Väst har erkänt Palestina.
Judarna är här inte längre offer, utan angripare, vilket även det har uppenbara paralleller med andra folkslag i historien. Vilket folk som helst kan i ena stunden vara förtryckt, men i den andra förtryckare, så även judar. Det är denna omständighet som tyskarna – och för all del även svenskar och många andra européer – inte förmår ta in, eftersom man kontinuerligt har «vaccinerats» mot antisemitism medelst skolbesök till koncentrationsläger, uppförande av allt fler «förintelsemuséer» och utskick av märkliga statliga informationskampanjer.
Det är en form av omvänd rasism, som här leder till ovillkorligt stöd till en aktör som bedriver etnisk rensning och ett veritabelt genocid i Gaza, utan att man ens förmår urskilja vad som faktiskt timar. Man har här samma blindhet och tunnelseende som fordom, då man inte kunde ta in tyskarnas folkmord gentemot judar, romer och andra folkslag.
Med samma tankefigur kan man för all del hävda att folkmordet ligger i tyskarnas gener, eftersom det just är tyskar som ständigt tycks vara inbegripna i denna typ av brott mot mänskligheten. Förvisso regelmässigt under den tidiga historien, men eftersom folkmord som begrepp är ett relativt nytt fenomen, får vi här begränsa oss till nutid.
Under den västliga kapplöpningen om Afrika tog sig tyskarna bland annat an Sydvästafrika, under vars kolonisation man 1904–1907 iscensatte etnisk rensning av khoi-san-grupper. Medelst utsvältning och uttorkning i Namiböknen försökte tyskarna helt och hållet utsläcka hererofolket, och i en senare fas lät man såväl herero som namaqua försmäkta i koncentrationsläger, där fångarna dog i sjukdom, tortyr och annan misshandel. Sammanlagt hundra tusen fick sätta livet till.
I det nya «Tyska Afrika» byggde kolonisationspolitiken på att tränga undan ursprungsbefolkningen på ungefär samma sätt som tidigare i Amerika, genom att fördriva stammarna till mindre reservat och i övrigt trimma ned antalet till mer beskedliga tal. Bosättare uppmuntrades att ta land från herero och namaqua, samt beslagta deras boskap samt förslava lokalborna. I allt väsentligt samma strategi som Israel sedan 1947 nyttjar för att lägga under sig Palestina i kolonisation och successiv utträngning av palestinierna.
Någon redogörelse för andra världskrigets fasor och tyskarnas kamp för vidgat livsrum är här inte påkallad, eftersom just den delen av nutidshistorien är tämligen välkänd. Men vi ser även här att det är samma slags mekanismer i omlopp som tidigare, med utpekande av vissa syndabockar och rättfärdigande under märkliga historiska förevändningar från anno dazumal.
I Gaza är det visserligen inte Sturmabteilung som strider, men de israeliska «försvarsstyrkorna» nyttjar främst tyska (och amerikanska) vapen när man jämnar remsan med marken i urskillningslösa bombningar. Man nyttjar även Tysklands ovillkorliga stöd till judestaten för detta ändamål, och anser sig i övrigt inte behöva bry sig om vare sig FN eller världsopinionen – genocidet ska fullföljas, med Berlins goda minne.
På förekommen anledning är Tyskland således draget inför Internationella domstolen i den Haag, det vill säga FN:s organ för internationella tvister. Landet står anklagat för att ha underlättat Israels folkmord gentemot palestinier, bland annat genom att exportera vapen samt att undandra humanitärt stöd till palestinier – det senare med resultat att svält har utbrutit, alltså väsentligen åter samma taktik som i Afrika, men denna gång i Sinaiöknen.
I den tyska logiken, som tidigast yppades av drottning Ursula och sedermera har upprepats av Baerbock och Scholz, är Israel här åter det eviga offret, alldeles oavsett att Israels «proportionerliga» svar har inneburit 33 000 döda civila palestinier, svält och total humanitär katastrof. Det blir aldrig sjukare än så, men Tyskland står ändå bergfast i sitt försvar av detta folkmord.
Om den ena tankefiguren – att judarna alltid är offer – äger riktighet, så gäller alltså samma sak för den andra – att tyskarna alltid är förövare, det vill säga ett gement genocidalt folkslag. Alternativt kan vi kanske komma överens om att sådana figurer inte är uppbyggliga för att dana en fredlig värld, och att det därmed inte är något inherent speciellt med vare sig judar eller tyskar – eller för den delen amerikaner. Alla måste behandlas med samma måttstock, oavsett historiens tidigare vingslag, under en och endast en tolkning av folkrätten.
