Kategori: Indien

Kategorier
Europa Indien Kina Korea Kultur Politik Ryssland USA

Trumpna européer

Mindre än en vecka återstår innan Cirkus Trump drar igång, en bisarr föreställning med Beavis & Butthead vid spakarna i form av Donald och Elon. Europa bävar med fasa för vad som komma skall då den «transatlantiska länken» åter utsätts för hårda prövningar, givet att man har den brandgule mannens senaste sejour vid makten i färskt minne.

Man menar att det blir en osäkrare och sämre värld, där «värld» i vanlig ordning ska förstås som Västvärlden, som utgör en allt mindre andel av den stora och riktiga världen. Ty i denna riktiga och stora värld har man en helt annan uppfattning om den annalkande president, och är mestadels positivt inställd. Detta enligt en global opinionsundersökning genomförd av Europeiska utrikesrådet (ECFR).

Det visar sig att Brics-länderna Indien, Saudiarabien, Ryssland, Kina, Brasilien, Indonesien och Sydafrika är mest positiva till Trumps presidentskap, i fallande ordning. Därefter följer Ukraïna och Brics-kandidaten Türkiet på något positivt netto.

I det negativa spektrat finner vi Schweiz, EU-11 och Storbritannien, och allra mest negativa är man i Sydkorea med -56 % netto. Två tredjedelar av sydkoreaner anser att Trump är en dålig deal för landet, vilket har att göra med att Sydkorea i egenskap av neokolonial vasallstat är beroende av USA för sin säkerhet, och att Trump vill ha mer betalt för beskyddet.

Det positiva sentimentet i Kina kanske överraskar, givet att Trump senast inledde handelskrig mot landet och därmed skruvade ned den kinesiska tillväxten. Men eftersom Sleepy Joe Biden sedermera fortsatte och utökade sagda handelskrig, spelar just den aspekten mindre roll, och Kina är denna gång mer förberett på konfrontation, samtidigt som man sitter med trumf på hand.

Zhongnanhai ser samtidigt ett isolationistiskt USA under Trump som utmärkt för de egna ambitionerna, inte minst i fråga om Taiwan, Sydkinesiska sjön och relationerna med grannländer. Man får mer svängrum när världspolisen drar sig tillbaka.

Ryssland vädrar morgonluft av det enkla skälet att Trump har indikerat beredvillighet att avveckla stödet till Ukraïna och därmed effektivt sätta stopp för vidare stridigheter. Ryssland behåller därmed territoriella vinster, och kan utverka en deal om en ny säkerhetsdoktrin med Trumps regim. Det blir säkert inte billigt, men man uppnår hur som helst sina primära mål.

Respondenter i undersökningen anser att Ryssland därmed ökar sitt inflytande, samtidigt som USA:s geopolitiska dominans fortsätter att avta. Man är rörande överens, även bland européer, om att Kina är den största globala makten om tjugo år.

Men här har vi då svart och vitt på att Europa måste dra lärdom av denna utveckling och likt Indien och andra makter hedga mot alla möjliga utvecklingslinjer. Europa måste bli självständigt och inte förlita sig på USA för sin säkerhet under ett fånigt vasallskap. Det är alltså bara bra att den «transatlantiska länken» brister, för den har spelat ut sin roll lika mycket som Nato.

Här kommer Donald och Elon…
Kategorier
Indien Kina Kultur Liberalism Politik USA

Kanadas diktator Trudeleau abdikerar

Blackface Trudeleau stiger ned från tronen, efter att ha blivit stucken i ryggen av de egna hejdukarna. Den liberale diktatorn i den kanadensiska folkmördarstaten villkorar dock sitt avhopp, och sitter därför kvar tills en ny ledare har utsetts inom partiet, så som det anstår en generalissimo.

Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, med de konservativa i ledning med 44 %, före Trudeaus liberaler på 20 % och Ny demokrati på 19 %. De två stora partierna pendlade båda kring trettio procent för bara två år sedan, men missnöjet har pyrt allt mer ju längre pajasen i Ottawa har fått hållas.

Trudeleau är som en variant av Annie Lööf på steroider, och hans migrationsvänliga dårpolitik har orsakat en så allvarlig bostadskris att knappt någon längre har råd med hus i landet. Under pandemin stiftade hans regim en nödlag i syfte att undanröja protesterande lastbilschaufförer, vars bankkonton frystes i förekommande fall. Karln vet att göra sig till ovän med valboskapet.

Han tog även en märklig fajt med Kina genom att på amerikansk order spärra in Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest under närmare tre år, under vilken tid relationerna de båda länderna frös till is och därefter har förblivit frostiga, med stor ekonomisk skada som följd.

Det har dock inte hindrat knäppgöken och hans märkliga *2SHBTQIAP++-regim från att dessutom ta samma slags strid med Indien, genom att utpeka Narendra Modis regering för mord på kanandensisk mark. De diplomatiska utvisningarna har stått som spön i backen på båda sidor, och någon lösning finns inte i sikte.

För en tid sedan blev han förnedrad av Donald Trump då denne skämtade att Kanada borde bli USA:s 51:a delstat, med Trudeleau som guvernör. Detta efter att kanadicken begett sig till Florida för audiens hos Trump i syfte att försöka utverka en deal kring tariffer innan tillträdet som president. Tidigare har han blivit näpsad av såväl Xi Jinping som Georgia Meloni, och det är uppenbart att den kaxige snorliberalen egentligen inte är populär någonstans.

Även om han klamrar sig fast vid makten in i det sista, har han gjort sitt i politiken. Val kommer under alla omständigheter att hållas under året, och liberalistpartiet förlorar då makten. Kanada kan då börja reparera alla skador och småningom läka från de djupa sår Trudeleau har orsakat nationen.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Vinnare och förlorare i kriget

Kriget är redan här, förkunnar penisstorlekstabloiden Expressen, med anledning av att den psykologiska krigföringen med kabelbrott och annat bedrivs i Östersjön. Det kunde man förstås ha tänkt på innan man anslöt sig till Nato och sprängde Rysslands gasledning, men man har valt att hålla fast vid en bellikos inriktning i såväl politiken som de etablissemangsnära medierna.

Man kunde redan från början ha gjort den nyktra analysen kring Natos expansion allt närmare Moskva, och hur Kreml skulle reagera på det. Inför ultimatum valde man att stå fast vid det geostrategiska insteget i Ukraïna, och man har därefter satt all sin prestige på att vidmakthålla den uppfattningen: Ryssland «får inte» vinna kriget.

Men Ryssland vinner ändå kriget, och än värre är att Europa står med Svarte Petter eller rent av skitgubbe i hand när den slutliga summeringen ska göras. Om det är fortsatt krig man vill ha från Bryssels sida, så är Europa verkligen illa ute.

EU:s ekonomi sackar efter, inte Rysslands.

Kanske man fick in en inledande stöt mot Ryssland med sanktioner och andra former av «economic coercion», men Moskva kunde ganska enkelt parera angreppen, och har sedan två år tillbaka en habil tillväxt, tillsammans med Kina och USA. Biter i gräset gör däremot EU, vars ekonomi harvar betänkligt.

Det visar sig att Rysslands export av fossil energi är mer eller mindre oförändrad, och att underskottet i handeln med Europa har kompenserats med motsvarande överskott i handeln med Kina och Indien. Icke desto mindre står EU för lika stor andel av importen som Kina, motsvarande en fjärdedel av den ryska exporten: 211 miljarder euro har gått in i Putins krigskassa.

Ryssland noterar inget egentligt tapp i sin energiexport.

Klara vinnare är Kina och Indien, som har kunnat köpa billig olja och gas, men även USA, som på motsvarande sätt har kunnat kränga svindyr flytande gas till Europa efter att man lät spränga Nord stream. USA har också kammat hem storvinsten genom att smörja sitt militärindustriella komplex med omfattande militärt stöd till Kiev.

Europa har ingen motsvarande industri, utan har skänkt vapen och ammunition från sin befintliga arsenal utan att förnya denna. Det är tomt i ladorna, och man skulle aldrig på egen hand kunna kontra Ryssland i ett fortsättningskrig, om man nu verkligen vill ha ett sådant. Man är fullständigt beorende av USA för ett sådant företag.

Kina och Indien har kompenserat för sviktande handel med EU.

Men huruvida USA är intresserat av det när Donald Trump installeras den tjugonde januari återstår att se. Han har dessutom ökat kravet på europeiska försvarsanslag till fem procent av BNP, under hot om att lämna Nato. Europa har därför inget annat val än att rusta, vilket innebär att ytterligare smörja det amerikanska militärindustriella komplexet med omfattande inköp, trots knackig ekonomi på gränsen till recession.

Men EU står ändå för lika stor import av rysk energi som Kina – så kan hyckleriet också uttryckas i diagramform.

Mediepropagandan till trots går det knappast någon nöd på Ryssland. Man kanske inte är en «vinnare» i samma mening som Kina och USA, men man är inte heller samma förlorare som EU. Utöver att exporten är orubbad, har man ökat importen av gods från Kina när den västliga exporten stryps, samtidigt som man via den porösa gränsen ändå kan importera västligt smuggelgods i den utsträckning som krävs.

Ryssland har energin och därför övertaget, medan EU blöder av samma anledning. I löst förbund med Kina har man även produktionskapaciteten på sin sida, utöver råvarorna. Eftersom EU har valt att bråka med båda, lär man få lida dubbelt så mycket om man framhärdar. När vaknar européerna från sin psykotiska drömtillvaro?

EU är krigets huvudfinansiär.
Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Politik Ryssland USA

Snart inte så mäktig dollar

Don Trump kvittrade på sin egen plattform att han kommer att upprätta hundraprocentiga tullar mot Brics-länderna Kina, Indien, Ryssland, Sydafrika, Brasilien, Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien, om dessa skulle få för sig att försöka ersätta dollarn eller ens avstå från att använda den hegemoniska amerikanska valutan.

Utspelet innebär dock inget annat än att Trump därmed erkänner att den informella diskussionsklubben Brics inte är helt tandlös, utan har ambitioner som utmanar rådande ordning, i vart fall på längre sikt. Handlar i andra valutor gör man redan, och detta av nödvändighet, eftersom Ryssland är utslängt ur Swift och det internationella banksystemet. Kina och Indien köper därför rysk olja och gas i egna valutor.

Men även utan denna form av illegala «economic coercion» utförs allt fler transaktioner i lokala valutor, bland annat oljehandel mellan Kina och Saudiarabien i kinesisk renminbi, ett kraftigt avsteg från den rådande petrodollarns dominans.

Med egna system, som kinesiska CIPS och digital renminbi, kan man kringgå Swift och därmed undkomma det panoptikon som den amerikanska regimen utgör över världhandeln. För det globala syd är det en frestande mekanism, då man vill undvika det fruktade amerikanska sanktionsvapnet, som svingas allt oftare i syfte att tukta andra att lyda imperiets diktat.

Egentligen räcker det så, och det är nog inte så mycket Trump kan göra för att förhindra en sådan ordning. Han kan hota med tariffer bäst han vill, men i slutändan är det främst amerikanska konsumenter som får plikta. Samtidigt är det nog så man underminerar dollarn bäst, eftersom det ger ytterligare incitament för det globala syd att ansluta till Brics.

På längre sikt är det emellertid fullt möjligt att detronisera dollarn som internationell reservvaluta, nämligen om den amerikanska demokratin fortsätter att försvagas samtidigt som världens ekonomiska centrum fortsätter att skifta allt längre österut. Ju större Brics blir i termer av andelar av den globala ekonomin, desto större är sannolikheten att man implementerar en extern valuta för gemensamt bruk, och då kan det gå undan.

Det lär inte hända under överskådlig tid, och kanske krävs det ett och annat krig för att åstadkomma ett sådant paradigmskifte. Men det har som bekant hänt förr, och det finns inget imperium som varar för evigt. Ironiskt nog lär USA ta sig över avgrunden för egen maskin, exempelvis genom att gå i krig mot Kina över Taiwan. Gott så.

Kategorier
Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics mot Jesus

Det är kanske självklart att vi i Västvärlden håller samman och försvarar vår världsbild, kultur och politiska system, men mer tveksamt är om det försvaret även motiverar ideologisk mission, ekonomiskt tvång och andra mekanismer för att upprätthålla hegemoni i något slags fortsättningskolonialism.

Den fysiska kolonisationen och imperialismen kanske upphörde under 1900-talet, men den har under efterkrigstiden ersatts av den US-ledda «regelbaserade världsordningen», som trots namnet inte är en rättvis och neutral instans, utan en kontrollmekanism för västerländsk och framförallt amerikansk dominans.

Man inser detta enkelt genom att betrakta hur olika «reglerna» tillämpas vid likartade händelser. Kanske är det rätt och riktigt att rikta sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Ukraïna, men i så fall vore det lika rätt och riktigt att göra sammaledes när USA invaderar Irak och andra länder, men det har aldrig någonsin hänt – USA får härja bäst man vill, och «reglerna» gäller helt enkelt inte denna «exceptionella» makt, och inte heller Israel eller andra amerikanska skyddsobjekt.

Det är av den anledningen Brics har formerats, som ett forum för att kontra vad man upplever som en orättvis ordning under Jesus – det vill säga Japan, EU, Sydkorea, USA och Singapore och kanske några till. På agendan står verkligen inte att ersätta nuvarande ordning, men däremot att formera ett alternativ för det globala syd och andra entiteter som inte vill underordna sig amerikansk tyranni.

En sådan flerpolig ordning innebär i princip att man neutraliserar sanktionsvapnet, eftersom man kan handla med varandra utan Swift och andra mekanismer som kontrolleras och allt flitigare missbrukas av USA. Man kan även instutionalisera en ny reservvaluta under den egna Utvecklingsbanken, exempelvis kinesisk renminbi, för att nullifiera de fördelar USA åtnjuter av dollarn.

Detta är inte bara lösa tankar, utan implementeras i detta nu, då Ryssland mer eller mindre är tvunget att handla med Kina och Indien i annan valuta och under andra former. Men även petrodollarn har rubbats i och med att Saudiarabien numera handlar med Kina i yuan.

Samtidigt kan man observera att sanktionerna inte riktigt biter på grund av denna omfattande handel, och Ryssland kan exportera och importera det allra mesta genom andra kanaler och mekanismer än de som kontrolleras av Väst.

Putin är alltså inte riktigt så isolerad som man vill framställa saken, vilket Brics-mötet i ryska Kazan visar. Där finns inte bara Xi Jinping och Narendra Modi, utan även Nato-landet Türkiets ledarfigur Erdogan och FN-chefen Antonio Guterres, vilket har retat upp en rad västliga potentater.

Türkiet är ännu inte medlem, men allt fler nationer visar intresse av att upptas i församlingen. Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien deltar för första gången under innevarande möte, och i en snar framtid kan en lång rad andra nationer ha anslutit.

Brics är inte en allians med formella åtaganden, utan likt G7 ett forum för att samordna länder med gemensamma intressen, i detta fall att dana nya institutioner vid sidan av de västkontrollerade, institutioner som inte kan nyttjas för att politiskt kontrollera eller dominera nationer att anta ett visst styrelseskick eller underkasta sig vissa västliga normer.

En sådan nyordning bejakar jag utan några som helst betänkligheter, utan att göra avkall på min västerländska identitet och hemhörighet. Västs fortsatta framskjutna position i världen måste bygga på uppfinningsrikedom, kreativitet och frihandel, medan ekonomiskt och annat tvång under nykoloniala former inte hör hemma i en sant regelbaserad världsordning.