Kategori: Indien

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland

Orbán och Modi visar vägen

Regimtelevisionen SVT:s propaganda kring konflikten i Ukraïna har en uppenbar bias, inte bara i så måtto att man tar ställning för Zelenskyjs sida och därmed gör sig till en aktiv part i informationskriget, utan även i hur man i skevt urval rapporterar kring händelser relaterade till kriget.

Exempelvis agerar man megafon för Zelenskyj när Indiens premiärminister Narendra Modi besöker Moskva för att diskutera möjliga vägar till fred, och av statsteves rapportering framgår således bara att Zelenskyj är «besviken» över att ledaren för världens största demokrati träffar Putin. Vad herrarna har samtalat om berättar man inte, eftersom det stör det förhärskande narrativet.

Samtidigt fortsatte Orbán Viktor sin turné i samma syfte, det vill säga att söka finna en väg till dialog mellan parterna samt supermakterna USA och Kina. Men Orbáns fredsinviter uppskattas inte av Bryssel, vars «utrikeschef» hävdar att Orbán inte har «mandat» att agera för EU:s räkning. Ungern har för närvarande ordförandeskapet i unionen.

Men «utrikeschefen» Borrell har inte heller något «mandat» att diktera för enskilda EU-länder vilka de kan träffa eller vad de kan diskutera med andra parter. Borrell är en icke folkvald byråkrat utan någon som helst befogenhet att tala för Europas räkning, och han är tillsammans med «presidenterna» von der Leyen och Michel mest en belastning för kontinenten.

Kina, Indien och Ungern agerar för fred, till skillnad från Väst.

Orbáns initiativ måste tvärtom ses som välkommet då EU har grävt ned sig djupt i skyttegravarna och inte är villigt att söka fred, utan mest ställer töntiga ultimata som inte har någon som helst möjlighet att förverkligas. Man vill inte förstå att Ryssland kontrollerar situationen och har övertaget, särskilt i det längre loppet, och vill uppenbarligen inte heller förhandla.

Orbán förstår å andra sidan detta, och är en av mycket få realister i den europeiska skaran av statsmän. Hans blixtvisit till Beijing och Modis motsvarande besök i Moskva ska ses i ljuset av den fullständigt misslyckade «fredskonferensen», till vilken motparten Ryssland inte ens var inbjuden och vars slutdokument inte skrevs under av andra än de krigförande västländerna med allierade.

Dokumentet i fråga var för övrigt en nedskalad kopia på det fördrag Kina lade fram långt tidigare, men som då avvisades av Väst och Zelenskyj. Kina framställs i Västs propaganda som Rysslands anförvant, men man står alltså fullständigt neutral i konflikten. Man hävdar folkrätten och betonar Ukraïnas suveränitet, samtidigt som man i balans beaktar säkerhetspolitiska aspekter av Natos utvidgning.

Det är och har varit den springande punkten i konflikten ända sedan 2008, och det är alltså om det man måste förhandla, ju förr desto bättre. Hur man skulle få slut på kriget på annat sätt står nämligen skrivet i stjärnorna, och det måste Bryssel inse.

Kategorier
Buddism Indien Kina Kultur Politik Religion Tibet USA

Sista chansen spela tibetkortet

För ett par år sedan orsakade Nancy Pelosi (D) en diplomatisk kris genom att i egenskap av amerikansk talman besöka Taibei. Beijing slog som svar på stora krigstrumman och anställde en gigantisk övning runt ön, ett skådespel som därefter har fortsatt periodiskt i syfte att inskärpa den egna hållningen i frågan och dämpa eventuella försök till secessionism.

Den ålderstigna (84 år) ladyn är inte längre talman, men väl ledamot i representanthuset. Tillsammans med andra lagstiftare har hon i dagarna besökt Indien, bland annat för att träffa tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) i Dharamsala. Orsaken härför är att lamans tid är på upphällningen, varvid en av Washingtons traditionella murbräckor gentemot Kina riskerar att försvinna.

Tibetlaman Dainzin Gyacos tid är utmätt.

Kongressen har för ändamålet lämnat ett lagförslag i vilket man lägger ut texten om Tibet, en akt som nu bara inväntar Genocide Joes signatur innan det träder i kraft. Det är ett slags tillägg till den redan förefintliga tibetpolicy man drog upp 2002, i akt och mening att söka lösa den förhandenvarande dispyten mellan Beijing och lamaämbetet.

Om Kina hade haft motsvarande arroganta attityd till USA och hade haft för vana att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, skulle man kanske ha stiftat dussintals motsvarande lagar om att lösa dispyter mellan Washington och de många indianstammar som har förtryckts under lång tid och vars land helt sonika har stulits från dem under former av folkmord och kulturell utplåning. Zhongnanhai ser det således som absurt att USA lägger sig i frågan om Tibet.

För en utomstående betraktare kunde det för all del tänkas vara uppbyggligt att någon extern aktör söker medla i den frusna konflikten. Förhandlingarna har gått i stå sedan 2010, och parternas respektive anspråk går inte att jämka. Aktstycket är följaktligen betitlat Promoting a resolution to the Tibet-China dispute act, med innebörd att uppmuntra till fortsatt dialog.

Men dokumentet går så mycket längre i det att det tar ensidig ställning för den ena parten, bland annat genom att ifrågasätta huruvida Tibet har hört till Kina sedan «evinnerliga tider» (ancient times), en högst luddig fras som inte har någon egentlig bäring på saken.

I Tibet styr Kina, inte amerikanska kongressen.

Historien är här dock väldokumenterad. Tibet inlemmades först i det kinesiska imperiet under Yuan-dynastin (1271–1368), då mongolerna lade under sig både Kina och Tibet i ett nytt rike. Efter Yuans fall blev Tibet åter nominellt självständigt, om än med täta kulturella och politiska band till Kina.

Från 1720 blev Tibet emellertid definitivt inlemmat i dynastin Qing, efter att ha begärt hjälp mot ständiga attacker från mongoliska khanat. Det är drygt tre hundra år sedan, en tid som borde räcka för att fastställa en ny gränsdragning, och under alla omständigheter en företeelse som ägde rum innan det ens fanns något USA.

Tibets «självständighet» efter den dynastiska erans fall 1911 fram till 1951 är lika ogiltig som motsvarande «självständighet» för övriga provinser i Kina som bröt sig loss vid tiden, och har aldrig erkänts av världssamfundet, och allra minst av den då styrande Republiken Kina under nationalistiskt styre. Men det är ändå ett av många halmstrån man söker greppa.

Dokumentet berättar vidare att man avser «motarbeta desinformation» som emanerar från Beijing kring Tibets historia, lamaämbetet med mera, utan att närmare precisera vad det skulle röra sig om för missförhållanden. Slutligen har man en «definition» av Tibet som råkar linjera helt och hållet med lamans anspråk, omfattande såväl den autonoma regionen Tibet som tibetkulturella områden i provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan, områden som aldrig har befunnit sig under tibetansk kontroll.

Ny lama vaskas fram genom lottdragning från gyllene urnan, eller genom dekret från Beijing. Och så har det varit sedan 1793.

Pelosi et al har under sin sejour i Dharamsala därtill förkunnat att USA minsann inte tänker låta Beijing utse lamans efterträdare på posten, utan menar att det är ett val laman har att göra själv. We will not let that happen, säger man, tydligen okunniga om att det är lag och tradition sedan 1793, då kejsar Qianlong införde lottdragning från gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som medel att utse ny lama och undvika korruption. Det har aldrig varit lamans privilegium att utse efterträdare.

I regeringskomplexet Zhongnanhai skakar man förstås på huvudet, rycker på axlarna och mumlar upprört att amerikanerna denna gång alldeles har tappat det, och under alla omständigheter har utspelet ingen förutsättning att leda till några konkreta förhandlingsresultat. Tvärtom är det bara avsett att ytterligare försämra de redan ansträngda relationerna och fjärma parterna än mer.

Ur Washingtons synvinkel drar man dock tibetkortet av helt andra skäl, och vill naturligtvis inte alls ha någon upplösning på dramat. Man vill kunna fortsätta nyttja den tibetanska diasporan i Dharamsala som ett instrument mot Beijing, men det förutsätter då att Dainzin Gyacos efterträdare på posten är under amerikansk kontroll. I annat fall upphör «exilregeringens» och diasporans roll som aktörer i frågan, och Tibet får politisk ro under en tibetansk överstepräst trogen nationen.

Onkel Sam riskerar att förlora ett av sina antikinakort då laman går ur tiden.
Kategorier
Indien Kina Politik

Bharat väljer väg

Val i Bahrat har hållits sedan april månad, och man blir alldeles matt av den enorma logistiken kring denna händelse i världens största semidemokrati. Enligt den preliminära rösträkningen vinner Bahrataiya janata party (भारतीय जनता पार्टी), det vill säga Indiska folkpartiet, under Narendra Modi (नरेन्द्र मोदी) återigen, men samtidigt förlorar man majoriteten i parlamentet.

Med drygt 235 miljoner röster av 968 miljoner kniper man 240 mandat i underhuset, att jämföra med 303 mandat i 2019 års val. För egen majoritet krävs minst 272 mandat. Fortsatt maktinnehav är garanterat givet att Nationella demokratiska alliansen, det ena av två block i indisk politik, plockar sammanlagt 293 mandat.

I praktiken måste Modi därför kasta ett köttben eller två till regionala partier i alliansen, vilket inte är en särskilt omfattande eftergift. Samtidigt krävs viss eftertänksamhet kring det stora opinionstappet, som främst är ett uttryck för ekonomiskt missnöje.

Indien har numera övertagit Kinas tidigare roll som världens ekonomiska motor, i vart fall temporärt, men samtidigt är denna nationella reallöneökning tämligen skevt fördelad. De stora massorna får inte alls del av tillväxten, vilket bidrar till missnöje.

I viss mån är det naturligt att det betydligt fattigare Indien har större tillväxt än det allt mer mättade Kina, men samtidigt präglas landet av svåra strukturella problem. Ett är korruptionen, som är på en nivå som får Kina att framstå som exemplariskt i jämförelse. Ett annat är kastsystemet, som hindrar Indien från att fullt ut utnyttja sin befolkningsmässiga fördel.

Indien har störst tillväxt, före Kina, USA och jumbon EU.

Ur kastsystemet följer även en annan skiljelinje, nämligen den om meritokrati. Kina har sedan urminnes tider ett meritokratiskt system som vaskar fram talanger oavsett bakgrund, medan Indiens religiösa apartheidsystem effektivt passiviserar stora lager av befolkningen i armod.

Indien har inte heller satsat på infrastruktur i tillnärmelsevis samma grad som Kina, varför näringslivet inte har möjlighet att växa i motsvarande proportion. Tanken att Bharat skulle kunna ersätta Kina som världens fabrik är löjeväckande så länge en sådan hämsko ligger över nationen.

Modi har på förekommen anledning länge sneglat på Kina, och i viss mån sökt emulera Beijings reformpolitik på en rad områden. Harmoniseringen under hindunationalism (hindutva, हिन्दुत्व) är ett sådant mått, och närmast en förutsättning för att komma tillrätta med de eviga och skadliga religiösa trätorna i landet. Indien måste ha en majoritetskultur kring vilka minoriteter ansluter, på samma sätt som i Kina, även om det skulle reta upp Väst och dess MR-jesuiter.

Bharat kommer förvisso att ha en allt mer framträdande roll i världsekonomin, men har samtidigt ingen som helst möjlighet att utmana Kina på allvar förrän man gör upp med sina interna brister. Modi borde därför bannlysa kastsystemet och förmå befolkningen att ta steget in i den moderna världen, fri från förkastlig religion och barbariska seder.

Han borde även söka lösa gränstvisterna med Kina, nämligen som en kompromiss, för att lösa upp en del geopolitiska knutar. Bahrats hedging mellan Väst och Öst är kanske fördelaktigt i det korta perspektivet, men den forna brittiska slavkolonin borde veta var man egentligen hör hemma.

Bahrataiya janata party förespråkar här likt Kina och Ryssland en polycentrisk världsordning, utan att ta tydlig ställning för något särskilt block. Härav kan man förstå såväl medverkan i Quad som inköp av rysk olja och omfattande affärer med Kina, trots gränstvister med den senare makten.

Indien vill likt Kina återta sin forna ställning i världen som en självständig makt av rang, snarare än att bli någons vasall eller undersåte. Förstår man den mentaliteten inser man också vart Bahrat är på väg. Den indiska populasen har just bekräftat detta vägval.

Större befolkning än Kina spelar ingen roll så länge interna strukturproblem föreligger.
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Polycentrisk världsordning

Donald Trump är inte närvarande vid säkerhetskonferensen i München, men hans skugga vilar ändå tung över evenemanget. Detta för att han har medvind i opinionen och har oddsen på sin sida att åter bli US-president, och för att han åter slungar ut chockerande uttalanden om att Ryssland borde angripa snyltarna inom Nato, det vill säga de som inte avsätter sina två procent till försvaret.

Det är en påminnelse om att den amerikanska demokratin är labil och föremål för tvära kast vart fjärde år, och att Europas säkerhet inte kan vila på en sådan skakig grund. Europa måste ta eget ansvar för sin utveckling, istället för att lägga alla sina ägg i den uttjänta amerikanska korgen.

De båda har olika mål och förutsättningar, med ett USA inbegripet i ett existentiellt kallt krig med Kina, medan Europa står i ömsesidigt beroende med Kina för sin export. USA är samtidigt självförsörjande på i princip allt, medan Europa beror av import av energi, spannmål och en lång rad andra produkter, varav en del av strategisk art.

Europa har därför ingen tung stämma av eget slag i världen, utan blir mest Washingtons nickedocka. För all del finns i Sverige ett förlegat och synnerligen naivt fokus på den «transatlantiska länken», men den uppfattningen är inte lika stark bland europeiska ledare i stort.

På samma sätt föreligger bland svenska, baltiska och en del andra europeiska politiker ett aggressivt förhållningssätt gentemot Kina, medan de större och tyngre medlemsländerna har en mer pragmatisk inställning till landet. Europas egen marknad är otillräcklig, och utan Kina skulle ekonomin implodera.

Förhållandet till Ryssland och kriget i Ukraïna är en annan skiljelinje. Visserligen har man gått hand i hand under de inledande två åren, men vi ser nu hur stödet svajar betänkligt i Washington, då representanthuset vägrar godkänna fler stödpaket. Trump har här deklarerat att han avser avsluta kriget «inom några dagar» om han blir återvald, vilket är liktydigt med att dra ett streck i sanden och erkänna rysk seger.

Förvisso ser vi ett vikande stöd även i Europa, och allt fler kommer till insikt om att Ukraïna inte kan återta vad man har förlorat, alldeles oavsett hur mycket pengar och materiel man pumpar in. Däremot kvarstår ett principiellt avståndtagande gentemot Moskva, medan Washington under Trump kan komma att normalisera relationen.

Här ser vi även hur Kina och Indien med flera nationer vidmakthåller vänskapliga relationer med Ryssland, istället för att ansluta till den västliga sanktionscirkusen. Det betyder inte att man ställer sig bakom aggressionen i Ukraïna, utan bara att man inte ser konflikten som tillräckligt skäl för att bryta band – man ser till skillnad från Väst även det ryska perspektivet i frågan.

Därmed skulle Europa stå ensam kvar på banan om USA faller ifrån, och det är uppenbarligen ingen fruktsam utveckling. Dels har sanktionerna ringa effekt, och dels spiller de över på avsändaren, med ett Europa numera statt i recession. Ska vi verkligen vara ovänner med Moskva för evigt, samt låta en koreansk situation uppstå i hjärtat av Europa? Skulle inte tro det!

Vad alla dessa trådar visar är att Västs problemformuleringsprivilegium är förbi, och att en polycentrisk världsordning numera är förhandenvarande. En mångpolig ordning med ett Väst tudelat i Washington och Bryssel samt med Beijing som ny central maktfaktor, flankerade av mindre poler som Nai Dilli och Moskva.

För Europas vidkommande innebär den utvecklingen att man måste komma ned från sitt moralistiska elfenbenstorn högt uppe i skyn och mer pragmatiskt sköta sina egna bestyr istället för att försöka kommendera och uppfostra världen i övrigt som under kolonial tid.

Den «regelbaserade världsordningen» under amerikansk hegemoni är till ända, och världen är därför i behov av en omförhandlad ordning som inte särskilt gynnar Väst och framförallt USA. Förhoppningsvis kan en sådan mer rättvis ordning komma till stånd utan ett nytt världskrig, och det ligger i Europas intresse att bidra till en sådan utveckling.

Europa måste finna en egen och självständig väg att stå stark i denna mer komplexa värld, med så hög grad av självförsörjning och diversifiering av varuflöden som möjligt, under ömsesidig respekt visavis övriga aktörer. Det enda europeiska politiker ska ha för ögonen är att utveckla Europa för européerna, snarare än att lägga sig i avlägsna konflikter och schismer.

Kategorier
Indien Kina Politik

Pajasen i Ottawa

Folkmördarstaten Kanadas diktator Justin Trudeleau har återigen trampat i klaveret, denna gång genom att offentligt anklaga Narendra Modi och den indiska regeringen för att ligga bakom mordet på den sikhiska separatisten Hardeep Singh Nijjar. Nai Delhi utvisade en diplomat som svar, och debaclet har lett till strandade handelssamtal.

Tidigare har den besynnerliga wokestaten retat upp Kina genom att under närmare tre års tid hålla Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest för påstådda «brott» mot unilaterala amerikanska sanktioner mot Iran, varvid de bilaterala relationerna nådde ett lågvattenmärke som ännu råder.

Kanada har som övriga anglosfären och delar av Västvärlden här tänkt sig att nyttja Indien som en geopolitisk pjäs för att tygla Kina, men episoden visar med all tydlighet att Indien inte har någon genuin vänskap att hämta i Väst. På samma sätt som det är otänkbart att hålla en hög representant för ett globalt företag gisslan, är det bortom all kutym att offentligt anklaga en förment allierad för mord.

Trudeleau saknar helt enkelt finess, och är en skam för sitt land, i kraft av sitt tveksamma politiska värv, omfattande synnerligen underliga restriktioner och åtgärder under pandemin, bland annat att utlysa undantagslagar under de protester som förekom.

Det sagt är det förstås högst troligt att indisk säkerhetstjänst faktiskt ligger bakom mordet på Nijjar. Indien är inte riktigt den där fina och föredömliga demokratin som man gärna framställer det i medier, utan plågas sedan länge av svåra interna stridigheter, korruption, terrorism och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna, brott man sopar under mattan och har överseende med för stunden, i syfte att få med Modi på den aggressiva fronten mot Kina.

Modi själv var länge persona non grata i USA och EU, efter att ha varit ansvarig för hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Men det «folkmordet» är numera glömt och förlåtet, och Modi visas de högsta hederbetygelser för att lockas in i den västliga gemenskapen. Han lär inte gå på smickret, utan vet var han har de forna kolonialmakterna.

Gruffet med Kina till trots har man betydligt mer gemensamt med sin asiatiska granne, som därmed är en mer stabil partner på lång sikt. Givetvis kommer Indien att hedga mot både Väst och Kina (och Ryssland) för att maximera utfallet, och man kommer därför aldrig att bli den murbräcka mot Kina som man önskar i Washington, Bryssel och Ottawa – dårfinken Trudeleau ser här till att försäkra detta genom sitt märkliga utspel.