Gandhiklanens Kongressparti imploderar som en sufflépannkaka, och får inte mer än runt 60 av de 543 mandaten i indiska parlamentet. I dess ställe stiger Indiska folkpartiet, Bharatiya Janata (BJP), som en raket, och får egen majoritet. Det är utfallet av gårdagens val i Indien, och ny premiärminister blir därmed Narendra Modi från Gujarat, en delstat som präglas av högre grad av industrialisering och tillväxt, men som även förknippas med nationalism och antimuslimska tendenser.
Man ska dock ha klart för sig att nationalism och etnoreligiösa motsättningar präglar hela Indien i mer eller mindre stor utsträckning, och Modis mandat bygger inte så mycket på nationalistiska incitament som att förbättra Indiens stagnerade ekonomi.
Här har Kongresspartiet under sitt långvariga regeringsinnehav utgjort en veritabel bromskloss, och de nödvändiga marknadsekonomiska reformerna kom inte igång förrän under 1990-talet. Än idag är protektionismen och korruptionen förödande för ekonomin; få investerare väljer att slå rot i Mumbai och Delhi, och faktum är att de heller inte är särskilt välkomna.
Indien kanske formellt är en demokrati, men faller ändå platt i varje jämförelse med den auktioritära östra grannen Kina, även vad gäller korruptionsnivån. En jämförelse mellan de båda uråldriga civilisationerna, som i historisk tid båda utgjort dominerande ekonomier i världen, berättar helt enkelt att demokrati inte är en förutsättning för ekonomisk utveckling. Omvänt har ekonomisk utveckling alltid utgjort en förutsättning för utveckling av stabila demokratier.
Det är framförallt det kinesiska humankapitalet som är den avgörande skillnaden. Det konfucianska arvet i den kinesiska traditionen står här mot en religiöst mystisk världsbild i ett Indien med kastsystem och inneboende klasshierarki. Bara hälften av indiska kvinnor är läskunniga, medan Kina ståtar med i det närmaste universell läskunnighet för både män och kvinnor.
Kina har kommit betydligt längre i sin urbaniseringsprocess, och samlar runt hälften av befolkningen i städerna, medan motsvarande andel för Indien är en tredjedel. Urbaniseringsgraden är ändå fortsatt större i Kina. Den indiska befolkningstillväxten är nästan tre gånger så stor som den kinesiska, och medianåldern är 27 år i jämförelse med Kinas 36 år.
Därmed har Kina också en betydligt större arbetskraft (1.6x) än ett Indien som måste utbilda sin unga befolkning. Problemet är att man inte gör det i den utsträckning som behövs, och att arbetslösheten därmed blir betydligt större än i Kina. Resultatet blir arga unga män som deltar i etnoreligiösa stridigheter och upplopp, samtidigt som sociala problem som gruppvåldtäkter sprider sig i ett land som präglas av förakt för medmänniskor av lägre kast, av fel kön och så vidare.
Hälften av Indiens arbetskraft odlar fortfarande mark, medan industrin tar upp en femtedel av arbetskraften och servicenäringen en fjärdedel. I Kina är de tre grenarna jämnt fördelade, och man har således redan tagit steget från att vara en agrar nation till en industriell. Den kinesiska elproduktionen och motsvarande konsumtion är därmed fem gånger högre än i Indien, stålproduktionen sex gånger högre, och så vidare.
Densiteten är mycket större i Kina även med avseende på kommunikationer, medicinsk tillgänglighet och de allra flesta parametrar som kännetecknar ett modernt samhälle. Även om Kina har fattiga områden finns i landet inte alls den form av slum som präglar Mumbai och andra indiska storstäder, och Kina har heller inte Indiens problem med smittsamma sjukdomar, undernäring, barnadödlighet med mera.
För Narendra Modi och den regim han avser installera finns därför ett grannlaga arbete att utföra om man ämnar förbättra ekonomin och närma sig Kina. Modi måste först och främst undanröja protektionismen och göra Indien attraktivt för utländska investerare, som kommer med kapital och arbetstillfällen. Det ena ger sedan det andra, precis som tidigare i Kina, särskilt med avseende på social utveckling och utveckling av institutioner och infrastruktur.
Modi leder inte en diktatur och har därför inte samma handlingsfrihet som Li Keqiang och Xi Jinping, men icke desto mindre är egen majoritet plus uppbackning av ytterligare bundsförvanter ett gott utgångsläge för den som vill reformera ett Indien som gått i stå. Faktum är att Kina och Indien nu kan agera i bättre harmoni än tidigare, då Modi inte drar helt jämnt med den amerikanska regim som tidigare vägrat honom tillträde till landet.