Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Polycentrisk världsordning

Donald Trump är inte närvarande vid säkerhetskonferensen i München, men hans skugga vilar ändå tung över evenemanget. Detta för att han har medvind i opinionen och har oddsen på sin sida att åter bli US-president, och för att han åter slungar ut chockerande uttalanden om att Ryssland borde angripa snyltarna inom Nato, det vill säga de som inte avsätter sina två procent till försvaret.

Det är en påminnelse om att den amerikanska demokratin är labil och föremål för tvära kast vart fjärde år, och att Europas säkerhet inte kan vila på en sådan skakig grund. Europa måste ta eget ansvar för sin utveckling, istället för att lägga alla sina ägg i den uttjänta amerikanska korgen.

De båda har olika mål och förutsättningar, med ett USA inbegripet i ett existentiellt kallt krig med Kina, medan Europa står i ömsesidigt beroende med Kina för sin export. USA är samtidigt självförsörjande på i princip allt, medan Europa beror av import av energi, spannmål och en lång rad andra produkter, varav en del av strategisk art.

Europa har därför ingen tung stämma av eget slag i världen, utan blir mest Washingtons nickedocka. För all del finns i Sverige ett förlegat och synnerligen naivt fokus på den «transatlantiska länken», men den uppfattningen är inte lika stark bland europeiska ledare i stort.

På samma sätt föreligger bland svenska, baltiska och en del andra europeiska politiker ett aggressivt förhållningssätt gentemot Kina, medan de större och tyngre medlemsländerna har en mer pragmatisk inställning till landet. Europas egen marknad är otillräcklig, och utan Kina skulle ekonomin implodera.

Förhållandet till Ryssland och kriget i Ukraïna är en annan skiljelinje. Visserligen har man gått hand i hand under de inledande två åren, men vi ser nu hur stödet svajar betänkligt i Washington, då representanthuset vägrar godkänna fler stödpaket. Trump har här deklarerat att han avser avsluta kriget «inom några dagar» om han blir återvald, vilket är liktydigt med att dra ett streck i sanden och erkänna rysk seger.

Förvisso ser vi ett vikande stöd även i Europa, och allt fler kommer till insikt om att Ukraïna inte kan återta vad man har förlorat, alldeles oavsett hur mycket pengar och materiel man pumpar in. Däremot kvarstår ett principiellt avståndtagande gentemot Moskva, medan Washington under Trump kan komma att normalisera relationen.

Här ser vi även hur Kina och Indien med flera nationer vidmakthåller vänskapliga relationer med Ryssland, istället för att ansluta till den västliga sanktionscirkusen. Det betyder inte att man ställer sig bakom aggressionen i Ukraïna, utan bara att man inte ser konflikten som tillräckligt skäl för att bryta band – man ser till skillnad från Väst även det ryska perspektivet i frågan.

Därmed skulle Europa stå ensam kvar på banan om USA faller ifrån, och det är uppenbarligen ingen fruktsam utveckling. Dels har sanktionerna ringa effekt, och dels spiller de över på avsändaren, med ett Europa numera statt i recession. Ska vi verkligen vara ovänner med Moskva för evigt, samt låta en koreansk situation uppstå i hjärtat av Europa? Skulle inte tro det!

Vad alla dessa trådar visar är att Västs problemformuleringsprivilegium är förbi, och att en polycentrisk världsordning numera är förhandenvarande. En mångpolig ordning med ett Väst tudelat i Washington och Bryssel samt med Beijing som ny central maktfaktor, flankerade av mindre poler som Nai Dilli och Moskva.

För Europas vidkommande innebär den utvecklingen att man måste komma ned från sitt moralistiska elfenbenstorn högt uppe i skyn och mer pragmatiskt sköta sina egna bestyr istället för att försöka kommendera och uppfostra världen i övrigt som under kolonial tid.

Den «regelbaserade världsordningen» under amerikansk hegemoni är till ända, och världen är därför i behov av en omförhandlad ordning som inte särskilt gynnar Väst och framförallt USA. Förhoppningsvis kan en sådan mer rättvis ordning komma till stånd utan ett nytt världskrig, och det ligger i Europas intresse att bidra till en sådan utveckling.

Europa måste finna en egen och självständig väg att stå stark i denna mer komplexa värld, med så hög grad av självförsörjning och diversifiering av varuflöden som möjligt, under ömsesidig respekt visavis övriga aktörer. Det enda europeiska politiker ska ha för ögonen är att utveckla Europa för européerna, snarare än att lägga sig i avlägsna konflikter och schismer.

Kategorier
Indien Kina Politik

Pajasen i Ottawa

Folkmördarstaten Kanadas diktator Justin Trudeleau har återigen trampat i klaveret, denna gång genom att offentligt anklaga Narendra Modi och den indiska regeringen för att ligga bakom mordet på den sikhiska separatisten Hardeep Singh Nijjar. Nai Delhi utvisade en diplomat som svar, och debaclet har lett till strandade handelssamtal.

Tidigare har den besynnerliga wokestaten retat upp Kina genom att under närmare tre års tid hålla Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest för påstådda «brott» mot unilaterala amerikanska sanktioner mot Iran, varvid de bilaterala relationerna nådde ett lågvattenmärke som ännu råder.

Kanada har som övriga anglosfären och delar av Västvärlden här tänkt sig att nyttja Indien som en geopolitisk pjäs för att tygla Kina, men episoden visar med all tydlighet att Indien inte har någon genuin vänskap att hämta i Väst. På samma sätt som det är otänkbart att hålla en hög representant för ett globalt företag gisslan, är det bortom all kutym att offentligt anklaga en förment allierad för mord.

Trudeleau saknar helt enkelt finess, och är en skam för sitt land, i kraft av sitt tveksamma politiska värv, omfattande synnerligen underliga restriktioner och åtgärder under pandemin, bland annat att utlysa undantagslagar under de protester som förekom.

Det sagt är det förstås högst troligt att indisk säkerhetstjänst faktiskt ligger bakom mordet på Nijjar. Indien är inte riktigt den där fina och föredömliga demokratin som man gärna framställer det i medier, utan plågas sedan länge av svåra interna stridigheter, korruption, terrorism och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna, brott man sopar under mattan och har överseende med för stunden, i syfte att få med Modi på den aggressiva fronten mot Kina.

Modi själv var länge persona non grata i USA och EU, efter att ha varit ansvarig för hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Men det «folkmordet» är numera glömt och förlåtet, och Modi visas de högsta hederbetygelser för att lockas in i den västliga gemenskapen. Han lär inte gå på smickret, utan vet var han har de forna kolonialmakterna.

Gruffet med Kina till trots har man betydligt mer gemensamt med sin asiatiska granne, som därmed är en mer stabil partner på lång sikt. Givetvis kommer Indien att hedga mot både Väst och Kina (och Ryssland) för att maximera utfallet, och man kommer därför aldrig att bli den murbräcka mot Kina som man önskar i Washington, Bryssel och Ottawa – dårfinken Trudeleau ser här till att försäkra detta genom sitt märkliga utspel.

Kategorier
Indien Kina Kultur Politik Religion Språk

Bharat: kolonialismens bojor

Diskussionsklubbarna är numera legio, och inom kort vankas åter möte bland crème de la crème av stater i G20-mötet i Indien. Gruppen, som består av nitton länder plus EU, som i sin tur består av tjugosju länder, kan snart utökas till G21, då Afrikanska unionen, med ytterligare 54 länder utöver Sydafrika, förväntas upptas som permanent medlem – ett sätt för Väst att söka stärka sin tvivelaktiga image i Afrika.

Den nya formeringen G21 blir då i princip liktydig med FN och hela världen, varför spektaklet blir tämligen uddlöst. Härav kan man förmodligen söka orsaken till att Xi Jinping (och Vladimir Putin) uteblir, då han nyligen medverkade i Brics, vars ingående länder redan är representerade i G20.

Andra har tolkat det som ett försök att näpsa Modi, men det är långsökt med tanke på att de båda var inbegripna i samtal under Brics-rundan, med resultat i ambitionen att minska spänningarna kring de gränsdispyter som föreligger de båda länderna emellan.

Narendra Modi har i sin tur orsakat viss uppståndelse genom att på inbjudningar till middagen i anslutning till evenemanget titulera sig som Bharats president, där Bhārat (भारत) är namn för Indien på sanskrit och dess efterföljare hindi. Anledningen sägs vara att markera ett uppbrott med landets koloniala arv, främst tiden under Ostindiska kompaniet (1757–1858) och det påföljande Brittiska Indien (1858–1947).

Problemet med den ansatsen är att Bharat i sig är en kolonial term, nämligen en vedisk beteckning för landet. Den vediska religionen stammar från den indoariska kolonisationen, som i sin tur ytterst härleds till de indoeuropéer som även koloniserade Europa och delar av Centralasien. Härav följer att hindi hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, och av samma skäl har nordliga indier ofta europeiskt utseende, inklusive Modi själv.

Men Indien är ytterst ett imperium, som under historien har förelegat i många skepnader och omfattat mångahanda kulturer och folkslag, inte minst draviderna i söder, som inte omfattas av begreppet Bharat. Britterna är inte heller de enda som har koloniserat regionen, utan har i den genren sällskap av såväl perser och türkar som mongoler och afghaner, med bestående kulturella inslag, inte minst islams framträdande plats.

Indien är därför på samma sätt som Kina en ursprunglig mångkultur, där det senare landet samlar en brokig skara folkslag (officiellt femtiofem stycken) och kulturer under hankulturell dominans. Modis hindunationalism har ett liknande syfte, som ett resultat av den splittring som föreligger i landet och som redan har orsakat klyvning i Pakistan och Bangladesh. Man kan se det som ett dharmiskt värn mot islam och andra ideologier, inte minst västliga sådana, och ett försök att ena landet under den faktiska (men krympande) majoritetskulturen.

Indien som namn härleds annars från urindoiranska *síndʰuš (flod), vidare till sanskrits síndhu (सिन्धु) och därefter med bortfall av ljud till fornpersiska hindūš och vidare till forngrekiskans Indíā (Ἰνδῐ́ᾱ) och slutligen latinets India med moderna varianter. Det är i den meningen ett korrekt lånord för regionen, eftersom de ständigt skiftande imperierna och kulturerna därstädes inte hade en fastare beteckning.

Även här kan man jämföra med Kina, vars moderna västerländska namn stammar från den första dynastin Qin (秦), men som i sig självt skiftade beteckning med växlande dynastier som Han, Tang, Song och Qing, utöver namn som Huaxia, Shenzhou och Zhongguo (中国), det centrala riket, en term som har funnits i bruk i tre tusen år. Kina idag heter för övrigt Zhonghua (中华, den magnifika kulturen i centrum), där Folkrepubliken (人民共和国, renmin gongheguo) är tillnamn på fastlandet och Republiken (民国, minguo) på Taiwan.

Kina har av detta skäl ingen invändning mot beteckningen Kina, men väl mot koloniala begrepp som Mount Everest (Zhumulangma feng, 珠穆朗玛峰, efter tibetansk förlaga, Heliga moderns topp) och engelskspråkiga beteckningar för allsköns öar i Sydkinesiska sjön, som Scarboroughrevet (黄岩岛, Huangyan dao, Gula klippön) eller Paracelöarna (西沙群岛, Xisha qundao, Västra sandöarna).

Kina har förstås också koloniserats i omgångar, nämligen av mongoler (Yuan) och manchuer (Qing), men bara naggats i kanten av de västliga marodörerna. Värre är det då med Indien, som våldtogs så fullständigt att det nog inte finns någon väg ut ur dilemmat. Man kan notera att engelska alltjämt är officiellt språk i landet, och att dess huvudstad New Delhi grundlades av de brittiska kolonisterna. Däremot är namnet (Naī Dillī, नई दिल्ली) faktiskt ren hindi, och beror på att engelska och hindi är indoeuropeiska kusiner: nayā (नया) har samma rot som new i urindoeuropeiskans *néwyos.

Historien kan inte göras ogjord, och även koloniala företeelser och utländska influenser blir småningom en del av den inhemska kulturen, som kristendom i Sverige, islam i Indien eller buddism i Kina. Taj Mahal är otvivelaktigt indiskt, från det türkmongoliska Mogulriket, men är samtidigt en muslimsk helgedom och ett världsarv som man knappast kan riva i hindunationalismens namn.

Och Indien kommer aldrig att kallas Bharat av omvärlden, eftersom Indien som namn inte är en kolonial företeelse, till skillnad från den brittiska beteckningen Burma för Myanmar och andra motsvarigheter.

Kategorier
Indien Kina Politik Teknik Vetenskap

Rymdlilleputten Indien

Om medier händelsevis slår ned i rymdteknikens värld sker det med sedvanlig selektiv bias. Exempelvis skriver man gärna att ryssarnas sond kraschade mot månens yta, samtidigt som det blev stor nyhet av att den indiska Chandrayaan-3 härförleden äntligen lyckades (till skillnad från föregångarna) landa på vår satellit. Nu följer man upp med nyheter om någon solsond, vilket man förstås måste gratulera till.

Samtidigt skjuter Kina upp fler raketer än någon annan, undantaget amerikanska kommersiella företag, men eftersom alla sådana missioner är av det lyckade slaget och eftersom medier inte gärna vill berätta något som helst positivt om Kina, blir landet helt osynligt i mediebevakningen. Ja, med undantag för när något raketsteg faller ned i atmosfären, förstås.

Om Kinas rymdstation Tiangong har man således inte hört ett knyst i svenska eller västerländska medier, ej heller angående den vetenskapliga utbyggnaden med modulen Mengtian, eller för den delen om landets många månsonder i Chang’e-serien och därmed relaterade företeelser.

Publikum får sig därför till livs en fullständigt falsk bild av vad som faktiskt försiggår i rymden, och om vilka de primära ledarna är. Indien hör inte till dem, och kommer inte på flera årtionden att kunna utmana USA, Kina och Ryssland om herraväldet eller den tekniska överlägsenheten, utan kommer att förbli en mindre aktör i likhet med ESA och Japan under lång tid framöver.

Detta för att Indien som land och ekonomi alltjämt är synnerligen outvecklat. Man ligger kanske tjugo år efter Kina i det mesta, men allrahelst i fråga om teknisk utveckling, forskning och utbildning överlag.

Indien kommer i själva verket aldrig ikapp, om man inte först förmår lösa de grundläggande hindren, framförallt det avskyvärda kastsystemet och de ständiga religiösa striderna. Medan Kina undertrycker religionen för allas bästa och sätter den nationella gemenskapen först, är det religiösa kaoset i Indien en ständig grogrund för extremism.

President Modi själv har ju här varit föremål för västerländska sanktioner efter att ha varit inblandad i hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Det beskrevs då som ett «folkmord» och «etnisk rensning», och Modi förbjöds resa in i USA och Europa. Numera välkomnas han emellertid med öppna armar, i egenskap av en möjlig kil för att slå hål på Kina, en potentiell allierad i Quad och andra mekanismer.

Men Indien borde tvärtom ta rygg på Kina, och veta vilken sfär man egentligen tillhör. Tiden som kolonial undersåte under Brittiska ostindiska kompaniet borde ha lärt landet att västmakterna inte kunde bry sig mindre om Indien i sig, utan alltid har mer pragmatiska och själviska motiv för sin låtsade vänskap.

Gränsdispyterna med Kina kan enkelt lösas om viljan finns, och det finns ingen naturlig fiendskap de två jättenationerna emellan. De har en naturlig barriär emellan sig i Himalaya, och har därtill en gemensam dharmisk grundkultur. Som primära aktörer i Brics har de betydligt mer att vinna på att samarbeta, allrahelst i rymden.

Kategorier
Afrika Indien Kina Politik Ryssland USA

Guldtackeländerna i B11

Akronymen löd ursprungligen BRIC efter initialerna hos de ingående ländernas engelska namn, Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, men den var samtidigt i bruk innan man formaliserade ett samarbete snabbväxande ekonomier emellan. Klubben utökades sedermera med Sydafrika, varvid akronymen förlängdes till BRICS.

Men på samma sätt som vi inte kan ha förkortningar som 2SHBTQAIP+ i allt fler besynnerliga bokstavskombinationer, utan – i vart fall här – nöjer oss med att kalla det för Q respektive Q-rörelsen, måste även BRICS få ett «hållbart» namn i takt med att nya medlemmar tillkommer.

Redan till nyår mer än fördubblar diskussionsklubben sin medlemsskara, med Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Ett tänkbart anagram är då ICE ABUSERS, men det finns säkert betydligt fiffigare och elakare varianter.

Det är även så att engelska bara är officiellt språk i ett par av länderna i fråga, varför termen är mindre lämplig bara av det skälet. I Kina kallas föreningen 金砖Jinzhuan国家guojia, eller «guldtackeländerna», där 砖 (zhuan, bricka) anspelar på engelskans «brick».

Noga räknat lägger man till ett ordningsnummer för varje ny instans, varvid den ursprungliga formeringen kallades 金砖Jinzhuansiguo (de fyra guldtackeländerna) och den innevarande 金砖Jinzhuanwuguo (de fem guldtackeländerna), helt i analogi med Group of five (G5) och vidare i G6, G7, G8, G20 &c.

Efter utökning 2024 blir det då 金砖Jinzhuan十一shiyiguo (de elva guldtackeländerna), vilket skulle kunna formaliseras internationellt med någon bokstav plus elva i siffror. Här är G redan upptaget, varför man måste finna en annan bokstav. Kanske D11, för «developing», även om inte alla medlemmar är utvecklingsländer. Alternativt B11 eller Brics-11, för att bevara den ursprungliga termen.

Brics-11 eller B11.

Nå, frågan är då vad organisationen kan tänkas komma att betyda för det globala geopolitiska spelet. B11 är alltså ingen allians, utan i likhet med G20 ett diskussionsforum, men samtidigt även en gemensam plattform för ekonomisk utveckling. Bland annat har man gemensam utvecklingsbank och valutareserv, med planer på gemensam valuta och andra finansiella mekanismer.

Syftet är inte så mycket att konkurrera med västliga institutioner, utan att utgöra ett alternativ, samt inte minst neutralisera det formidabla missbruk som USA och Bryssel tillämpar genom «economic coercion» i form av sanktioner, uteslutning ur Swift med flera tilltag.

Givet att B11 förfogar över enorma finansiella tillgångar och materiella resurser samt även representerar närmare hälften av världens befolkning, ger man de västliga kolonialmakterna visst huvudbry, eftersom bombliberalism, invasion och andra metoder här inte är tillämpliga så som fordom när man ville tukta en argbigga till uppstickare.

Inte minst att man har knutit till sig merparten av världens oljeländer, samt i handeln etablerat kinesisk renminbi som ny petrovaluta, lär ge svåra våndor i västvärlden. Man kan här notera att forna ärkefienderna Iran och Saudiarabien tidigare i år beslöt upprätta diplomatiska förbindelser efter kinesisk medling – man kan nu förstå det större syftet med detta.

Överhuvudtaget är B11 en mekanism för att även länder med viss konfliktyta ska kunna samarbeta, exempelvis Kina och Indien, och man tar således fasta på gemensamma behov och förutsättningar. Man har även det uttalade målet att inte lägga sig i vare sig de egna medlemmarnas bestyr eller andras – ickeinblandningsprincipen.

I så måtto kan B11 betraktas som en benägen organisation i syfte att upprätthålla vänskapliga och fredliga förbindelser under föresatsen att arbeta för det gemensamma goda. Man kan också se det som en typiskt kinesisk och daoistisk företeelse, nämligen som en kropp av vatten som rundar alla hinder i dess väg, en den mjuka vägens kraft.