Härförleden mäklade Wang Yi fred i Beijing mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien, vilket mottogs med sura miner i Washington, eftersom man därmed förlorade inflytande i regionen till Kinas förmån. Nyheten rapporterades sparsamt eller inte alls i svenska och en rad västerländska medier, och återfinns exempelvis inte på statstelevisionens textwebb – mello är så mycket viktigare, och i övrigt finns en stående agenda att särbehandla Kina i maximalt negativt ljus (systembevarar- / demokratiparagrafen).
Av samma anledning är man på förhand negativt inställd till Xi Jinpings statsbesök i Moskva samt Zhongnanhais fredsplan, för man vill egentligen inte att just Kina ska förknippas med de goda krafterna. Man kallar det således en «fredsplan» inom citationstecken, och menar att Kina är en part i målet på Rysslands sida, enkannerligen sedan de båda ländernas ledare uttryckt «evig vänskap».
Men «evig vänskap» är å ena sidan en betydligt lösare relation än en allians, och vänskapen har ingen direkt bäring på kriget i Ukraïna. Kina söker vänskap med alla, men det är förstås upp till andra huruvida man vill vara vän med Kina eller inte. Andra länder söker istället konfrontation som huvudregel, nämligen USA och dess allierade.
Det är vidare ställt utom allt tvivel att Kina söker fred snarare än konfrontation, allrahelst avseende Ukraïna, som är en del av infrastrukturprojektet 一带一路 eller «Ett bälte en väg», och därmed en viktig transporthubb i handeln med Europa. Kina bygger välstånd med handel, och strävar därför efter stabilast möjliga förhållanden.
Vidare har man uttryckt kritik mot fredsplanen för att den är alldeles för löst utformad i sina tolv punkter, men det är givetvis avsiktligt så för att parterna i målet ska kunna snäva in från en allmänt hållen grund – det är en startpunkt. Annan kritik är att planen skulle gynna Ryssland, men den konklusionen är bara möjlig med ett partiskt raster.
Betrakta nämligen de två extremerna i konflikten, där ingendera sidan vill göra några eftergifter och samtidigt kräver fullständig kapitulation av motparten. Det är en ickelösning som man redan från början kan utesluta, och den innebär fortsatt krig utan slut.
För USA:s vidkommande är det just vad man eftersträvar, eftersom man inte söker fred utan nyttjar Ukraïna som ställföreträdare för att nöta ned Ryssland. Man har liknande proxykonflikter i Syrien och på andra håll, och det kokar i grunden ned till geopolitisk strävan från båda håll.
Både USA och EU har investerat krafigt i att omdana Ukraïna till en västlig pjäs, omfattande medverkan till statskupp 2014 och annan manipulation av opinionen, och det är där själva grundkonflikten ligger. Men just för att man har lagt ned så mycken möda på att expandera sitt livsrum, har man ingen som helst ambition att efterkomma Moskvas krav om halt för Natos östutvidgning, utan väljer kriget – USA har från första stund avvisat förhandling.
USA och delvis EU är alltså parter i målet, på samma sätt som Ryssland, medan Ukraïna blott är en pjäs och vars ledare Zelenskyj har lurats tro att han har något att vinna på ett utnötningskrig med Ryssland. Konsekvensen är nämligen att Ukraïna mals ned till en grushög och kastas tillbaka decennier i utvecklingen.
Kina har å andra sidan inga som helst territoriella intressen i Ukraïna, och är av det skälet att anse som en neutral aktör. Man kan möjligen hävda att Beijing har gemensamma intressen med Moskva i att minska USA:s räckvidd och globala inflytande, men för Kinas del gäller den ambitionen bara regionalt, och man söker helt enkelt inte proxykonflikter på andra håll i världen för att utmana USA:s globala hegemoni.
Av denna logik följer den naturliga slutsatsen att Zhongnahai under Xi är bäst skickad att medla i konflikten, och det anser inte bara Moskva utan även Kiev. Att Washington och en del andra aktörer tycker annorlunda beror enbart på att man inte vill ha fred.
En sådan fred kan alltså inte innebära fullständiga eftergifter från någondera parten, utan måste med nödvändighet utgöra en kompromiss. Fullständigt tillbakadragande från rysk sida är inte realistiskt, och kommer aldrig att ske, men man kan i förhandlingar pressas att överge några av de annekterade oblasten i utbyte mot att få behålla Krim, Donetsk och Lugansk, där det finns en uttalad ryskkulturell majoritet.
En annan rimlig konsekvens är att Ryssland åläggs ett omfattande krigsskadestånd, medan Ukraïna måste godta en roll som neutral stat utan ambition att bli medlem i Nato. I västlig optik kan det tyckas vara en vinst för Ryssland, men det är i själva verket just en kompromiss, och vinnaren är framförallt Ukraïna, som därmed kan nå en stabil konfiguration relativt intakt.
Vinnare är för övrigt även Europa, som kan lägga bakom sig en konflikt som inte ligger i dess egentliga intresse, och som hittills bara har inneburit dränerad ekonomi. Den enda förloraren är USA, och däri ligger naturligtvis nyckeln till motståndet mot Xis plan.
