Svenskan har ett könsneutralt personligt pronomen i form av han, som även kan fungera som könsbestämning i kontrast till hon. Men utan känt subjekt är han en beteckning för vilken person som helst, på samma sätt som man (ackusativform av det äldre maþær) är en beteckning för en människa snarare än en person av manligt kön.
Den radikala tokfeminismen har emellertid tolkat dessa vedertagna företeelser som ett manligt privilegium, och därmed propagerat för ett särskilt könsneutralt pronomen *hen, samt bruk av en istället för man. Vänsterpressen och dess sympatisörer har sedermera anslutit, medan högersidan har förhållt sig svalare till fenomenet.
Av allt att döma har man inspirerats av det finska hän för denna konstruktion, men det är då att märka att finskan helt saknar genus, medan svenskan har kvar genusformer just i pronomen. Den naturliga lösningen för svenskans del hade därför varit att fullfölja kollapsen av genus genom att avskaffa de könsbestämda formerna hon, henne och hennes istället för att försöka införa ytterligare ett personligt pronomen.
Som finskan och en del andra språk visar behövs nämligen ingen bestämning av genus i tredje person singular, på samma sätt som vi klarar oss alldeles utmärkt utan sådan bestämning i alla övriga fem personer. I äldre svenska fanns särskilda former även i plural, nämligen þē och þā, men de jämkades småningom samman i de.
I språkvetenskaplig mening är bruket av *hen därför en anomali, ett exempel på politisk styrning av språket i motsatt riktning än den vedertagna degrammatikalisering som sker för språk i friktion med andra (historiskt latin, plattyska, franska, tyska och engelska).
Huruvida reformen har förutsättningar att överleva återstår att se. Givet att det egentligen inte är en språkfråga, utan en politisk förkastningslinje, blir grundtipset att det är en fluga som småningom försvinner med förändrade värderingar och vänsterns kollaps.
Själv nyttjar jag *hen enbart i pejorativ mening, för att beteckna personer av halvkön, som Klimat-Greta, barnet som blev utsett till «årets kvinna», eller för att racka ned på vänsterelement som omfattar bruket.
Hennarna finns typiskt i Stockholms innerstadsmiljöer, bland miljöpartister, socialister och journalister, sådana vars övriga vokabulär består i ord som «intersektionalitet», «rasifiering», «ickebinär» och «klimathot». Bland normala människor förekommer bruket inte överhuvudtaget, annat än i ironi.