Frihandel är alltid bra, och därför är det utmärkt att EU nu har slutit ett frihandelsavtal med Indien. Det tog ju bara tjugo år att mejsla ut avtalet, vilket för Europeiska sovjetunionens vidkommande är ganska raskt. Och givet att EU inte har frihandelsavtal med USA, Australien eller Asean, är det nästan chockerande att man har kunnat enas med en annan sovjetekonomi om frihandel.
Frihandelsavtal med Kina har EU sedan tidigare, även om det fördjupande investeringsavtalet CAI ligger på is sedan 2020 – det är riktigt illa. Även med Ryssland har EU faktiskt frihandelsavtal, men hur det efterlevs i praktiken under nuvarande sanktionsregim och ekonomiska krigföring är inte gott att veta; det är i princip upphävt på grund av inbördeskriget i Ukraïna.
Och i denna observation ligger problematiken med det avtal man nu har tecknat med Indien, ty landet är i ständig fejd med grannlandet tillika kärnvapenmakten Pakistan, riktigt om vad vet ingen. Senast föregående år ställde de båda kontrahenterna till med den största flygdrabbningen sedan andra världskriget, men från svensk sida diskuterar man ändå att exportera JAS-39 Gripen till Naidili.
Avtalet rymmer nämligen inte bara handel, utan även en del närmanden kring säkerhetspolitik. Givet att Indien har gamla och stabila vänskapliga band med Ryssland, samt importerar mängder med rysk olja, riskerar det att småningom leda till frågetecken i relationen. Indien har likt Kina inga egentliga allierade, utan söker samarbete med alla, inte minst Kina självt under dessa tider av handelskrig.
Bryssel menar emellertid att avtalet är en signal till både Kina och USA, men frågan är vad den signalen egentligen innebär. Bharat är inte parat att ersätta Kinas produktions- och logistikkedja, och infrastrukturen i landet lämnar mycket i övrigt att önska i jämförelse med den extremt välfungerande kinesiska motsvarigheten.
Hindustanerna har inte heller riktigt samma köpkraft som kineserna, varför tanken om Indien som exportdestination för europeisk bilindustri mest blir teoretisk. Den indiska medelklassen är alldeles för liten och svag för att göra skillnad, och man lär hellre handla kinesiska elbilar än dyra europeiska schabrak.
Riktigt vad Indien har att erbjuda EU är inte heller klart, annat än råvaror för läkemedel och vissa enklare läkemedelsprodukter. Tillverkningsindustrin är helt efterbliven i jämförelse med Kinas, men man kan möjligen finna vägar att etablera europeisk industri i landet för kortsiktig vinning – avindustrialiseringen i Europa är ju annars det förhandenvarande problemet på vår kontinent.
EU har mycket att erbjuda Indien, men frågan är hur stor marknaden egentligen är. Förvisso är folkmängden stor, men för exempelvis europeisk export av vin och annan alkohol krymper den marknaden genast till en sjundedel, då få indier dricker alkohol och då alkohol är förbjudet i en del delstater. Europeisk lyx har samma problematik som bilindustrin att indierna saknar köpkraft, och de som har råd kunde inte bry sig mindre om nuvarande tullar.
Tillkommer så att det kommer att ta närmare ett decennium i anspråk att ratificera och fullt ut implementera avtalets mångahanda punkter. De här megadokumenten är så proppfulla av undantag och sovjetbyråkratiska reglementen att man näppeligen kan tala om frihandel i traditionell mening; handeln är reglerad, inte fri.
Uppdelningen av världen i intressesfärer är oacceptabla, menade någon sosse för några år sedan. Det är också traditionellt svensk politik, i vart fall före anslutningen till det amerikanska vasallskapet genom Nato, eftersom konceptet som sådant gröper ur det nationella självbestämmandet, då småstater som Sverige måste ta hänsyn till stormakter.
Det är också det argumentet som anförs vad beträffar Ukraïna, att det är en «demokrati» (i själva verket valautokrati, i vart fall så länge man hade val) som har «valt» (förmåtts) att orientera sig mot Väst, och att det därför inte ankommer på Ryssland att betrakta landet som en del av sin intressesfär. Men argumentet är tämligen ihåligt, eftersom Västs idoga försvar av Ukraïna är ett uttryck för att landet istället borde tillhöra Västs intressesfär.
Ty en sådan finns, och har alltid funnits, i vart fall sedan Rom etablerade ett imperium i större delen av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. När Rom föll 1453 krympte den östliga delen av intressesfären, men i gengäld medförde den åtföljande upptäcktstiden att den västliga expanderade kraftigt. Sedermera koloniserades hela Amerika och Afrika samt stora delar av Asien, varvid hela världen kom att bli en europeisk «intressesfär».
Efter världskriget avkoloniserades världen i stort, och de europeiska länderna blev plötsligt och hastigt skenheliga förespråkare av en rättvis världsordning under mänskliga rättigheter baserade på europeisk kristendom och annan kultur. Bara det att världsordningen alltjämt kontrollerades av västliga institutioner, samtidigt som de koloniala strukturerna och kontrollen över forna lydstater upprätthölls med andra metoder, som bistånd under utpressning med mera.
Vi ser hur denna koloniala ådra alltjämt kommer till uttryck i hur Väst lägger sig i Kinas inre angelägenheter med synpunkter kring Taiwan, Hongkong och Xinjiang, och i hur det illegala sanktionsvapnet används för att domptera andra länder. Väst har utsett sig självt till polis, åklagare, domare och bödel i en och samma roll.
Diverse domstolsväsenden i den Haag är ett uttryck för detta, i det att de nästan uteslutande nyttjas för att klämma åt förmenta skurkar i Afrika och andra svagare aktörer, medan samma slags institutioner aldrig skulle komma i fråga för exempelvis USA, med dess digra lista av brott mot mänskligheten, iscensatta statskupper och så vidare.
Inte heller Bryssel skulle komma på tanken att använda sanktionsvapnet mot sin husse USA, exempelvis när man iscensätter statskupper på sin egen bakgård i Latinamerika. Donald Trump har fri lejd i att likvidera förmodade knarkkurirer på öppet hav, det behövs ingen rättsprocess eller annat trams som stipuleras i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Skulle han invadera Venezuela och avsätta Maduro, skulle det inte rendera annat än en axelryckning från Bryssels sida.
Ty Bryssel har inget att sätta emot det betydligt starkare USA, vilket är ett uttryck för att det är den starkes rätt som gäller, alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Under efterkrigstiden har vi invaggats i en illusion om att en annan världsordning är möjlig, under pax americana, med ett USA som garant för den «regelbaserade världsordningen». Bara det att hegemonen USA själv konstant har brutit mot sina egna regler, vilket därmed har omöjliggjort ordningen. USA har varit den ende starke mannen.
Varken Ryssland eller Kina, eller för den delen större delen av det globala syd, kan godta en ordning i vilken man är underställd västlig överhöghet och amerikansk dominans, och agerar därför för en multipolär ordning i vilken stater äger inflytande i proportion till den egna storleken. En balanserad världsordning.
USA legitimerar faktiskt numera den uppfattningen genom att göra anspråk på såväl Kanada som Grönland likväl som att lika vårdslöst som alltid angripa diverse bananrepubliker i Latinamerika när det passar. Det är power politics av traditionellt snitt, och om stormakterna USA, Kina och Ryssland är överens om denna ordning kan EU protestera bäst man vill.
Det har varit så här sedan civilisationen uppstod, en ständig kamp om territorium, resurser och inflytande. Gränserna upprätthålls genom såväl språk, skriftsystem och religion som fysiska barriärer, och om man ska erövra land måste man låta konvertera massorna i den nya kulturen.
På så sätt kristnades Norden, och på så vis överger Ukraïna sin ortodoxa hållning för att istället ansluta till västerländsk tideräkning med mera. Afrika söder om Sahara använder latinska alfabetet som en konsekvens av kolonialism, medan övre halvan och Mellanöstern nyttjar det arabiska. Var kristendom respektive islam har störst fotfäste får du räkna ut själv.
Buddism och konfucianism håller stånd i den dharmiska världen, där islam och kristendom har haft begränsad framgång, så även västlig kolonialism. Traditionella stormakter som Indien och Kina kommer aldrig att ge upp sina regionala anspråk eller krav om inflytande, i vad vi numera benämner intressesfärer.
För Kinas del utgör den intressesfären Sydkinesiska sjön och länderna däromkring, traditionellt även Korea och Japan. Det är så att säga inte ett «kommunistiskt» påfund, utan en urgammal hållning. Den så kallade tiopunktslinjen fastslogs av det «goda» och «verkliga» Kina som numera huserar på Taiwan, och upprätthålls alltjämt av den illegitima regimen i Taibei, även om man vanligen talar tyst om det i västliga kanaler. Samma «riktiga» Kina betraktar förstås Tibet (och till och med Mongoliet) som kinesiskt territorium.
USA vill kontrollera den västliga hemisfären, Ryssland den slaviska kultursfären (inklusive Ukraïna) och Centralasien, Indien den dharmiska världen samt Kina den traditionellt sinitiska sfären med omnejd, inklusive Sydkinesiska havet. Europa vill i sin tur försöka vidga sin union till Moldavien, Georgien och andra länder, samtidigt som man försöker behålla kontrollen över Afrika.
Det senare går så där, eftersom Kina i afrikanska länder erbjuder business utan moraliska pekpinnar. På samma sätt har Kina numera gjort insteg i Sydamerika, på USA:s egen bakgård, inte minst i Brics-landet Brasilien samt i Panama och Venezuela. Man investerar häftigt i Mexiko, samtidigt som man ser mellan fingrarna angående export av kemiska beståndsdelar som används för produktion av fentanyl med destination USA.
Förutom att ge igen för opiumkrigen under 1800-talet utmanar man den globala hegemonen USA med dess egna metoder, genom att snoka i dess intressesfär på samma sätt som USA har haft en fot i Kinas sfär i hundrafemtio år och alltjämt stryker längs dess kuster. Man ger igen för gammal ost när man nu har kraften.
Kina kan emellertid avvara dessa hävstänger, i utbyte mot att USA drar sig tillbaka från Sydkinesiska sjön och lämnar Taiwan åt sitt öde. Trump tycks överväga den möjligheten, inte minst för att söka stöd för att ta kontroll över Grönland. På samma sätt kan Trump tänka sig att dra ett streck vid nuvarande frontlinje i Ukraïna, för att få med sig Ryssland på samma tåg.
Därmed respekterar stormakterna varandras intressesfärer, och freden bevaras. En polycentrisk världsordning danas. I annat fall leder dessa allt intensivare skärmytslingar till större konfliktytor, ytterst i det tredje världskriget. Oceanien är i krig med Eurasien: Oceanien har alltid legat i krig med Eurasien.
Uschela von der Liar har annonserat ett nittonde paket med sanktioner, denna gång inte bara mot Ryssland utan även mot Indien och Kina. Samtidigt säger man sig söka nya frihandelsparter i ljuset av Trumps handelskrig med Europa, bland dem Indien. Få ihop den logiken, den som kan!
Men detta är sedan länge Europas modus operandi, att från elfenbenstorn högt uppe i skyn titta ned föraktfullt mot nationer som anses vara mindra värda och utvecklade. Man spottar först motparten i ansiktet, läxar upp vederbörande i «mänskliga rättigheter» och så vidare, och föreslår slutligen handelsavtal med njugga villkor.
De postkoloniala europeiska länderna har inte bara den attityden mot supermakten Kina och den stigande stormakten Indien, utan framförallt mot sina före detta koloniala utposter i Afrika. Varje gång man söker handel med afrikanska länder kommer man med en lång lista politiska krav och en lektion i mänskliga rättigheter och demokrati, medan konkurrenten Kina istället anländer med ett nytt sjukhus, en ny järnväg eller en ny damm. Vart kontrakten går kan nog var och en räkna ut.
Indien angriper man för att Naidili tydligen «bryter» mot EU:s unilaterala sanktioner mot Ryssland, det vill säga att Indien importerar rysk olja. Men då borde i rimlighetens namn EU även sanktionera sig själv, eftersom man är den överlägset största importören av rysk gas, samtidigt som den olja man importerar mestadels är rysk med något lämpligt mellanled.
Den koloniala ådran upphör alltså aldrig, trots att EU bara blir allt svagare med tiden. Man har grävt ned sig i skyttevärnen för att utkämpa ett virtuellt krig med Ryssland, med Ukraïna som bondeoffer, och man verkar numera på fullt allvar tro att det rör sig om en «existentiell» kris för EU snarare än geopolitisk dragkamp om Europas kornbod.
Existentiell är konflikten däremot för Ryssland, och därför har Moskva inget annat alternativ än att framhärda. Ju hårdare man ansätts, desto större är förstås risken att konflikten utvecklas till ett storkrig. Så länge man inte förstår denna logik och de underliggande premisserna kring Natos östexpansion och Moskvas säkerhet, kommer heller ingen fred att infrias. Oavsett vilket har Ukraïna ingen framtid i Nato eller EU, och Europa har ingen möjlighet att stå som segrare.
Europas grundläggande problem är att man våldsamt överdriver sin egen styrka och i motsvarande mån undervärderar Rysslands och övriga världens. Donald Trumps santioner mot Indien har inte förmått landet att byta kurs, utan istället handlar man allt mer olja av Ryssland. På motsvarande vis agerar Kina, som har betydligt mer muskler. Varför tror Bryssel då att man ska kunna förmå Indien, eller för den delen Kina, att bry sig om dess lilla regionala skärmytsling?
Washington verkar därvidlag ha en mer realistisk hållning. Trump går visserligen ut hårt, men Taco-Boy har samtidigt fått backa varje gång Beijing kommer med något lämpligt motdrag, som att införa exportkontroll för jordartsmetaller och magneter.
Häromdagen möttes parterna i Madrid för nya förhandlingar, som mest handlade om knäckfrågan kring Tiktok. Detaljer är ännu inte offentliggjorda, men man har ett «ramverk» på plats, vilket torde innebära att amerikanska privata intressenter kan köpa in sig i en majoritet i bolaget. Den amerikanska versionen av Tiktok kommer därmed sannolikt att mista Bytedances algoritm, och man får försöka emulera denna – något som Instagram med flera har gått bet på i flera års tid.
Trump har även pratats vid i telefon med kollegan Xi, varvid ännu en märklig nyhet har kommit i dagen. Tacopojken har som ett led i förhandlingarna med Kina stoppat en vapenleverans till utbrytarrepubliken Taiwan värd 400 miljoner US-dollar, vilket är en kraftig avvikelse från tidigare protokoll.
Tacokillen har tidigare uttryckt ogillande över att USA skickar vapen utan betalning till såväl Ukraïna som Taiwan, samtidigt som han har slängt häftiga tullar mot Taibei. Trump anser att de rebelliska kineserna därstädes har stulit USA:s halvledarindustri, som han därför vill ha tillbaka. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, men om Trump kan invaggas i falsk föreställning därom kan mycket vara vunnet.
US-presidenten ser världen med affärsmannens raster för ögonen snarare än i geopolitisk optik. Därför har han en medgörlig och nästan undfallande attityd gentemot Kreml, för att han vill bli av med en konflikt som mest dränerar resurser och förflyttar fokus från kampen mot Kina.
För Trumps del är Taiwan samtidigt bara ett förhandlingskort i mängden, snarare än en geopolitisk bricka. Han skulle mycket väl kunna tänkas överge stödet till Taibei för något lämpligt utbyte, och på samma vis skulle Zhongnanhai betala ett högt pris för en sådan affär. Alternativet är nämligen en avsevärt högre prislapp i form av militär invasion, krig med USA och en långvarig politisk kris. Win-win, i ljuset av dessa parametrar.
Problemet för Trumps vidkommande är att tiden är på väg att rinna ut. Hans tullar mot hela världen har visserligen dragit in miljardtals dollar, men det är samtidigt kaffepengar i förhållande till den skenande statskulden och det pris det amerikanska näringslivet måste betala. Tullarna är nämligen en skatt som betalas av amerikanska konsumenter och producenter, och i synnerhet innebär tarifferna att industrins import av insatsvaror blir så mycket dyrare.
Dyrare produktion innebär dyrare utpris, vilket gör amerikanska produkter mindre konkurrenskraftiga, och därmed går Trumps plan helt i baklås. Det kunde förstås vilken ekonom som helst berätta, och det gjorde man också. Men man har inte Donalds öra.
Resultatet ser vi nu, när jobbsiffrorna viker drastiskt och USA i praktiken har gått in i recession. Dyrare produktion och sämre konkurrenskraft innebär nämligen vikande produktion, nedläggningar, konkurser, arbetslöshet och så vidare i välkänd spiral. Tanken var att industrier skulle flytta till USA, men så har inte blivit fallet, och kommer inte heller att ske.
Trump spelade högt, och hans enda möjlighet är att fullfölja, vilket innebär att han måste få med sig Kina på tåget. I annat fall väntar handelskrig, som USA kommer att förlora. Trump måste därför ge något i utbyte, och Taiwan respektive Ukraïna är två resurser han kan avvara – i gengäld köper han Moskvas och Beijings tystnad då han tar sig an Grönland. Win-win.
Konflikten i Mellanöstern och den inrikespolitiska turbulensen i USA hjälper inte heller Trumps ambition, och han har inte heller evig tid att iscensätta sin plan. Just för att han har så bråttom och är så pressad, kommer han att spela bort sina kort och ge motståndarna vad de vill ha. Men det han själv får i utbyte är inte guld, utan sand.
Så går Västvärlden under, genom en lång serie misstag av fullständiga pajasar som von der Lügen, skatan Kallas och Taco Trump, till vilken trio man förstås kan lägga obetydliga bifigurer som Kristersson, Rutte och allt vad de heter. Fel fokus, fel strategi och fel attityd har lett Europa och Väst till klippans brant, och man har nu bara att ta det sista klivet över kanten.
Njä, man ska nog inte övertolka det snabbt förändrade tonläget mellan Kina och Indien, utan det har sin grund i pragmatism och realpolitik mer än verklig vänskap. Tvisterna om gränsen ligger fast, och tills man har löst upp den knuten kommer spänningarna i grunden att bestå.
Men om man formellt uttalar att man är partner snarare än fiender, är det naturligtvis en grund för konstruktiva samtal om hur sådana tvister ska lösas. I grunden är emellertid båda länderna måna om att inte binda sig i allianser, och man vill stå fri från pakter av olika slag, för att kunna samarbeta med vemhelst man vill utan att ta hänsyn till andra.
Det är den ideologiska skillnaden gentemot Väst, som ständigt och jämt binder upp sig i sådana allianser och pakter, som med jämna mellanrum utlöses i regelrätt krig, som under första och andra världskrigen, och som under samtliga krig i Europas historia dessförinnan.
Draken – eller pandan – och elefanten dansar kanske för stunden, men det är en klumpig dans som inte leder vidare till äktenskap eller någon djupare relation, utan mestadels ekonomisk integration kring handel, turism och annat. Men den omständigheten i sig är ändå en del av den omdaning av världsordningen som är förhandenvarande, för den cementerar Asien som nytt centrum snarare än det gamla trötta Europa, som har spelat ut sin roll.
Kina, Indien och Ryssland är centrala medlemmar i Brics, men även i Shanghaigruppen (SCO), som för närvarande konfererar i undersköna Tianjin (天津), en halvtimmes snabbtågfärd från Beijing, där man på onsdag ska hålla en storslagen segerparad i åminnelse av krigsslutet 1945. Det är organisationer som utgör motvikter till G7 och andra västliga diskussionsklubbar, och de har inte bara större folklig representation i världen, utan allt mer ekonomisk och politisk kraft.
Att Indien graviterar mot Öst snarare än Väst är en given konsekvens av Trumps tullkrig och sanktioner, och därmed har man för lång tid framåt förlorat en «allierad» i den geopolitiska kampen att isolera och obstruera Kina. Man tänkte sig att det halvdemokratiska Indien skulle ersätta Kinas roll som Västs fabrikör, men det blir nog inte så mycket av den planen efter detta debacle.
Specifikt vill Trump nyttja tullvapnet som politiskt straff för att Indien handlar rysk olja, men det är en form av utpressning som Indien aldrig kan förlika sig med. Dels har man ingen möjlighet att ersätta den andel olja man handlar från Ryssland med annat, dels har man inget med det ryska inbördeskriget i Ukraïna att göra, och dels har Ryssland aldrig utövat kolonialism i Indien, till skillnad från de opålitliga västmakter som spottar fräser och hotar.
Förhållandet mellan Kina och Ryssland är även det pragmatiskt mer än ideologiskt, och de två staterna drar i grunden inte jämt. Men i ljuset av Västs aggressioner mot bådadera länderna, dras man naturligt till varandra, och därmed får sanktionerna mot Ryssland ingen effekt alls.
Om man hade tänkt sig att få med sig Kina mot Rysslands krigföring i Ukraïna, skulle man naturligtvis inte ha infört strafftullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik, och man hade inte heller lagt sig i kinesisk inrikespolitik i Xinjiang, Tibet, Hongkong eller för den delen Taiwan. Det är en märklig tanke att man först kan spotta någon i ansiktet, och därefter be vederbörande om hjälp, men det är så man behandlar Kina sedan lång tid tillbaka.
Och nu behandlar man Indien på samma sätt, vilket alltså leder till detta närmande, om än inte av djupare karaktär. Men om Västs konfrontationspolitik och eviga schackrande består, permanentas dessa relationer allt mer, vilket gynnar dessa inbördes parter samtidigt som det missgynnar oss. Det är helt självförvållat av Västs jubelidioter till politiker.
Man ska inte underskatta den amerikanska och västliga graden av idioti, förkroppsligad av sådana som Trump och von der Liar, ständigt i jakt på «allierade» med vilka man vill manövrera ut «motståndare» i en evig cirkus av skiftande förbund. Särskilt har man försökt slå in en kil mellan Kina och dess grannländer, som Indien, i syfte att innesluta folkrepubliken.
Men med Trump förhåller det ju sig så att han samtidigt vill slå in en kil mellan USA och resten av världen, uttryckt genom vidlyftiga handelstullar. Därmed motarbetar man den tidigare ambitionen, som vänds i sin motsats när andra länder reagerar genom att söka stöd hos varandra.
Bättre blir det nog inte av att Trump hotar Indien med sanktioner och ytterligare tullar för att Bharat handlar olja och gas av Ryssland, för då slår man ytterligare mot den indiska ekonomin. Vad gör Indien då? Stärker relationerna med Ryssland samt snabbtinar de frysta förbindelserna med Kina…
Efter skärmytslingarna i Himalaya 2020 blev relationen mellan Kina och Indien rejält ansträngd, och Modi bannlyste Huawei och en rad andra företag på den indiska marknaden, samtidigt som man slutade dela ut visum. Det var den fnurran Sleepy Joe Biden sökte utnyttja genom att närma sig Indien och försöka blåsa liv i Quad. Nu skulle företagen flytta från Kina till Indien, var det tänkt.
Men under dessa nya märkliga förutsättningar med globalt handelskrig har man goda incitament att bilägga konflikten och se till den större bilden. Gränsfrågan blir visserligen inte löst i en handvändning, men den är å andra sidan mer symbolisk än av praktisk betydelse; folkmängderna finns så att säga inte i Himalayas bergstrakter.
Visumstoppen och handelspropparna kan man emellertid avskaffa på en eftermiddag, vilket är just vad Wang Yi och indiska kollegan Jaishankar gjorde häromdagen. Det mötet följs senare av Narendra Modis besök i Tianjin för att delta i Shanghaigruppens överläggningar, där man kan ana att dagordningen består just i att koordinera gentemot USA:s handelskrig och potentiella sanktionspaket.
Washington driver därmed Kina, Indien och Ryssland allt närmare varandra, på samma vis som tidigare Bryssel. Tanken att Kina och Indien skulle lägga om sin ekonomi för ett litet inbördeskrig i Europa är tämligen befängd, särskilt när man ständigt utsätts för Västs aggressiva angrepp, och mer befängt blir det när man gång efter annan gör samma framstöt i tron att de båda länderna skulle ändra sig.
Tiden är alltså sedan länge förbi då USA eller Europa kunde tvinga länder att åtlyda kommandon, och de västliga ekonomierna är sedan länge kontinuerligt krympande i förhållande till de asiatiska jättarnas. Och så länge Moskva har täta förbindelser med dessa länder, kommer man inte åt Ryssland heller, vilket tre och ett halvt år av meningslösa sanktioner ju har visat.
Men Trump, von der Liar och nötterna i Europas huvudstäder lever mentalt kvar i en svunnen tidsålder, i ett tidigare paradigm, i en världsordning som inte längre är förhandenvarande, utan ersatt av en flerpolig motsvarighet. Kina, Indien och Ryssland inser att man under dessa omständigheter står starkare tillsammans än genom att vara en västlig marionett, även om det aldrig är fråga om regelrätta allianser – varken Kina eller Indien ingår sådana.
Naidili och Beijing vet emellertid att man har oändligt mycket mer gemensamt med varandra än med de opålitliga och ständigt skiftande västmakterna, samt en flertusenårig gemensam historia och dharmisk kultur, även om det finns olikheter och ett antal stötestenar, som gränsfrågan, förhållandet till Indien 2 (Pakistan) med mera. På lång sikt är det därför betydligt mer fruktbart för båda länder att utveckla täta band än att spela ut varandra under västligt inflytande.
