Kategori: Indien

Tiondet till Ukraïna uppgår nu till 17 740 riksdaler per arbetande svensk, i vad som för allt vad det är värt motsvarar en form av straffskatt lagd ovanpå världens högsta skattetryck. Regimen har nämligen inga egna pengar, utan hanterar bara folkets beslagtagna medel.

Vad fan man får för de pengarna är inte alls oklart, utan det rör sig om skir kapitalförstöring utan någon som helst återbäring. Frågar man regimen Kristersson skulle den säkert hävda att man har investerat i «säkerhet», men det enda man har åstadkommit är att förlänga lidandet och dra ut än mer på konflikten, vars slutstadium ändå är givet.

Om något har man även bidragit till att öka osäkerheten samt gjort Sverige till ett givet mål för ryska stridsspetsar i händelse av vidare aggression från Västs sida. Deltar man i ett ekonomiskt krig mot Ryssland samt ansluter till en försvarspakt med udden riktad mot Moskva, är den givna konsekvensen att man blir föremål för landets mer närgångna intresse. Inte bara på Östersjöns kabeltäta botten.

Sverige och Europa har med sitt märkliga engagemang för Ukraïna dragit ned sig själva i en kökkenmödding omfattande energikris, recession och politisk instabilitet, varvid man har blivit en enkel måltavla för amerikansk merkantilism under Trump. Världen i övrigt anpassar sig till dessa omständigheter, med resultat att den geopolitiska kartan ritas om.

Man trodde sig kunna försvaga Ryssland genom allt fler sanktioner, men istället har landet rest sig genom ökad produktion och högre grad av självhushållning. Bryssel och de europeiska huvudstäderna är fast i 1989 års mentala bojor, under en tid då Väst i ensamt majestät kunde svinga piskan och tvinga omvärlden att följa dess diktat.

Men med främst Kina och Indien som givna handelsparter har Ryssland vidare importintäkter att hämta då de västliga strömmarna av olja (men inte gas) sinar, och omvänt kan man från dessa länder hämta hem allt vad man behöver i övrigt. Den som trodde på brödköer och varubrist i Moskva misstog sig gruvligt.

Då tror sig Väst kunna slå mot Indien och Kina med hot om sanktioner och handelstullar, men som Trump nyligen fick erfara resulterar det bara i att man skjuter sig själv i huvudet och att leveranserna av jordartsmetaller och annat kritiskt gods upphör. Man tycks ännu inte ha förstått att den unipolära ordningen under USA:s tyranni har upphört.

I själva verket arbetar man just nu starkt för att inte bara befästa utan även förstärka den ordningen. Ryssland har man så klart alienerat för evig tid, och Moskva har inte längre något intresse av EU. Handelstullar och hot riktade mot Kina och Indien resulterar på motsvarande vis i att dessa båda länder föses närmare varandra trots ständiga dispyter, och naturligtvis också drar in Ryssland allt mer i den egna sfären – de tre länderna utgör för övrigt kärnan i Brics.

Premiärminister Narendra Modi ämnar således avlägga visit i Tianjin om tre veckor, det första besöket på sju år, vilket är en markant upptining av de djupfrysta relationerna sedan gruffen i Himalaya för några år sedan. Klart är att de båda länderna nu har större incitament att lägga ned stridsyxan och öka handeln inbördes, under Västs aggression och hot om «economic coercion».

Man ser på samma vis Japan närma sig Kina under samma omständigheter, och i det stora hela stärks Kinas inflytande radikalt under Trumps märkliga globala handelskrig mot allt och alla. I kombination med EU:s än märkligare krav om att omvärlden måste ansluta till Bryssels vettlösa krigföring mot Moskva, knakar tidigare allianser i sina fogar.

Exempelvis Australien, som också har haft en fnurra på tråden med Beijing under de senaste åren, har snabbt ändrat inställning efter att ha utsatts för USA:s ekonomiska mobbning. När militärpakten Aukus också verkar skrotas och inköpen av de amerikanska atomdrivna ubåtarna inte ser ut att förverkligas, återstår bara för Canberra att ta sitt förnuft till fånga och inse att man är en del av Asien snarare än USA:s vicesheriff och yes-man i regionen.

Men Väst är oenigt även med sig självt numera, givet Trump och dennes tullkrig. Därtill kommer att Trump inte bryr sig nämnvärt om det ryska inbördeskriget, utan alltjämt vill ha ett avslut på det att resurserna kan riktas mot viktigare saker, som Kina. Men i vägen för Trumps kamp för Nobels fredspris står de gapiga européerna, som med sina verklighetsfrånvända «krav» om att Ryssland måste lämna tillbaka territorier som man kontrollerar alltså bara bidrar till att förlänga konflikten och cementera den europeiska nedgången.

När Putin och Trump slutligen möts nu i veckan sker det under förutsättningen att detaljerna för en fredsplan förmodligen redan har utverkats, och som Zelenskyj och de europeiska gaphalsarna småningom bara har att skriva under. I annat fall finns ingen anledning att ställa till med toppmöte, utan man kan då talas vid i telefon och låta underhuggare förhandla vidare.

Summa summarum av tre års konflikt är således att Ryssland vinner fem oblast med internationellt erkännande; att Europa har tappat i ekonomisk utväxling och konkurrensförmåga gentemot omvärlden; att Kina, Indien och Ryssland står närmare varandra än någonsin; att Kina tar hem segern ekonomiskt och politiskt; och att Ukraïna faller i glömska som ett än mer utfattigt och efterblivet europeiskt u-land. Allt detta fick du för en kostnad om futtiga 17 740 kronor!

Den amerikanska skurkstaten fortsätter med sina allt mer omfattande rallarsvingar mot allt och alla i syfte att domptera och uppfostra, med allt från en lavin av sanktioner till Trumps globala handelstullar. De senare sades ursprungligen införas på grund av handelsobalanser, men nyligen har dårfinken hotat länder med vidgade tullar på strikt politiska grunder.

Det rör sig om länder som Kanada, efter att nationen uttalat sig om att erkänna Palestina; Brasilien, på grund av någon process mot Bolsonaro; och nu Indien, för att man handlar olja av Ryssland och därmed ger Kreml intäkter för vidare krigföring. Hegemonen blir därmed allt mer imperielik i sin ambition att tukta länder med en annan hållning i olika spörsmål.

Men högerkrokarna eller vänstersvingarna eller vad det nu är träffar blint och orättvist, enligt Naidili. Man menar att Türkiet har ökat sin import av rysk olja i lika hög grad, medan Kina är den stat som handlar mest olja av Ryssland. Bara det att Trumps förmåga att straffa Kina är ytterst begränsad, vilket han nyligen fick erfara, samtidigt som det är komplicerat att angripa byrackan Erdogan i Ankara.

Och angriper man Indien, som i detta fall, äventyrar man den bräckliga «allians» man söker i syfte att innesluta och kontra Kina, exempelvis i den kvadrilaterala dynga man kallar Quad. På samma sätt alienerar man Australien med samma slags politik, varvid den märkliga pakten Aukus riskerar att brytas; Canberra har redan närmat sig Beijing och börjat lägga ned stridsyxan.

Indien och Kina har aldrig varit och kommer aldrig att bli såta vänner, men de båda länderna inser att de är komplementära och i behov av varandra. Modi förstår vidare att det falska och hycklande Väst enbart vill liera sig med Bharat i syfte att uppnå geopolitisk dominans, och givet Indiens koloniala historia lär man inte gå i den fällan.

Under alla omständigheter innebär Washingtons fientligheter mot allt och alla att Indien och Kina närmar sig varandra vare sig man vill eller inte, samtidigt som de båda även närmar sig Ryssland i allt större utsträckning. Samma resonemang gäller för övrigt samtliga länder i Brics och det globala syd.

Strikt taget skiter världen utanför Väst i det ryska inbördeskriget, på samma sätt som Väst skiter i krigen i Sudan, Myanmar eller andra regioner utan betydelse för västliga intressen. Det är den gängse ordningen, och det kan inte vara på något annat sätt. EU:s och växelvis USA:s tanke att övriga världen måste ställa upp på deras krig mot Moskva är fullkomligt befängd – det är Paasikivi-nivå på den logiken.

Indien kommer alltså inte att åtlyda diktaten från Vita huset, utan kommer att fortsätta handla olja av Ryssland; så även Kina. Om Trump därmed inför extra tullar om tjugofem procent omintetgör han handel med Indien, varvid Kina står berett att ta marknadsandelar.

Så fungerar världen under en polycentrisk ordning där USA inte längre är ensam herre på täppan. Men Trump har ännu att inse detta, och att förstå att världen har förändrats markant sedan han först knåpade ihop sina märkliga tankefoster under 1990-talet.